Just do it.

Så är jag tillbaka till mitt mer vanliga jag igen.
Tog en promenad efter middagen, och ångesten lättade.
Vilket den så ofta gör när jag promenerar.

Dessa ups and downs alltså.
De blir mer påtagliga under den period då vår just övergått till sommar.
Jag hinner glömma bort från år till år att det här faktiskt händer.
Det tar någon vecka innan jag förstår.
Jag tror att det beror på min ägglossning, exempelvis.
Men när ägglossningsperioden blir absurt lång, då börjar jag komma
ihåg vad som är på gång.
Då minns jag helt plötsligt att det var såhär även förra året.
Och en herrans massa år innan dess.

Jag pratar gärna om min förträfflighet med att kartlägga mig själv.
Men uppenbarligen är jag inte så träffsäker som jag inbillar mig själv.
Då hade jag tagit det här med sommarens intåg vs dippandet av mående
rätt omgående.
Istället för att, som nu, fundera över om min kvinnocykel blivit galen.
Nåväl…

Jag jobbar på att jämna ut dalarna.
För jag trivs inte med mig själv när jag blir oriven.

Jag blir inåtvänd.
Världen känns fientlig, fast jag i vanliga fall tycker
den är rätt så toppen.
Jag får smulans svårt för att hänga med, helt enkelt.

Jag börjar fundera över folk omkring mig. Jag får en tendens till att börja
misstro människor.
Vad vill de ha av mig? Eller är de ute efter att lura mig?
Jag får ett drag av paranoia.

Det här gäller inte bara Jörgen, alls.
Det blir starkast med honom, men det rör sig om min omgivning generellt.

Intensiteten i detta styrs mycket av vart i kvinnocykeln jag befinner mig.
Men som sagt, när vår blir till sommar då kommer det, oavsett vart i
cykeln jag trampar runt.

Framåt juli brukar det lugna ned sig.
När jag går på semester är jag landad i mig själv.
Lugnet blir påtagligt. Paranoian släpper.
Jag börjar tycka om folk igen. Världen känns åter toppen.

Nu gäller det att arbeta med att jämna ut allt från ledsamhet, trötthet, skam,
värdelöshetskänslan till människomisstro.
Men också att jämna ut de tillfällen och dagar då jag är glad bortom rim och reson.
De dagar då energin finns i sjukligt överflöd. Då jag skrattar högt för mig
själv för ingenting. Då jag dansar som en galning på vardagsrumsgolvet direkt en
bra låt spelas på radion.

Jag tycker om när den nästan galna energin finns där.
Samtidigt som den liksom förtär och bränner ut mig.

Det som börjar så oerhört positivt, kraschlandar.
Då kommer tröttheten, ledsamheten, värdelöshetskänslorna, skammen och
människomisstron tillbaka.

Vad som gäller för mig nu är enkelt.
Jag ska ifrågasätta de automatiska tankarna, direkt.
När de objudet kliver in, mota ut genom att ifrågasätta sanningshalten och riktigheten i dem.

Alternativt iaktta den. Konstatera neutralt att jahapp, där dök den tanken upp igen.
Låt den passera, utan att fästa någon energi vid den.

Se till att ta tag i tankarna, antingen aktivt genom att ifrågasätta, eller passivt
genom att konstatera att de just dök upp.
Innan tankarna tagit tag i känslan, och gjort den till sin allierade.
För då är det mycket svårt att göra något åt saken.

Jag ska även se till att ”träffa” människor. Genom att maila, sms:a och träffas.
Att grotta in sig med mig själv är ett no, no.
Att träffa andra, oavsett i vilken form, ger ett avbrott i den ständiga
tankeverksamheten, som vid det här laget knutit ett hundratal blåknutar
och råbandsknopar på sig själv.
Andra människor lika med annan input.
Det kan vara att ha kontakt med allt från familj, nära vänner, mer avlägsna vänner,
bekanta, släktingar till att göra Solbacken ett besök en afton.

Enkelheten ligger i att veta vad som ska göras.
Svårigheten i att utföra det.