Så händer det igen, pannan blir alldeles fuktig, likaså hårbotten.
Strax följt av att ansiktet blir svettigt precis samtidigt som svetten på ryggen gör sig kännbar. Nu känns även näsan aningens rinnig.
Välkommen till klimakteriet mina vänner – tillståndet man inte gillar att befinna sig i.
För 2 år sedan kom symptomen på allvar.
Från början förstod jag inte vad som faktiskt hände.
Däremot minns jag precis när jag väl förstod.
Jag befann mig på jobbet. stod inne i en brukares rum tillsammans med två kollegor.
Det var inte speciellt varmt den dagen och mitt i vårt samtal kom ett värme-il över mig,
så pass att jag blev alldeles blöt både i pannan och hårbotten.
Jag kommenterade till mina kollegor att ”herregud så varmt det är idag”.
Men ingen av dem tyckte att det var varmt alls.
Exakt där och då trillade polletten ned.
Och helt plötsligt rasslade en massa pusselbitar på plats.
Det var som att allt som skavt den senaste tiden helt plötsligt fick ett sammanhang, en förklaring.
För jag hade hade varit så otroligt trött, förvirrad bortom det vanliga, känslosam, lättirriterad och förbannad samtidigt som jag alltså svettats till och från under en lång period.
I efterhand är det ju så glasklart vad som pågick, men uppenbarligen hade jag inte en tanke på att jag skulle kunna vara i klimakteriet.
Jag som för evigt är 32 år kunde liksom inte hamna där bara äldre kvinnor hamnar.
Nyfiket började jag läsa på. Och insåg relativt omgående att jag inte kunde ett skvatt om klimakteriet.
Förutom att man får värmevallningar – vilket på många sätt förmodligen är det minsta av alla problematiska förändringar.
För mig har de största problemen utan tvekan varit den totala hjärndimman och den förlamande tröttheten.
Många gånger har jag känt mig ”ur funktion” helt enkelt.
Jag kontaktade sjukvården eftersom jag hoppades kunna få medicin mot symptomen.
Jag träffade läkare på min hälsocentral, fick göra ett test som bekräftade att jag var i klimakteriet.
Sedan följde en cirkus av att prova olika mediciner för att minska symptomen.
De fungerade ibland väldigt bra, för att sedan fungera väldigt dåligt.
Många var preparaten jag testade och till slut ledsnade jag.
Jag orkade helt enkelt inte med karusellen det innebar att prova ut ny medicin med några månaders mellanrum.
Det var verkligen inga trevliga år det där, jag mådde inte bra. Varken fysiskt eller psykiskt.
Men som sagt, nu har det värsta gått över.
Jag känner fortfarande att mitt humör pendlar ordentligt och väldigt fort.
Jag väcks fortfarande av värmevallningar på natten.
Och bitvis (som exakt nu och någon månad tillbaka) är jag väldigt, väldigt trött.
Fast det är så lite jämfört med för några få år sedan så jag anser inte att det egentligen är något problem.
Jag är helt okej med det hela.
Lite nu och då under dagarna påminns jag alltså om i vilken del av mitt liv jag är i rent kvinnocykel-mässigt, då varm-il gör både panna och hårbotten svettiga.
Jag antar att det är okej, inte så att man känner sig så fräsch när det händer, men det är helt okej.
Mensen försvinner ju också, den upphör helt enkelt.
(Fast för mig som alltid gillat min mens är det inte egentligen något positivt.)
Jag är mest bara förbryllad över hur lite jag visste om klimakteriet och hur lite jag hörde pratas om det förrän jag var mitt i det.
Kanske lyssnade jag bara inte, just för att det inte kunde röra mig?
För att jag tänkte att det drabbar gamla kvinnor?
För att jag inte hade den blekaste aning om att förklimakteriet inträffar redan i 40-årsåldern, ibland ännu tidigare.
(Jag visste inte ens att det fanns något som heter ”förklimakteriet”.)
Eller så pratas det faktiskt bara väldigt lite om en av de stora faser de flesta kvinnor passerar i sina liv.
Vilket ju på många sätt är katastrofalt om det är så.
Just för att man hinner ifrågasätta sig själv, sitt psyke, sin ork, varför man inte känner sig som ”sig själv” längre. Att så mycket kännas fel, utan att man förstår varför.
När det istället handlar om en helt naturlig fas i en kvinnas liv.
Det vore ju ungefär som om man som ung en dag utan förvarning börjar blöda från underlivet.
Utan att ha en blekaste aning om att det kan vara den första mensen som kommer.
Den chocken hade inte varit att leka med.
Nu har ju, tack och lov, de flesta förmodligen (och förhoppningsvis) hört talas om mens redan innan den kommer igång för en själv, så man är någorlunda förberedd och därför slipper fundera vad i hela friden som är fel på en.
På samma sätt hade det varit väldigt hjälpsamt att veta mer om klimakteriet på förhand, mer än att man drabbas av värmevallningar.
Det hade utan tvekan sparat en från att undra vad fan som är fel på en.
Nåväl, nog funderat kring detta.
I övrigt är jag ledig idag, vilket har betytt att jag sovit ut ordentligt och sedan bara pillat runt här hemma. Det regniga vädret har inte inspirerat till några längre utevistelser, utan Kira har fått ta fram sin inneboende självrastande förmåga. Matte har nämligen nöjd sig med att stanna under tak på bron och väntat under de snabba gräsmatte-besöken.
Kira är nämligen precis lika lite förtjust i regn som sin matte så det passar henne perfekt.
Låt oss alla ha en finfin torsdagsafton.