Jag slutade förstå världen.

God afton!

Nu har det varit rosaskimrande länge nog här inne, tycker ni inte?
Haha, nejdå, underbara nonsensinlägg är finfina de med.
Jag måste ju liksom balansera upp så ingen får för sig att jag tappat
konceptet och blivit mer än lovligt galen.

Jag har märkt att när jag skriver om livets lite mer mörka sidor så gör jag
det på 2 olika sätt.
Det ena är att efter ett mörkt inlägg inte skriva mörkt på många dagar.
Nästan som om jag liksom tar igen mig efter en urladdning.

Det andra sättet är att under flera dagar på raken skriva mörkt.
Som om jag måste bli klar med något jag påbörjat.

Förra veckan kom ett riktigt svart inlägg.
Händelsen var svart, men sett med mina ögon nu, inte fullt så svart.
Rent av ganska rosaskimrande eftersom det stängde dörren delvis till händelsen.

Inlägget skapade respons från er.
Tack för den.
Jag förstår att det skapade upprörda känslor.
Ni och jag hamnade på lite olika sidor där, eftersom jag just var i färd med
att lägga den sista handen vid mitt bearbetande av det.
Där ni får höra om det för första gången.
Inte konstigt att det krockade lite grann då.
Men likafullt, er respons värmde!
Väldigt mycket. Kom alltid ihåg det, ni som skriver till mig eller hör av er på
annat sätt.
Jag värdesätter er. Alltid!

I vilket fall.
Jag kommer delvis att knyta an till det inlägget.
Vad den typen av upplevelser skapar.
Vad de har skapat för mig.

När man varit med ett par vändor i mörkare vatten då slutar man förstå världen.
I alla fall jag slutade förstå den.
Den och jag pratar inte samma språk.
Vi har inte gjort det sedan jag var 6 år gammal och en pedofil rev sönder världen
de följande 9 åren.
Då slutar världen gå att förstå.
Så enkelt är det bara.

Dels skapas känslan av att vara värdelös.
Precis, att veta att man saknar värde för någon annan.
Dels skapas ett dubbelt regelverk.
Det ena gäller andra. Det andra gäller mig.

Under uppväxten blir man sedan matad med härliga klyschor som berättar
om allas värde.
Hur vi alla är värda lika mycket. Hur vi alla betyder lika mycket.
Om rättigheter. Och om skyldigheter givetvis.
Ju mer man möts av dem desto mer befästs det dubbla regelverket.
Och känslan av att vara värdelös.
För vad som gäller för dig gäller inte för mig.
Det vet man bara.
Enkelt. Okomplicerat.

Jag tror att man så småningom också kommer till den punkt då man slutar undra
varför det inte gäller en själv.
Den frågan blir inte speciellt viktig efter ett tag.
För du vet redan svaret, du är värdelös.
Varför skulle då de vanliga reglerna gälla för dig?

Tvärtom.
Då gäller det att prestera för att få höra till.
Vilket man självklart vill.
Och prestera blir man väldigt bra på, just för att man vill höra till.
Och för att visa att man visst har ett värde.
Att man inte är hopplös så till den milda grad att man inte går tycka om.
Att jag visst är möjlig att älska.

Världen man själv lever i är fylld med motsägelser.
Och hemligheter.

Jag växte upp.
Började vara i förhållanden. Det var komplicerat det med.
För jag kunde inte sätta gränser.
Vilket inte resulterade i något bra.
I mitt senaste förhållande blev det skrikande tydligt.
Hur regelverk kommer i flertal.
Ett för dig. Ett för mig.

Och världen blev om än mer svår att förstå.
Jag har hört orden gång på gång. I olika konstellationer på Kliniken.
”Du vet väl att du är lika mycket värd som alla andra?”
Och där förlorade terapeuten mig. För alltid.
För han eller hon visade att de inte förstått någonting. Alls.
Inte ett jävla skit av allt jag sagt.
Tvärtom, de hade lyckats missa det mest grundläggande med hur jag lever mitt liv.
Med hur jag ser på mig själv.
Och då har vi inget mer att säga varandra.
Givetvis skulle jag ha kunna förklara.
Men jag tappade alltid orken när vi kom till den meningen.
Hade de inte förstått vad jag pratat om tidigare så orkade jag inte ta det igen.
Den där meningen blev liksom alltid avgörandet.
Och blev dags för mig att bryta upp och sluta gå hos just den terapeuten.

K och L, Laget, har tack och lov aldrig sagt något så jävla korkat under de åren
jag gått hos dem.
Jag vet inte vad de förstod hos mig som ingen annan av de på Kliniken förstått,
jag är bara tacksam att de faktiskt förstod mig rätt.

Jag kanske låter hård som sågar mina tidigare terapeuter vid fotknölarna för
något så till synes banalt som för en menings skull.
Men den meningen är inte banal.
Och vetskapen om hur det är att leva utan att känna till dess betydelse är inte banal.
Hur ska jag kunna komma någon vart med folk som inte har en aning om hur det är
att inte förstå världen.
Att veta att den och jag pratar olika språk och lever enligt olika regelböcker.
Precis.
Det går inte.
Vi kommer för alltid inte att förstå varandra.

För jag förstår inte din värld.
Den pratar inte mitt språk.
Jag lever i en egen typ av värld.
Som inte liknar din.

Jag vet att jag saknar ditt värde.
Jag vet att jag måste prestera för att få höra till. För att gå älska.
Jag vet att min kropp kan tas ifrån mig på bråkdelen av en sekund.
Har du levt ditt liv så?
I sådana fall pratar du och jag samma språk.
I annat fall gör vi det inte.
Punkt.

Förstå mig rätt, jag tycker väldigt mycket om att sitta och lyssna på
prat om rättvisa, om människors lika värde, om hur folk skulle kriga sig blodiga
för att skydda de sina.
De är fantasiska ord.
Jag smälter när jag hör dem.
Och tänker att det är i den världen jag vill leva mitt liv också.
Men det är inte min värld.
Och har aldrig varit.
Jag tror heller inte att den kommer att bli min heller.
Jag tror att det är för sent för det.

Jag tror att vissa saker kan bli för trasig för att gå laga.
Jag tror att det går att mildra, absolut.
Men jag tror att när man passerat en viss gräns, en viss nivå av våld,
då är det försent att laga.
Jag tror att de fint ihoplimmade skärvorna för alltid kommer att passa lite dåligt.

Det är inget jag sörjer.
Utan jag accepterar det.
Jag är fullt medveten om att jag alltid kommer att göra saker lite annorlunda
än andra.
Tänka och känna kring saker lite annorlunda.
Och det är helt okej.
Jag fungerar bra, civiliserat, ihop med folk ändå.
Utan den här grundtryggheten.
Den som alla kämpar för att ge sina barn.
Jag inser att jag levt mitt liv utan den.
Den har börjat byggas nu, i vuxen ålder.
För ungefär 1 år sedan.
Det är bra. Att den börjar byggas alls, tänker jag.
Jag kunde lika gärna ha levt hela mitt liv utan den.
Om jag bara får delar av den att kännas som mina, då har jag kommit väldigt långt.
Grundmurad kommer den aldrig att bli.
Det är för sent.

Jag har själv måstat sätta gränserna mot folk i mitt liv.
Då det gällde pedofilen gjorde jag det helt själv.
Vilket jag inte förstod själv. Utan det var K och L som pekade på det.
Det skedde i 2 etapper.
Jag ska berätta mer om det i morgon.
Att jag var tvungen att göra det själv är i sig en sak som jag har svårt med.
Jag hade hoppats på mina förändrars hjälp.
Men den kom inte.
Varken då eller nu.
Jag fick dra hela det förbannade lasset själv. Vilket jag fortfarande får.
Jag kommer alltid att vara besviken på dem för det.
Pappas del skiter jag i det närmaste i.
Visst, jag hade hoppats på honom, men han är så konflikträdd att han aldrig
skulle ta den striden för mig.
Men mamma.
Mitt livs mest betydelsefulla person…
Jag ska inte skriva så mycket om det här.
För jag vet att hon skulle bli ledsen om hon läste mina ord.
Vi har pratat om det här.
Jag har varit kristallklar med hur jag känner inför hennes totala icke-agerande.
Hon säger att hon väntar på rätt tillfälle.
Men tro mig, rätt tillfälle, då det handlar om såhär komplicerade saker, de finns inte.
Har det inte dykt upp ett sådant tillfälle på 19 år så kommer det inte att komma något.
En del tillfällen måste man skapa sig själv.
Så är det bara.
Så ja, en besvikelse som är otroligt smärtsam finns kring att jag fick dra lasset själv.
Att mina föräldrar inte gjorde det.
Eller åtminstone hjälpte mig med det.

Så där kommer det här med rättvisa in.
Hade det funnits någon sådan, då hade pedofilskiten aldrig inträffat givetvis,
men mina föräldrar hade även gjort mer.
Det finns en twist i allt det här som komplicerar ytterligare.
Jag har inte gått in på den någonting här på bloggen.
Kanske gör jag det. Kanske inte.
Om jag väljer att göra det kommer ni att förstå att det som redan är komplicerat
egentligen är otroligt mycket mer komplicerat.

När det hela uppdagades blev jag trodd. Direkt.
Jag har aldrig upplevt att mina föräldrar inte skulle ha trott mig.
Det känns mycket bra i sig.
Men gör å andra sidan att det gör så ont att de inte ställde upp för mig bättre.

Men det där är något som jag måste bearbeta själv.
Att komma över den sorgen över att de inte slogs för mig.
Jag hoppas jag kommer så långt en dag att det inte berör mig på det sätt det gör nu.
Att ledsamheten inför det inte för alltid kommer att vara en ledsamhet.
Utan mer ett accepterande.
Att de gjorde så gott de kunde.

Men jag tror det var där den sista spiken i kistan då det gäller värdelöshetskänslan
och vetskapen att vi har olika regelböcker kom till.
Av precis allt som blivit fel fram till dess, så var det när jag skulle få
upprättelse som det blev galet jävla fel.
Att jag var tvungen att ta den kampen helt själv.

Att jag sedan levde många år i ett förhållande med någon som strävade
efter makt och kontroll där jag strävade efter ett förhållande var liksom
bara en fortsättning på det dåliga som påbörjats när jag var barn.
Vi blev som hand i handske just därför.

Säg därför aldrig till mig att vi alla är värda lika mycket du och jag.
För jag kan ge dig ett antal tungt vägande skäl till att så inte är fallet.

Så nej.
Jag förstår inte världen.
Den slutade prata mitt språk för mycket länge sedan.
Det är först det senaste året som vi börjar närma oss varandra igen.
Den vettiga världen och jag.
Annorlunda faktiskt.
Jag känner inte igen den, för jag var ett barn när den slutade prata mitt språk.
Nu har jag en vuxen människas språk, till största del, och därför är det här en
helt ny bekantskap att göra.

Jag gillar den, den här nya världen.
Den är vänlig. Men jäkligt svår att förstå.
Jag kliver rakt ner i gamla mönster väldigt fort. De sitter som gjutna hos mig.
Jag får liksom medvetet hålla koll på mig själv, så jag blir kvar på banan.
Det gäller både i tanke och handling.

Så det är vad sexuellt våld, det från en pedofil, det från partners och från andra,
ihop med psykiskt våld har lett till.

Att jag inte riktigt förstår världen.