Årets julklappar är härmed färdighandlade!
Jajamänsan, på Lekia klockan 12.40 blev jag klar. Vilket känns väldigt bra.
Jag är nämligen inte på något vis en ”gilla-att-gå-på-stan-människa”.
Tvärtom faktiskt, jag blir som regel på väldigt dåligt humör av att gå i affärer.
Såvida det inte är body-modsmyckesaffärer förstås. De ledsnar jag aldrig på att gå i.
(Vilket alltid resulterar i att jag får ett våldsamt behov av att göra en ny piercing när jag ser alla intressanta och vackra smycken.)
Även Blue fox och Shock brukar kunna underhålla mig länge. Men som vi alla vet måste vi till södra Sverige för de affärerna.
Annars undviker jag i mångt och mycket stadsturer i den mån det är möjligt.
Måste jag göra dem, gör jag ärendena rakt av, utan att strosa just nämnvärt.
Däremot kan jag tänka mig att följa någon kompis på stan. Då blir det i stället ett sätt att umgås på, eftersom man pratar en hel del mellan klädställen och hyllorna.
Och då är det okej. Nästan. 😉
Därför känns det alltså väldigt bra att ha köpt julklapparna klart.
Jag (liksom de flesta av oss, gissar jag) skriver ned vad jag köper till vem och vad det kostar.
Vilket gör att jag kan dela med mig av följande siffror:
Sammanlagd summa för årets julklappsinköp: 1613 kronor.
Vilket gör att på 11 person snittar det: 147 kronor per person.
Dyraste julklappen till en person: 229 kronor.
Billigaste julklappen till en person: 50 kronor.
För sensmoralen i det hela vill jag passa på att berätta att julklappen för 50 kronor är den jag också är mest nöjd med av alla jag köpt.
Jag myser hejdlöst då jag tänker på hur nöjd jag är med just den klappen till den personen. Den kunde inte passa bättre.
Jag bör förmodligen precis nu även sluta skriva om min förträfflighet gällandes att ha hittat denna perfekta klapp, innan jag framstår som ruskigt självgod. 😉
Ovan siffror gissar jag får en del att bli lite förvånade.
Att den dyraste klappen ligger på 229 kronor. Jag kan nämligen tänka mig att många av er som har barn är glada om ni överhuvudtaget kommer under 229 kronor i en endaste av klappar.
Och samtidigt är jag fullkomligt medveten om att många skulle önska att de faktiskt hade 1613 kronor att spendera på julklappar.
Vilket många inte har. Långt därifrån.
Så jag vill inte på något sätt verka mallig genom att lägga upp den summan, som alltså är min slutsumma för årets julklappshandel.
Det som skulle kunna förefalla hånfullt med det är alltså på inget sätt ämnat att vara det. På riktigt.
Och samtidigt vet jag givetvis att 1613 kronor inte på något sätt kommer upp i den totala summan många lägger på sina julklappar. Utan att den summan kan komma att multipliceras ett par gånger innan man når sin egen slutsumma.
Vilket är okej det också… antar jag.
I grund och botten tycker jag att julklappshandeln är vansinnig.
Den spenderingsblinda delen av den i alla fall.
Själva saken med att ge och få något på julafton tycker jag är en väldigt fin sak.
Just för att man tagit sig tid att hitta något till personer i ens närhet, som man hoppas och tror att de ska tycka om.
Det är en väldigt varmt och vänligt med att vilja göra någon glad med en gåva.
Det är den vansinnesspenderande delen, som i mångt och mycket tar bort vårt sunda förnuft, som jag inte är speciellt förtjust i.
Kanske är det för att jag inte har egna barn, att jag i och med det inte ser mina barns överlyckliga uttryck när de just öppnat den där klappen innehållandes saken de så gärna ville ha.
Eller om man vänder på det, slipper se den totala besvikelsen när paketet innehöll en Samsung istället för den iPhone man önskat sig.
But still. Det är många år sedan den här karusellen var min.
Just för att jag nästan äcklas av hur mycket pengar vi lägger ner på dessa julklappar.
Det blir till något snudd på vulgärt.
Kanske beror det på att jag är van att klara mig på väldigt lite pengar, kanske beror det på att jag tycker att det slit-och-slängsamhället vi skapat oss är respektlöst.
Kanske är det en kombination.
Jag gillar när saker har ett värde. Jag gillar att köpa second-hand.
Jag tycker mycket om tanken att det jag köper inte är nyproducerat, utan att jag är en del i ett kretslopp. Där det du blivit less eller inte vill ha längre passar mig.
Att vi inte slänger bort sådant som andra har glädje och nytta av.
I och för sig har min minimalistiska livssyn inte sin grund i miljön, det kretslopp jag kommit att tycka så mycket om.
Jag önskar att den hade det, men det började inte så. Alls.
Min livssyn förändrades för många år sedan, jag började leva utifrån att jag behöver kunna göra mig av med mitt liv rakt av om jag så skulle önska.
Då fungerar det inte att vara känslomässigt bunden till saker och ting.
I chock gjorde jag mig av med i stort sett allt jag ägde, för att bli kvitt ett gammalt liv. Och där är jag kvar.
Vilket gör att saker i mitt liv till stor del saknar värde både i pengar och i känslor.
Det går inte att ha saker på annat vis om man behöver kunna lämna sitt liv från en dag till annan.
Vilket mer är bottnat i de psykiska stressmoment jag haft i livet, och fortfarande har, än i ett kretslopps och miljötänk.
Vilket i klartext betyder att om mitt hem skulle brinna ned och jag därmed skulle förlora allt jag äger, skulle jag i stort sett inte sörja något av det.
Det betyder att jag i det närmaste skulle kunna lämna mitt hem utan något annat än de kläder jag har på mig, utan att känna just något redan i afton.
Förstå mig rätt, jag tycker om de saker jag har. Väldigt mycket. Men inte på något djupare plan.
Skulle jag hinna, skulle jag slita åt mig en mapp med urklipp, ett kassettband och ett VHS-band. Det är minnena jag har från det jag spelade musik.
Det som jag under livets hittills samtliga perioder alltid fortsatt vara väldigt stolt över mig själv angående.
Jag skulle leva fint utan just de sakerna, men jag skulle älska att alltid ha dem med mig vart jag än befinner mig.
Jag trodde de inspelningarna hade försvunnit, jag blev väldigt glad när jag för några månader sedan hittade dem i en kartong i källaren.
(Nu återstår bara konststycket att få över dem på cd och dvd…)
Det finns möjligtvis några fotografier av mina nära och kära jag gärna skulle ha med mig också, men jag skulle inte med en enda tår sörja om allt sådant försvann.
Vilket, när jag tänker kring det, är lika sorgligt som skrämmande.
För det kan aldrig vara sunt.
Jag måste prata med K och L om det här känner jag. Vi har pratat om det tidigare, men jag behöver bli påmind om vad som orsakar den här grejen hos mig…
Vänta, herregud, nu slår det mig… det här började långt tidigare än uppbrottet.
Flera år innan.
Och nu helt plötsligt kommer jag ihåg delar av det vi pratat om på Kliniken kring detta, vad det här alltså beror på.
Det får bli ett helt annat inlägg. För det här är en konsekvens av våld.
Och inget annat.
Jag blir helt plötsligt både kall och varm när jag gör kopplingen. Naturligtvis.
Så enkelt. Och så komplicerat.
Ett helt annat inlägg alltså.
Så jag tycker alltså om idén och tanken kring värdet hos saker, men jag känner det inte själv. Ännu.
Vilket gör att jag skaffar väldigt lite saker.
Jag ser förvisso mycket vackert när jag är i affärer absolut, men samtidigt övergår det inte till en tanke om att faktiskt köpa.
Någon gång ska jag ta bilder av mina källarförråd. Då kommer ni att förstå vad jag menar med att jag inte samlar på mig just något. Mina förråd beskriver det med skrikande klarhet.
Mitt behov av att på en sekund kunna radera precis hela mitt liv för att börja om.
Herregud, hur fasen hamnade jag här?
Min tanke var egentligen bara att berätta om hur fantastiskt skönt det är att julklapparna för året är färdighandlande.
I stället hamnade jag i en tankekedja angående livsfilosofi som började benas bakåt till att hamna i problemområde gällandes mitt liv.
Haha, let´s wrap things up innan jag helt spårar iväg ännu mer!
Med det sagt, trevlig söndagsafton på oss alla.
Jag är mitt i ett Twilight-maraton och avser att bli kvar där resten av aftonen.
Tack Signe för de väldigt goda bullarna! Familjen Degerman har sannerligen mumsat på dem i helgen!
I morgon är en annorlunda dag för övrigt.
Vickan och Emil kommer till Skellefteå!
De kommer i morgon, och Mark dyker upp i mitten av december.
Klockan 12.40 landar de på Skelleftemark, om allt går enligt planerna.
Det känns snudd på overkligt!
I morgon nu tack!
