Jag vill. Samtidigt som jag inte vill.

Någon av er, som följt bloggen ett tag, kanske undrar varför jag inte söker
hjälp hos mitt Lag, nu när svackan är över mig.

Det enkla svaret är att jag inte vill.
Varför jag inte vill, är dock inte lika enkelt att förklara.

Ett möte med dem skulle utan tvekan rycka mig ur svackan.
Men den här gången behöver jag något mer.
Annars vill jag nämligen stanna kvar på det bra:iga stället.
Jag rör mig fram till just dit.
Sedan stannar jag.
För där mår jag så bra. Och vill vara kvar.

Nu vill jag gå längre.
Jag vill passera, jag vill gå vidare när jag får upp farten.
Lämna det trygga och bra:iga.

I själva verket är det nödvändigt för mig att fortsätta, att passera det bra:iga.
Annars kommer jag aldrig längre.
Bra förvisso, men jag har andra ambitioner.

Jag ska träffa mitt Lag nästa vecka, vi har en tid inbokad sedan tidigare.
Då ska jag ta upp det här med att jag vill göra en del förändringar i mitt liv.
En del smulans radikala sådana.
För att ge långsiktiga förändringar.

De kommer självklart att förstå hur jag menar.
De har nog redan förstått, tänker jag.
Det är sannerligen inte mycket som passerar dem.
De har som regel förstått långt, långt innan jag själv förstår.
De ligger på så vis alltid steget före.
Det är tryggt.

Jag ska försöka formulera de förändringar jag tänker mig.
Förändringarna jag vill göra känner jag ju till, så det är snabbt presenterat.
Det blir att hitta vägen dit som stavas utmaning.

Och mitt Lag är de bästa tänkbara att ha med mig på en sådan utmaning.