John Blund sparkade in dörren redan för en timme sedan.

God afton!
Trött Degerman är vad som gäller denna afton också.
Kanske beror det på att jag haft några hektiska dagar.
Kanske beror det på att jag gjort om min motionsrunda något.
Kanske är det en kombination.

Då det gäller min runda är den 1 timme och 5 minuter exakt.
Om jag går för fullt från första steget.
Har även gjort om sträckan så jag får mer uppförsbackar.
Det är en klar utmaning att fixa den sträckan på den tiden.
Jag gillar det massor.

Och bäst av allt är att Alice kan springa lös 30 av dessa minutrar.
Vi roar oss kunglig både hon och jag.
Jag behöver komma tillbaka till den form jag var innan jag tappade fokus i någon av de svackor som tillfälligt rubbat mig den senaste månaden.
Och formen börjar absolut vara tillbaka.
Det går fort. Tack och lov.
En bra grundkondition underlättar.

Nåväl. Tillbaka på banan. Strax.
Gott att veta.

I skrivande stund har jag gjort helg.
Jag ligger på sängen i stugan.
Livet känns bra.

Jag hade en träff med Laget idag.
Välbehövligt.
Vi kom fram till på vilket sätt vi ska arbeta med min ensamhetskänsla.
Den där förlamande rädslan jag slits med vid tanken på att min familj, min mamma, kommer att dö ifrån mig.
De förklarade vart den kommer ifrån.
Min barndom. Återigen.
Där jag fick hantera en pedofil själv.
Helt utan hjälp som barn och i stort sätt utan hjälp som vuxen.
Tills Laget kom in i mitt liv för några år sedan, alltså.
Jag har lärt mig att jag är ensam.
Att jag kan inte förlita mig på andra.
Punkt.

Vilket gör mig rädd som satan att mamma ska dö före mig.
För hur ska jag kunna hantera det.
Mitt livs värsta mardröm.
Och jag står helt ensam.

Så har jag känt det.
Därför blir tanken om att själv inte bli mamma, helt förkrossande.
Ett barn hade betytt att jag alltid haft någon som betytt mer än livet självt för mig.
På så vis skulle förlusten av min egen mamma inte bli lika fruktansvärd.

Vi benade idag i hur jag tänker kring det.
Hur jag känner kring det.
Och hur jag agerar kring det.

På kort tid lyckades vi få fatt på mycket bra saker kring detta.
Given lite mer tid kommer det här att kunna jobbas bort.
Mycket an ensamhetskänslan kommer att kunna bearbetas så att den mildras.
Ångesten och oron kommer att kunna stillas till stor del.
Det känns hoppfullt.

De fick mig även att komma ihåg de vänner jag håller nära mig.
Och vikten av att ha en konkret plan om och när det svarta inträffar.
Jag kan göra mycket av jobbet nu, innan.
Vilket är bra.
Jag kommer att prata med de vänner jag vill ha med mig den dagen det blir aktuellt.
Så de vet hur jag tänker och känner kring ensamheten.
Kring det jag är så panikslaget, dödligt rädd för.
Och jag har ju faktiskt några personer omkring mig som jag känner den typen kommer av förtroende för.
Det inger hopp att veta.

Vi kommer att fortsätta det här arbetet på Kliniken.
Det känns tryggt.

I afton är jag trött.
Och på mycket bra humör.
En bra och mycket intensiv dag börjar gå mot sitt slut.
Jag väntar liksom bara på att klockan ska bli legitim för sänggående.
Där vid 21.30 viker jag gissningsvis in årorna.
Can’t wait.

I morgon ska gården börja krattas.
Så fredag och lördag kommer att ägnas åt det.
Lördagsaftonen kommer att spenderas på Casa Hawk med middag, umgänge, film och vin.
Djärvt har jag kastat mig över uppgiften att hitta en bra rysare.
Det går hyfsat i nuläge, vill jag tycka.
Och skulle det visa sig att en bra version av Oculus hunnit dyka upp innan lördagsaftonen, då slopar vi alla andra alternativ och skrämmer oss sanslösa med den.
Just efter den filmen kommer det att bli trångt i makarna Skoglys säng, det är då riktigt säkert.
Här har ni trailern till Oculus. Den ses på egen risk.
Den här har vi längtat efter länge. (Inte.)
Några cam-versioner finns, men vi avvaktar tills bättre kvalitet utlovas.
Det är som bekant inte lördag afton än.

Låt oss alla ha en härlig torsdagsafton!
Gäspar en trött Cicci.