”Jag uppstämma vill min lyra fast det..

… blott är en gitarr.”
Maj gadd! Men vilken helg alltså!
Två dagar av festligheter till helg, närmare bestämt.
Inte undra på att jag gjorde absolut noll knop under söndagen.

Jag insåg redan när jag vaknade på lördagen att det här med festligheter två
dagar i rad låter betydligt enklare i teorin.
Det är många, många år sedan sådana festligheter orkades med av mig.
Eller vänta, jag har aldrig fixat sådana festligheter förresten.

Men det var bara att kliva in i duschen, ordna till sig, och sedan på´t igen.
Jag menar, två så trevliga fester hade jag ingen som helst lust att
gå miste om.
Fast vid närmare eftertanke var fredagens fest faktiskt i riskzonen att skippas.
Av den enkla anledningen att jag blivit smulans folkskygg de senaste månaderna.
Då det kommer till folk jag inte känner väldigt väl alltså.
Jag är så ur fas med mig själv, både då det gäller sinnet och min vikt, att jag
i stort sett slutat vara ute bland folk.
Ett imponerande antal gånger tänkte jag faktiskt hitta på en orsak att måsta ställa
in fredagen.
Det var förvisso bara kända ansikten med, men eftersom jag inte umgås med dem
dag och dag, så kände jag mig helvetes blyg för att haka på.
Liksom, vad skulle de tänka när de såg mig…
De flesta av dem har jag inte sett på dryga halvåret, och tja en 20 kilos viktuppgång
sedan dess, med de flesta kilon de senaste två månaderna, får åtminstone mig att på
allvar hellre vilja stanna hemma än att gå på fest.

Efter en del överläggande med mig själv ansåg jag till slut ändå att jag hellre
borde ta chansen till en kul kväll, än att låta mitt eget omdöme angående
mig själv stå i vägen.
Sagt och gjort, jag bestämde mig för att fara.
Och höll tummarna för att de skulle vara tillräckligt luttrade och ha nog med pokerface
för att dölja eventuell förvåning när de såg mig.

Fredagskvällen blev alltså av. Vilket jag såhär i efterhand är väldigt glad för!
Det är galet sköna människor de här tjejerna nämligen.
Japp, det var högt i tak, genuint och bara hur kul som helst.
Det avhandlades en hel del ämnen. Tycker jag mig minnas.
Snapsa ska jag däremot hålla mig ifrån. Jag tappar minnet. Punkt.
Tack ska ni ha, Lisbeth, Sophie, Carola, Linda och Katta. Det gör vi om.
(Hehe, för min del minus snapsandet då.)
Jag önskar jag hade tagit lite mer kort än det här våldsamt mörka!

Efter avslutad festkväll promenerade Katta och jag mot Norrböle.
Irriterande nog får jag liknande drag med Cornelis kaxiga myra då det
gäller övermod under alkoholens inflytande.
Vilket inte är ultimat i kombination med halka.
Jag ansåg nämligen, glad i hågen, att vi skulle hålla ett högt tempo på vår
promenad mellan Sunnanå och Norrböle trots det något glashala underlaget.
Vilket resulterade i jag jag föll. Ett antal gånger.
Katta säger sju. Jag säger förtal.

Lördagsmorgonen startades smulans förvirrat.
Jag vaknade med obehagligt stora minnesluckor. (Jag SKA inte snapsa något mer.)
Tack och lov att känslan av att ha haft väldigt kul fanns. För det betyder att
jag hade kul.

Jag dog däremot en smula när jag såg på min mobil att jag pratat med Robban på kvällen.
Hela 6 minuter och 30 sekunder. Utan att ha ett endaste minne av det.
Fylld av ångest skickade jag följande sms till Katta.
Hennes svar fick mig att skratta högt, i en märklig mix av lättnad och förfäran.
Jag lovade mig själv, än en gång, att inte snapsa mer. Ever.

Lördagskvällen skulle spenderas på Casa Hawk.
(Som går under namnet Casa del Smaskelismaskens när mat är inblandat.)
Yes, Linda, Patrik E och jag var ditbjudna. Tyvärr kunde inte Patrik O vara med.
Vi saknade honom massor.
Fast det kommer fler tillfällen.

Jag åkte dit lite tidigare för att börja partyt ihop med Erika när hon
förberedde maten.
Det var en något sliten jag som knallade in på Casa Hawk.
Att börja om festligheterna när man håller på att kurera sig från gårdagens
samma lika kräver sin man. Eller kvinna, i det här fallet.
Men efter smuttande på vin blandat med 7-up så tog det sig.
Så när partyfolket Linda och Patrik dök upp var stämningen perfekt.
Haha, Linda vet sannerligen hur man gör entré värdig en fest.
Allas våra humör var på topp.
Här är lite bilder på delar av vad som serverades.
God mat och god dryck!
Det, i kombination med finfina människor, är liksom formeln för en absolut
förträfflig kväll.

Recepten på delar av det som inmundigades hittar ni här:
Drink: Melon dollar mojito.
Förrätt: Rombomb.
Varmrätt: Kycklinggratäng med pepparsås.
Efterrätt: Centerpannacotta med Nutellagömma.
Godaste shoten ever: B´52.

Med de här människorna kanske jag borde berätta att högt i tak inte existerar,
nix, taket är faktiskt borta.
Det blir direkt vansinnigt galet kul samtal då tak inte existerar.
Vi lyssnade även på helvetes bra musik samt lekte norsk karaoke.
Ja men himmel alltså, väldarnsch kul.

Mången tack Patrik, Danne, Linda och Erika för en kul kväll! Ni är bäst.

Söndagen tillbringades, inte helt otippat, i nollknops-läge.
Det mesta jag presterade var att promenera lite med Alicen.
Finaste lillgurkan, henne myste jag med i stort sett hela söndagen, vilket var ultimat
för en hyfsat trött jag.

På Erikas matblogg Smaskelismaskens hittar ni bättre bilder av kvällen.
(Där det obligatoriska duckfacet givetvis är förevigat!)

Nu ska jag ta och kurera förkylningen som helt objuden dök upp igår kväll.
Det betyder att jag återfinns under täcket lyssnandes på ljudbok.