Kan jag inte själv, låter jag hellre bli.

Jag ska berätta om en episod som ägde rum för några år sedan.
Den kom att forma min rädsla för att vara beroende av någon.
Den kom även att befästa en vetskap om att jag är underlägsen, och att hjälp
inte alltid är självklart omän jag ber om den.

I vilket fall…
Det var en vinterdag för några år sedan.
J, J:s bror David, Jessica och jag skulle göra en dag på skotern i området kring Missen.
David och Jessicas son Ludwig var också med.
Han sov gott stora delar av färden, vill jag minnas. 🙂

Vi drog iväg, vi skulle köra till berget Vithatten och njuta av lunch där.
Ni som känner till området vet att det finns en bra skoterled dit.
Vi kom från ett annat håll, så vi beslöt oss för att göra ett eget spår dit.

Sagt och gjort, det var brant, men inte brantare än den vanliga leden upp.
Tills vi kom en bit upp.
Då blev det inte bara väldigt brant, det blev dessutom väldigt stenigt.
Jag körde fast alldeles där J och Jessica redan stod.
Jessica skrattade när jag körde fast alldeles vid henne. Hon satt nämligen fast själv.
Det fanns helt enkelt inte mycket att göra än att skratta åt eländet, och sedan
börja jobba för att komma loss.

Vi insåg snabbt att vi inte skulle kunna ta oss längre än såhär.
Vi var tvungna att vända om, köra ned och helt enkelt ta den vanliga skoterleden upp.

Vi skottade loss mig, och det var dags att bege sig nedåt.
Vilket fick mig att känna att det här var en värdelös idé.
Jag hade nämligen inte några bromsar på min skoter.
J hade bytt bromsar på min skoter, men av någon anledning hade de slutat fungera
under färden.
De gick justera, men höll endast några hundra meter.

Nu står vi en bit upp på Vithatten och ska alltså köra ned.
Det är brant, det är kurvigt och det finns träd.
En kombination som fick mig att verkligen inte vilja göra detta.
Jag förstod givetvis att jag måste ta mig ned, men det oroade mig ordentligt.

Jag sa till J att jag ju inte har några bromsar, att jag inte klarar det här.
Jag undrade om han kunde justera dem så jag skulle kunna bromsa en del av vägen.
Nej, svarade han, kör nu.
Nu började jag känna paniken, och hör hur djävla ynklig jag blir.
Jag vet att det ynkliga triggar honom, men jag kan inte hjälpa det.
Jag säger till honom att jag inte fixar det.
Jag frågar om jag får köra hans skoter och han tar min.
Nej, svarade han och körde iväg ner.
Jessica åkte strax före J så nu var jag ensam.

Jag tänkte att, okej, ja jag måste ju fixa detta.
Gasade lite försiktigt för att få mattan att börja rulla.
Några meter senare började det gå alldeles för fort, jag var rädd,
kände att jag inte kommer att klara detta, alla träd som fanns,
alla svängar.

Jag tänkte, skit i skotern, det är bara en skoter.
Så jag släppte den, jag vågade inte sitta kvar längre.
Den slog in i ett träd en bit nedanför.
Jag gick efter den när J kom tillbaka upp.
Han undrade vad fan jag sysslade med.

Jag sa till honom att jag ju inte har några bromsar.
Jag får inte ned skotern!
Jag frågade igen om han kunde justera bromsarna.
Nej! Kliv på för fan och kör ner! Sluta tjafsa!

Jag började gråta, för jag var rädd.
Jag frågade igen om vi inte kunde byta skotrar, han tar min och jag tar hans.
Kör ner för fan, skrek han åt mig.

Jag svarade, att jag kan inte. Jag har ju för fan inga bromsar!

David kom upp, eftersom vi tog tid på oss och uppenbarligen inte kom ner.
Han frågade om det var något problem.
Jag sa att jag inte får ner skotern, för jag har inga bromsar.
David tittade på J och frågade om de inte gick justera så de skulle hålla
en bit nedför berget.

J svarade, att nu far vi.
Jag grinade och sa till J igen att jag inte fixar det.
David började kolla i sin skoter efter verktyg.
Då vrålade J till honom att, du hjälper henne för helvete inte.
Hon tar sig ner själv. Hon kommer när hon är hungrig om inte annat.

Sedan körde han iväg.

Jag var en härva av rädd, ledsen, övergiven och dödligt generad för att David blev vittne
till det hela. Och till att jag stod och grinade.

David tittade på mig och sa, det här fixar vi.
Jag svarade bara att jag inte vågar köra ner utan bromsar.
Han skruvade i en halvminut och sa att nu håller de en bit.

Jag tittade på honom, och frågade om den brantaste passagen var gjord.
Han log och svarade, jodå.
Jag log jag också. För fastän både han och jag visste att han ljög var det skönt
att höra den lögnen just då.

Han sa, kör före mig, det kommer att gå bra.

Jag kände mig lite lugnare.
Tog lite på bromsen, ja den fungerade.
Gasade mattan i rullning, farten ökade.
Hade kvar bromsarna ungefär halva färden ner, det tog mig förbi de kritiska bitarna
så ned kom jag, utan problem.

Väl nere stannade David till vid mig, jag tittade på honom och skrattade av lättnad.
Tack snälla, och tack för att du tog det så lugnt där uppe.
Jag vände mig till Jessica och sa, tack för att du väntade.
Hon tittade konstigt på mig, och svarade, ja men det är ju självklart!

J stod en bit bort, han hade också väntat.
Fastän han sagt att de skulle fara.
Han sa med glad röst, att nu far vi och gör mat.

Själv var jag fylld med adrenalin efter nedfärden.
Jag var skärrad och mycket lättad.
Vi åkte iväg, och jag var rejält skakad.

Nu när jag väl var nere på plattare land och inte behövde mina
non-existing bromsar kom tankarna och känslorna.

Det arga, det besvikna och de rädda.
Han hade tänkt lämna mig halvvägs upp på Vithatten.
Han gjorde inte det han kunde för att underlätta min färd nedför.
Han triggades av min hjälplöshet, där jag bad honom om hjälp, var så rädd
att till och med de förbannade tårarna kom.
Budskapet kändes kristallklart, jag var helt utan värde, helt betydelselös.
Han föraktade min svaghet, min oförmåga att hjälpa mig själv.
Allt detta fick honom att hellre lämna mig kvar, än att hjälpa mig.

Vetskapen om det skakade mig rejält.
Jag spann vidare, tänkte att om vi varit själva och han hade dragit iväg…
Jag hade inte tagit mig ned, eller tänk om jag kört in i ett träd och skadat mig.
Eller måstat lämna skotern och börjat gå tillbaka till Missen.
I en omgivning där jag inte hittar, där skoterspår korsar varandra titt som tätt.
I en terräng där snön innebar att jag hade blivit tvungen att pulsa upp till knäna i den.
Jag hade max orkat ett par kilometer.
Sedan hade jag varit själv, där jag inte hittar.

Det hade förmodligen aldrig blivit så.
Jag tänker att han ju borde ha kommit och letat efter mig.
Men mina tankar och känslor löpte iväg.
Drog ut gummibandet till det yttersta.
Där jag till sist befann mig ensam, helt slut och inte lyckas ta mig hem.

Jag svor där och då att jag aldrig någonsin skulle försätta mig i en situation där jag
är beroende av någon annan igen.
Aldrig.
Naturligtvis fungerar livet inte så, jag har måstat vara beroende av honom och
andra människor flera gånger efter denna incident.
Då det gäller J har jag fått ångra det i princip varenda gång.

Varför han inte hjälpte mig?
Jag vet inte.
Det handlar återigen om makt. Av något slag. På något vis.
Om det enorma föraktet för den som inte klarar sig själv, som är beroende av andra.
Det drabbar bara de som står honom närmast.
Mot andra är han nämligen väldigt hjälpsam.

Den händelsen sitter klockrent i minnet.
Den gör mig fortfarande rädd. För jag inser hur otroligt sårbar jag är som människa.
Hur jag vill undvika alla sådana situationer. Jag har ett enormt behov av att klara mig själv.
Att inte visa mig svag. Att inte visa att jag behöver hjälp.

Den aktuella kvällen har jag för mig att vi skulle äta tacos till middag.
Jag stod och förberedde maten, när J kom in i köket från att ha suttit med de andra
i vardagsrummet.
Han frågade om jag ville ha hjälp med något.

Vilket fick mig att känna mig otroligt glad och sedd.
Jag minns att jag tänkte att jag verkligen har en fin karl.

Så snedvridet blir det när man lever mitt i det.
Jag blev enormt tacksam för smulor, för något som borde vara någorlunda självklart.
Jag konfronterade aldrig J med att han faktiskt hade lämnat mig på berget.
Att han inte gjorde något för att hjälpa mig.
Att han tvärtom faktiskt försökte se till att ingen annan skulle hjälpa mig heller.
Och sedan låtsas som ingenting hänt, utan var precis som vanligt.

Det gör mig väldigt ledsen att tänka på det.
Att veta hur kärlekslöst jag behandlat mig själv.
Att jag inte kunde sätta gränser. Hur lite jag stod på min egen sida.
Jag vände alla känslor in mot mig själv. Svalde dem djupt inom mig.

I morgon ska jag berätta mer om vad som händer inom mig, när incidenter som den
här ovan, inträffar.
När jag blir överkörd, när min fråga om hjälp ignoreras.
Hur det blir när känslorna av det vänds inåt.