Känslor. När de tillåts komma fram. Och får fortsätta vara framme.

Jag är tydligen inne i en period som är fylld av funderingar.
Ganska spretiga sådana.
Jag märker tydligt att jag är inne i en sådan period genom att känna att mitt
skratt försvinner.
Jag ler och skrattar långt mindre nu, än vad jag i vanliga fall gör.
Inte för att jag inte är glad, det är jag, men inte glad på det där tydliga sättet.
På det där uppenbara sättet, där hela ens person visar att här kommer en glad människa.
Ni vet, liksom hurtig gång, glada ögon, leendet och skrattet.

Förstår ni vad jag menar eller verkar det som om jag druckit vin mitt på
blanka måndagen?

Jag blir betydligt mer allvarlig när jag är i perioder av funderingar.
Sömnen blir lite fucked up också, jag börjar vakna alldeles för tidigt på morgonen.
Redan vid 05-tiden, och då blir jag liggandes, vridandes och vändandes utan att liksom
kunna somna om ordentligt.

Det är som om dagens vakna timmar inte riktigt räcker till för det som pågår i mitt huvud.

Fundera, vad betyder det att jag går omkring och funderar?
Det betyder att när jag inte aktivt ägnar mig åt något som kräver min omedelbara
koncentration, som arbete eller umgänge med folk, då försvinner jag halverst in i mig själv.
Ni vet, inåtvänd. Uppmärksamheten vänds inåt.
Jag fungerar fortfarande alldeles utmärkt bland folk, men delar av mig blir på något
vis frånvarande.
Jag börjar säga ”va?” titt som tätt, för jag lyssnar inte riktigt på det som sägs omkring mig.
Jag får lite svårt för att hänga nästan.
Så frånvarande är det ord som jag nog gärna skulle använda för att förklara hur jag blir,
när jag är i funderings-mode.

Jag får svårt att koncentrerar mig och fokusera på saker.
Jag börjar vanka av och an.
Kan inte sitta stilla och se en film när jag är själv, då pausar jag sisådär
var 10:e minut bara för att jag liksom inte kan behålla fokus på filmen.
Jag kan inte läsa mer än några sidor i en bok, då försvinner fokus också.
Jag börjar promenera mer.
Förutom morgonrundan lägger jag till en runda till, antingen mitt på dagen om jag
har möjlighet, eller så på kvällen.
Hygienen blir det lite si och så med.
Tandborstningen är det som fungerar bäst, den sitter klockrent oavsett vad som försiggår
i mitt liv.

När jag ser min lista här ovan, på hur jag blir i funderings-läge så skrattar jag till
för mig själv.
För det jag beskriver klockrent är egentligen alla mina symptom på hur jag blir när jag
är på väg ner i en svacka.
Klockrent, ta mig fan.
Vilket får mig att fnissa till, hahaha, att jag är tvungen att skriva det i ord för att se det.

Nåväl, vi kan alla vara lugna.
För någon svacka är jag inte på väg ner i.
Utan jag är i ett funderings-stadie.

Vilket utlöstes i fredags när jag var på introduktionen av den kommande kursen jag ska gå
på Kliniken.
Nämligen för oss som varit utsatta för våld.
”Konsekvenser av våld”.
Jag ska kolla vilka möjligheter jag har att dela med mig av kursplanen här.
Jag skulle vilja visa er hur den ser ut.
Vad denna kurs går ut på.
Men ja, jag behöver först ett ok från K och L, som håller i den, innan det kan bli aktuellt.
Som ni förstår skriver vi på för sekretess, vi som går kursen.
Inget som sägs där får lämna rummet. Under några omständigheter.
Vilket är fantastiskt.
För dynamiken som blir, när man vet att man är i total trygghet, ihop med folk som har
liknande erfarenheter, den blir fantastisk.

Däremot kan jag berätta om fakta.
Och kanske även ett kursupplägget.
Jag återkommer på den punkten.

Men tillbaka till introduktionen.
Jag kan berätta min upplevelse av den.
Sekretessen rör inte min upplevelse, den är jag fri att dela med mig av.

Och den var allvarlig.
Jag kom dit, alldeles försenad, de andra hade redan dragit igång.
En blick över deltagarna och jag insåg allvaret inom loppet av 3 sekunder.
Och då blev jag som bortkopplad.
Jag satt och lyssnade. Nästan lite nonchalant.
Vi gick igenom vad som kommer att hända under våren.
Och jag tänkte hela tiden att jag är på fel ställe.
Det här är ju ingen kurs för mig.
För jag har inte blivit utsatt för våld.
Och det här är en grupp som handlar om konsekvenser av våld.

För det är oftast så jag tänker om mig själv.
Jag håller våldsdelarna så långt bort från mig själv som möjligt.
Jag kan skriva om det här, prata om det med vänner, men det är ändå ljusår ifrån mig.
Ifrån mina känslor alltså.
Jag kan prata om det liksom på ett kliniskt sätt, där känslorna inte på något vis är påkopplade.
Jag vet inte riktigt varför det blir så.
Varför blir det så egentligen?
Jag måste prata med Laget om det. De har förklaringar på sådant.
Som går att förstå.
Som gör att det som inte har någon rim och reson helt plötsligt får det.

Det är skönt att hålla dem på en armlängds avstånd ifrån mig.
Känslorna.
Då rör det liksom inte mig.
Då slipper jag känslorna som följer.
För dem är jag inte intresserad av. Alls.
För då kan det tänkas att gråten kommer. Och det vill jag inte.
För gråter jag, då betyder det att något hemskt har hänt.
Och jag vill inte att något hemskt ska ha hänt mig.

Jag tittar på texter jag skrivit tidigare om allt det här.
Jag har skrivit om grova sexuella övergrepp av en pedofil från det jag var
6 år tills jag just fyllt 15 år.
Jag har pratat om hur min pappa i många år har hånat min mamma, förminskat henne,
gång på gång påmint henne om hennes värdelöshet.
Hur han hånat mig, för att knäcka det jag var bra på, bara för att han själv kom till korta.
Episoder i mitt liv som handlat om sexuellt våld från kompisar och från helt okända.
Ett långt förhållande som var så destruktivt och psykiskt våldsamt att jag helt
tappade bort det sista av mig själv.

Och ändå är det bara ord. På en skärm.
Helt kliniskt. Helt utan känslor.
För vad fan händer den dagen jag låter känslorna komma fram?
Ibland gör jag det i och för sig, att säga något annat vore att fara med osanning.
Jag gör det med K och L, mitt Lag.
På Kliniken, där jag är helt trygg.
Då kan jag låta delar av känslorna komma fram.
Men inte alla. Och absolut inte samtidigt.
För då kanske jag drunknar i dem.
Och inte vet hur jag ska ta mig upp.

Eller nej, det behöver jag inte vara rädd för.
För tillsammans med Laget skulle det inte kunna gå så långt att jag drunknade.
Utan de skulle ge mig en hand att hålla i, och slita mig uppåt, om det behövdes.

I fredags, när jag satt på introduktionsmötet fick jag till sist samma känsla som
jag får ihop med Laget, de gånger jag låter känslorna följa med.
Min kropp, den blir stum.
Jag kan inte röra den.
Jag kan för fan inte röra den alls.
Andningen blir nästan stötvis.
Jag känner trycket över bröstkorgen.
Tänk om den kollapsar. Och låter det som finns inuti mig flyta ut?
Jag blir gravallvarlig.
Jag fokuserar på att få andningen normal.
Vid varje nytt andetag hotar gråten.
Den ligger nära, nära nu.
Kanske kommer den redan vid nästa andetag.

Jag lyssnade till de andra.
Jag såg allvaret hos de andra.
Jag kände det hos mig själv.
Allvaret i situationen var så påtaglig att den i princip gick röra vid med händerna.

Det är vad som sitter kvar hos mig.
Känslorna som jag lät komma över mig. I den trygga miljön.
Det är vad som drog igång mina funderingar.

Om det där våldet.
Det där våldet som funnits i min direkta närhet i princip hela mitt liv.
Som jag inte vill låtsas om.
För jag vill inte tänka tanken, eller känna känslan heller för den delen, där människor
som skulle ha tyckt om mig och velat mitt bästa i själv verket har varit ohyggligt
våldsamma mot mig.
Våldsamma med mig.
Bara tanken om det gör ont.
Att då låta känslorna få vara med och känna.
Nej.
Jag förstår precis varför jag väljer att avskärma mig från dem.

Jag kommer liksom aldrig att förstå varför.
Varför det här kom in just i mitt liv.

Jag är någonstans helt övertygad om att det satt sina spår hos mig på ett direkt
synligt sätt.
Att det gjort att något i mitt sätt att vara gör att våldsamma människor känner igen mig.
Ser att jag står pall för det.
Något hos mig avslöjar det.
Min inre drivkraft om att få tillhöra, oavsett vilket priset är, det syns på mig.
På ett eller annat sätt.
Det är helt omöjligt att en och samma människa annars kan råka ut för alla dessa
situationer som jag råkat ut för.
Den slumpen är alltför osannolik tänker jag.
Vi är som hand i handske.
Jag i min gränslöshet, utan känsla av egenvärde, jag svarar perfekt mot deras våldsamma
och dominerande sätt att vara.

Allt sedan i fredags har det här legat i mig och rört i mina tankar och i mina känslor.
Det gör att jag till synes dippar.
Men nej, jag funderar bara den här gången.
Likheterna är iögonfallande, men skillnaderna är enorma.
Och helt avgörande.
Jag rör mig nämligen framåt, hela tiden.
Det gör jag inte när jag dippar.
Då står jag stilla, alternativt tar några steg tillbaka.
I nuläge går det framåt, kanske i relativt lugn takt, men framåt likafullt.
Och det är all skillnad jag behöver för att veta att jag funderar.
Och inte dippar.

Och spretigt funderar jag, som sagt.
På en hel del saker i livet.
Om vänskap och lojalitet, om önskan att bli mamma och om framtid i allmänhet.
Men bakomliggande, överskuggande, rör sig tankarna kring det där jävla våldet.
För nu har jag kopplat på känslorna.
Jag gjorde det i fredags. På Kliniken. Och låtit dem förbli påkopplade.
Jag har blivit erbjuden en chans att äntligen göra upp om det här.
Att förstå hur våldet i mitt liv direkt påverkat mig till den jag är idag.
Och hur jag ska börja göra annorlunda, för att välja andra vägar för mig själv.
Någonstans har jag ett behov av att förstå, känslomässigt, att jag faktiskt aldrig
givit mitt godkännande till något av allt som hänt.
Jag förstår det rent förnuftsmässigt, men jag behöver få med känslorna här.

Parallellt med denna grupp kommer jag att fortsätta gå hos K och L som vanligt.
Jag känner mig så redo för det här.
Jag har en otrolig chans att göra det här nu, dels i grupp och dels ihop med Laget.
Jag vore en idiot om jag inte såg till att ha med känslorna den här gången.
Då kommer mycket av detta att gå förlorat.
Det är min uppgift att se till att vara med, hela jag.
Inte bara i förnuftet, utan framförallt i känslorna.
Det är liksom nu det gäller.
Och jag känner mig redo. Jag känner mig faktiskt nyfiken.

Med det sagt, jag kan förefalla smulans disträ för tillfället.
Men jag mår fint.
Och känner mig förväntansfull inför en vår som inte kommer att likna någon annan.