Kärlek till familj. Oavsett vem som ingår i den.

Vi kör vidare med frågeställningen ”vad är kärlek”?
Som ett sidospår från den hemuppgift jag har från Kliniken.

Tidigare idag funderade jag lite över kärlek till en partner.
Nu handlar det om kärlek till familj.

Familjen, den man inte väljer själv, utan får på köpet genom blodsband.
Komplicerad kärlek.
För många av oss känner ingen kärlek för de vi känner oss tvugna att älska.
Det är fult i vår kultur, gissningsvis i många kulturer, att inte älska
sin familj.

Men i och med att man inte valt umgänget med dem så är det inte speciellt
märkligt med att inte älska sin familj.
Man kan gilla dem, men inte känna något djupare för personerna.
En del umgås mycket med sin familj och andra umgås egentligen inte med
sin familj, fastän man bor i samma stad.

När man väl blivit vuxen ökar möjligheterna till att välja hur umgänget
ska se med sin familj.
Familj, som jag kallar den här, är för mig mamma, pappa, Vickan, min
morbror, samt fastrar.
Jag har även 4 halvbröder, på min pappas sida.
Jag räknar inte dem till familj.
Eller jo, Benny, han som inte dök upp i mitt liv förrän jag var i sena tonåren,
han räknas in här på ett sätt jag inte kan förklara närmare.
Jag går på känslan helt enkelt.

De andra halvbröderna är det absolut inget fel på alls.
Vi står bara långt ifrån varandra, vi har egentligen inte något med varandras liv att göra.
Vi träffas i mammas och pappas stuga, eller på någon annan middagsbjudning någon gång per år.
Vilket är mycket trevligt, och det räcker gott så för mig.

Jag har redan beskrivit min kärlek för min mamma.
Så jag vet hur det är att älska någon i sin familj så mycket att jag inte
vill leva en enda dag utan denne.
Vickan likaså.
Hon kommer hem i mitten av nästa vecka, så inlägg om henne lär dimpa ner här.
Vi har inte träffats på 1.5 år, så den onsdagen kan inte komma fort nog.

Relationen till min pappa är lite annorlunda.
Jag gillar honom, han är snäll och ställer upp för mig.
Jag har inte samma kontakt med honom som med mamma eller Vickan,
han och jag pratar inte på samma vis.
Det stör mig inte, vi gillar varandra på ett plan som känns bra.

Vad som definerar kärleken till familj för mig, den jag känner för Vickan och mamma…
Jag har en bakgrund med dem, vi känner till många av varandras sidor.
Sådant som vänner eller partners inte kommer i närheten av.

Sedan finns en tillit mellan oss. Som inte sviktar.
De starka band jag har med mamma och Vickan är baserade på tillit och respekt.
De finns för mig, varenda gång.
De är en grundtrygghet i mitt liv.

De finns där på ett sätt som jag alltid kommer att kunna lita på.
Så kärlek till familj handlar om trygghet, för mig.
Den grundmurade tryggheten som är ömsesidig.
På ett sätt som vänner eller partner inte kan fylla hos mig.

Kanske är det därför vi upplever svek från familj så gränslöst hårt.
Det är vårt sista skydd som sviker.
Lika fult som det är att inte älska sin familj, är det att svika den.

Vi har hårda regler då det gäller just familj.
De personer vi inte ens valt själva.

Som sagt, ordet familj leder tankarna till blodsband.
Däremot finns det inga regler hos mig som gör att en biologisk
familj betyder mer än en icke-biologisk sådan.
Eller vem man än känner är sin familj.

Det är inte blodsbanden som gör kärleken familjestark.
För att älska sin familj krävs långt mer än att dela gener.
Vilket är fantastiskt, det öppnar dörrarna till att kalla
människor man har mycket starka känslor för just, familj.

Familj är de man trivs med, de som gör en trygg, som man kan lita på
varenda förbannade gång. På ett absolut grundmurat sätt.
Som ger en varm, tröstande, glad och tuff kärlek i det lägen det behövs.

Det är familjekärlek för just mig.