Jag vet inte exakt hur, däremot vet jag att.

Jag kan göra vad fan jag vill.
Den känslan avrundade jag förmiddagen med.
JAG KAN GÖRA VAD FAN JAG VILL!!!
Sagt med den absolut mest glada och lyckliga röst tänkbar, till råga på allt.
Den känslan hade jag när vi skildes efter några maratonloppstimmar med gruppen
”Konsekvenser av våld”, tidigare idag.

Förstår ni hur den känns, den känslan?
Jag kan göra vad fan jag vill.
Det finns inga gränser.
Eller jodå, det finns ett plockepinn av gränser som korsar min väg,
men de är till för att ta sig runt.
Alternativt kliva rakt igenom om det visar sig behövas.
Hoppet kom tillbaka med full kraft efter idag.
Redan igår kände jag hoppets förlösande känsla, och idag befästes den.

Helgens dynga är ett fantastiskt tillfälle att inse hur långt bak jag måste
backa bandet då det gäller gränssättning.
Jag fick mig helt enkelt en kraschkurs i att de små, yttepyttestegen då det gäller
gränssättning ska börjas på en nivå långt innan jag själv tror mig behöva göra det.
Laget var mycket tydliga på den här punkten.
Att backa bak tills situationer fortfarande är hanterbara.
De var också mycket tydliga med varför jag gör som jag gör.
De pratade om rädsla, om oförmåga.
Om hur jag kan börja tänka annorlunda.
Hur jag ska kartlägga exakt vart jag måste börja dra mina gränser.
Jag har vetat det ett bra tag, men liksom tänkt mig att jag kommit så långt i det
här bearbetandet, att jag helt missade att så inte är fallet.
Jag slår inte längre på mig själv.
Jag litar på K och L, deras ord i det här.
Att ansvaret jag har gentemot mig själv är att kartlägga precis det jag måste göra
för att kunna skydda mig själv.
För att inte hamna i situationer som jag inte kan leva med.
Där jag inte kan säga nej, eller ta mig ur.
Där jag istället blir kvar och tänker att det ändå snart är över.
Och dagen efter tänka att tack gode gud för att jag var berusad.
Samtidigt som jag också tänkte att jag hamnade i helgens situation på grund av
ett alltför stort intag av alkohol.

Efter att ha pratat med Laget insåg jag att den precis lika troligt skulle ha
inträffat även om jag varit spiknykter.
Omständigheterna var precis sådana.
Men den en skrikande skillnad.
Hade jag varit nykter hade jag varit rädd.
Nu slapp jag det.
Det blev inte rätt på något vis.
Men jag slapp vara rädd.

Och när jag sa de orden inför Laget kom tårarna.
Japp. Då kom de, de där desperata tårarna som inte gick att stoppa.

De pratade med mig, oerhört vänligt.
Jag hörde mig själv säga orden att det är något med mig som drar fram
det fula som alla människor har inom sig.
Jag är den gemensamma nämnaren för allt som händer, och har hänt med
en mängd olika människor. (Läs män.)
Jag grinade när jag sade det.
Innerst inne tror jag att det faktiskt är så.
Något hos mig drar fram det fula som vi alla har inom oss.
K och L pratade med mig om vad jag menar med det.
Och var så ofantligt mjuka i sitt sätt att prata med mig.
Som om jag hotade att gå sönder.
Vilket jag kanske i och för sig gjorde där och då när jag pratade om
rädslan jag har känt så många gånger, och är tacksam över att alkoholen
tar bort när jag försätter mig i situationer som framkallar min rädsla.

De pratade, vänligt, förklarade och lyssnade.
Och jag tog in, och smakade försiktigt på vad de sade.
Tog in tanken om att de kanske har rätt.
Lät min känsla lukta lite försiktigt på innebörden av det.
Förnuft och känsla rörde sig åt samma håll.
Så vänliga och så tydliga var de, K och L igår.
Min desperation över mig själv.
Över den skit jag drar in i mitt liv.
Den pratade de om.
Om varför det händer.

När jag lämnade Kliniken igår kände jag mig på oerhört bra humör.
De vände den nattsvarta känslan jag gick dit med.
Jag log stora delar av vägen hem.
Det är ett kick-ass Lag jag tillhör.
Jag är den mest tursamma någonsin som ha de vid min sida.

De pratade om vikten av att lära mig skydda mig själv.
På ett sätt som fungerar för mig.
På ett mycket tidigt sätt, i olika situationer.
Att sätta gränser långt innan jag hamnat i läget där jag inte längre
har förmågan att göra det.

Och för att göra det förståeligt för er som läser detta, låt mig berätta
hur gränssättning är ett problem för mig.
Så vi alla förstår problematiken.

Erika, min mycket goda vän sedan drygt 20 år tillbaka, frågade i höstas om jag
ville ha avokado i min sallad, vid ett tillfälle då jag åt lunch hos henne.
Ni som har mig på Facebook vet att jag blir bjuden på mat på Casa Hawk
titt som tätt, till min förtjusning, så situationen var inte främmande eller
ovanlig på något vis.
Nu frågade hon alltså om jag ville ha avokado i min sallad.
Och jag hör mig själv säga; ja tack.

Vilket är ett märkligt svar, då jag inte äter avokado.
Men jag hör mig tacka ja, och då också givetvis äta upp den där den
låg i min sallad.

Vid ett senare tillfälle fick jag samma fråga.
Hon ställde den dock på ett annat sätt, nämligen genom att säga;
vill du ha avokado till eller inte?
Och då, när hon gav 2 alternativ, alltså frågade om jag ville eller inte ville,
då kunde jag svara att; nej tack, ingen avokado för min del.
Sägas bör också att jag samma vecka pratat gränssättning med Laget, det spelade
förmodligen lika stor roll som att Erika nyanserade frågan.

Inte ens till min varma och absolut fantastiska vän kunde jag alltså säga;
nej, ingen avokado för min del tack.

Vad skulle då hända om jag sa nej till den frågan?
(Vi fortsätter alltså med denna situation som exempel.)

I min värld krisar det ihop totalt.
Jag drar iväg linan ända ut ända tills jag är övertygad om att jag aldrig
mer kommer att bli bjuden till Casa Hawk om jag tackar nej, och ännu mindre
bli bjuden på mat där.
Jag skulle i själva verket inte bli bjuden till Casa Hawk för umgänge något mer.
Jag riskerar alltså att förlora en av de bästa vänner jag någonsin kommer att ha.
Om jag tackar nej till avokadon i min sallad.

Smaka på den, hörrni.

NU kan vi prata om hur gränssättningsproblematik ser ut för mig.
På riktigt.

Förnuftet är alltså, precis som synes, helt bortkopplat.
För diskuterar jag det förnuftigt ser jag det helt galna i ovanstående.
Men förnuftet är på främmande ort och semestrar för fullt i dessa lägen.
Känslan, rädslan, av att riskera att förlora någon jag älskar skulle utan
tvekan få mig att äta glas, om så krävdes.
Och då alltså lätt även avokado.

Pratar jag med ”vanliga” människor om detta tror de att jag förlorat
förståndet. Och undrar om jag inte hör själv hur galet det låter.
Ofta ställs frågan med en kombination av ett nästan roat och alla gånger
ytterst förvånat ansiktsuttryck.

När jag pratar med ”professionella” om det, mitt Lag alltså, då pratar
vi om det på ett helt annat sätt.
För de förstår allvaret i det hela.
De känner mig och min historia, och vet precis vart det här kommer ifrån.

Det här mina vänner, är en ren och skär konsekvens av våld.
Inget annat.

Särskilt när man utsätts för våld i ung ålder.
Som mig, då jag som 6-åring får varenda gräns överskriden.
Där jag lärde mig att mina gränser inte räknades eller spelade någon roll.
Där jag helt blev fråntagen min röst.
Mitt egenvärde.
Jag lärde mig att vara snäll och tillmötesgående, för då kanske ingen skulle
göra mig illa mer.
Jag kunde inte sätta gränser i egenskap av att jag var ett barn.
Jag förstod inte vad fan som hände, och varför det hände.
Jag hade inget språk för det hela.
Det fanns ingen möjlighet för mig att sätta gränser mot en vuxen som
överskred dem.
Tillsammans med en omgivning som inte satte dem i mitt ställe.
Varken då eller senare.
Jag ville så gärna höra till att jag blev snäll, vänlig, tyst och tillmötesgående.
För att få höra till och för att ingen skulle vara hemsk.

Det blev mitt sätt att hantera en situation som var lika förvriden som ofattbar.
Den strategin har följt mig hela livet.
Den fungerade inte bra som barn, och som ungdom och vuxen har den varit förödande.

Så till den milda grad att jag 100 år senare, inte kan säga till Erika att;
nej tack, ingen avokado för mig.

Nu vet ni vart jag har min ribba då det gäller att klara av att säga vad jag tycker.
I trygga miljöer. Med trygga människor.
Det blir knappast någon tiotusenkronors-fråga hur min gränssättning fungerar när jag ställs
inför situationer där jag inte är trygg.
I sammanhang där jag gör illa mig själv.

Där blir det avgörande att lära mig känna igen mina signaler, hur jag i det första
inledande skedet känner igen min rädsla och min osäkerhet.
Så jag kan sätta gränser tidigt.
Så tidigt att ingen annan än jag vet om att jag gör det.
Tidigt på ett sätt som blir bekvämt för mig.
Tidigt på ett sätt som gör att jag faktiskt ens är möjligt.

Jag ska sortera lite i mina tankar om vad Laget och jag pratade om då
det gäller hur jag kommer att behöva göra på.
I specifika situationer. Med specifika människor.
Kartläggning. Den helt avgörande kartläggningen kommer det att handla om.
Den kommer att berätta för mig när jag känner de första tecknen på att vara trängd.
Där jag istället för att börja le och bli snäll och tillmötesgående kommer
att ta ett kliv åt sidan, alltså rent positionsmässigt måsta förändra mig,
kanske genom något så enkelt som att ta ett steg åt sidan.
Alternativt bakåt. Men kanske även framåt.
Jag har det inte tillräckligt klart för att kunna få ner det här och nu.
Det kommer inom kort.
När det gått runt i mitt medvetande tillräckligt för att texten i princip
kommer att skriva sig själv.

Tills dess nöjer jag mig med att med oerhört glad och tydlig röst säga;
jag kan göra vad fan jag vill.
Den känslan skrattar inom mig.
På det mest fantastiska och hoppfulla sätt.

God natt på er.