Jag skrattade, tills det fastnade i halsen strax efteråt.

Igår utspelade sig ett lustigt, likväl skrämmande samtal
i min mobil.

En kvinna ringde från Kliniken för att meddela att H, som skulle hålla
i uppföljningen på Affektskolan blivit sjuk, men att de kunde erbjuda
en annan person i hennes ställe.

Kliniken: Jo, H har blivit sjuk, men om du vill göra uppföljningen på din inbokade
tid så får du träffa en annan som tar hand om H:s upppföljningar.

C: Ja, det går fint för mig. Jag behåller min tid.

Kliniken: Hon har ett konstigt namn…

C: Eh, haha jaha? Ja, men det ska nog gå bra ändå.

Kliniken: Ja alltså, hon heter något jättekonstigt… Få se, vad är det nu
hon heter… Jo, hon heter A****.

C: Haha, inga problem, jag tar tiden med henne.

Kliniken: Ja, hon är ju svensk rakt igenom. Så det är inga problem.

C: Det är lugnt, jag tar tiden med henne, tack.

När vi la på luren där så skrattade jag till då jag tänkte på hur kvinnan från
Kliniken hade låtit.
Liksom både gullig, men också ursäktande.
Ursäktade/förklarade att de skickade en annan personal att ta hand om min
uppföljning, en personal med mycket konstigt (klart utländskt)
namn, men som absolut var svensk rakt igenom.

En förklaring, som lät som en ursäkt, ett förtydligande,
så att jag skulle säga ja. Eller åtminstone veta vad jag tackat ja till.

Var hos mamma och pappa när samtalet ägde rum, så jag berättade det hela för dem.
När jag berättade skrattade jag över plumpheten.

Efter ett tag skrattade jag liksom inte längre.

Kvinnan i telefon hade gjort sitt bästa för att försäkra mig om att kvinnan de erbjöd
mig, var lika bra som H, som jag skulle ha träffat.
Men inte i form av att berätta om kvinnans titel som skulle understryka en utbildning.
Utan en försäkran om hennes svenskhet.
Att den svenskheten skulle borga för hennes kompetens.

Jag antar att det här är precis det som vi ”vanliga” svenskar aldrig kommer att
greppa, och kanske tycka att ”mindre vanliga” svenskar inte ska vara så känsliga
eller lättstötta.
Men hur i hela friden skulle det kännas, att bli utskild, när du själv
känner att du tillhör?

Men det här möter de förmodligen titt som tätt.
Att bli utskilda från oss ”vanliga” svenskar, oavsett om de är födda här, har
ett svenskklingnde namn, eller har bott här i stora delar av sitt liv, eller
kom hit förra veckan.

Deras utseende skiljer dem från oss.
Och har de då till råga på allt ett namn som matchar deras mindre svenska
utseende, ja då är de sannerligen inga ”vanliga” svenskar.

Oavsett om hen är född här, precis som jag.

Det är så sorgligt på något vis.