Du milde!
Kom hem från Julias studio vid lunchtid idag.
Vi konstaterade att infektionen på utsida läpp kommer att läka fint bara jag fortsätter
behandla med koksaltlösning.
Bra. Och väntat.
För det konstaterandet var mer en transportsträcka till det verkliga problemet.
Som var överläppens insida.
Om man väljer att ha en stav i läppen ser den ut såhär, med kulan på utsida läpp,
plattan på insida läpp:
Och det var den plattan som i det närmaste växt över med hud.
Jag såg den i princip inte längre, jag kände den just så pass med nageln, men
det var på många sätt nära nog att vara inbäddad i hud.
En liten hudflik har jag haft länge, i typ 1 år och den har inte stört mig det minsta.
Men för två dagar sedan blev det rejält irriterat på insidan läppen och jag
tyckte att skinnfliken blev större under dagen.
När jag vaknade morgonen efter blev jag rädd, rätt rejält rädd dessutom.
För jag kände direkt att något inte var som det skulle, och jag kände blodsmaken
i munnen ganska omgående.
Jag kontaktade Julia direkt som tack och lov visste vad det handlade om, och jag
fick en tid hos henne idag.
Hon hoppades på att kunna rädda den, men kunde inte lova något.
Hon förklarade redan när vi talades vid för att boka tid hur man kunde gå tillväga
för att försöka rädda den, så jag kände att det inte var kört än.
Idag klev jag alltså in i hennes studio.
Jag kände mig lugn, jag log till och med lite överseende när två av hennes andra
kunder var nervösa i väntan på deras tur.
Vad jag då inte visste var att jag strax skulle låta betydligt mer nervös än vad
de två tjejerna gjort tillsammans.
Hahaha, någonstans satt jag fylld av självsäkerhet inför att det strax skulle
vara min tur. Ordet nervositet fanns inte ens i mitt vokabulär.
När det väl var min tur och Julia vridit och vänt på min läpp för att skaffa sig en
närmare uppfattning om vad det handlade om sa hon att ja, det finns chans att du kan
behålla den.
Jag log och tänkte att hon är fasen bäst.
Tills jag såg att hon plockade fram en förpackning innehållandes en skalpell.
Då mina vänner, exakt då fegade er Degerman ur. Rakt av.
Jag var nära att resa mig ur stolen i ren förfäran.
Jag hörde mig själv säga; vänta. VÄNTA!
(Jag hade nämligen i väldigt färskt minne hur det kändes när läkaren skar bort
ett födelsemärke med en bedövning som inte tagit helt.)
Hon log och sa; lugn du ska få bedövning.
Hon lade på en salva, och jag tänkte att det här aldrig kommer att fungera.
Hon kommer att skära i min helt obedövade hud.
Samtidigt kom ännu en kund till henne, och jag sa snabbt som fan att jag gärna
sitter med bedövningssalvan medans hon piercade den kunden.
Jag blev mer och mer nervös. Hudfliken under min läpp kändes med ens väldigt stor.
Jag började vanka av och an, som alltid när nivån av oro, stress eller nervositet
är hög hos mig. Jag bara måste hålla kroppen i rörelse. För att mildra kaoset.
Två kompisar till Julia hade kommit till studion.
Efter några minuter av vånda och övervägande tog jag mod till mig och frågade tjejen
i sällskapet, som jag aldrig tidigare träffat, om jag kunde få hålla henne i handen
när det var min tur.
Hon verkade vara en cool och vänlig tjej och hon svarade att det skulle gå fint.
(Ja ni förstår ju hur illa ställt det är med modet när man till och med ber
helt okända människor att få hålla deras hand… kära nån!)
I vilket fall, vid det här laget hade bedövningen börjat verka.
Ni vet hur det känns hos tandläkaren, tungan domnar, läppen domnar.
Så gjorde det även nu.
Och en liten tanke smög sig in… att jag kanske skulle fixa det här likafullt.
Så blev det min tur.
Julia förberedde instrument och rengjorde mig.
Jag tog tag ett fast tag i Sannas hand och i Julias tröja (!)
Jag hade så våldsamt hög puls, jag kände den i hela kroppen, blodtrycket måste ha
varit skyhögt, det kändes precis som om kroppen skulle explodera.
Jag hörde hur jag andades väldigt fort och högt, jag försökte kontrollera andetagen men
min nivå av stress hade redan passerat alla sådana möjligheter.
Varken puls eller andetag gick kontrollera nu.
Det var som om hela min kropp skenade.
Då sa Julia på sitt mjuka Julia-vis; blunda.
Vid det här laget är det fullt möjligt att jag hörde ben knäckas i Sannas hand.
Kanske också att jag slet sönder Julias tröja.
Men jag blundade. Fast inget hos mig egentligen är kapabelt att blunda i ett sådant
ögonblick.
(Jag tillhör den grupp människor som krampaktigt måste se när nålen förs in i huden
vid både blodprov och spruttagning. Jag vet inte varför, kanske är det för att
jag ska veta när det onda kommer…)
Jag kände svepet mot min hud, men inte mer, inget skärande skrikande ont.
Hon upprepade rörelsen några gånger. Och möjligtvis att det sved till, men definitivt
inte mer.
Däremot kunde jag inte prata, Julia frågade om det gick bra, och jag kände inte igen
min egen röst när jag försökte svara att det gick fint.
Helt plötsligt sa hon de mest vackra ord någonsin; nu är vi klara.
Och hela jag hade lust att skratta högt. Vilket förvisso inte var möjligt för
nu skulle det sköljas och rengöras från blod samt att ett läksmycke skulle sättas in.
(Japp, nu blir det att gå med ett långt läksmycke ett tag, håll er på behörigt avstånd,
för jag riskerar annars att sticka ut ögonen på er.)
Under precis hela tiden då jag sköljde munnen, fick den rengjord och smycket insatt höll
jag i Sannas hand.
Jag sa till henne att jag måste få hålla i den ända tills precis allt är klart.
Vilket jag fick.
Vilken fantastisk trygghet, att få hålla i någons hand när man är rädd.
Hon skötte sig fenomenalt som klippa.
Vad som gäller nu är att behandla piercingen som om den är nygjord.
Rengöring med koksaltlösning efter varje måltid, skölja med Corsodyl två gånger per dag,
rengöra utsida med koksaltlösning vid behov.
Ingen stark mat, ingen alkohol. Inget småätande.
I och med att insida läpp numera innehåller ett sår där den överflödiga huden suttit
kommer jag att hålla krossad Aspirin mot insida sår en gång per dag.
Det finns inga garantier att det här kommer att resultera i att jag kan behålla piercingen.
Men chansen är numera onekligen god.
Det som ibland är obotlig optimistiskt hos mig tänker glatt att det här kommer att gå
finfint, hur skulle det inte kunna göra det?
Ny tandborste köptes på vägen hem och mina sängkläder och handdukar är också bytta.
Alicen har sängförbud en vecka framöver. Hon vet inte om det än, och jag är
säker på att hon kommer att tycka att den regeln är totalt värdelös…
Är det något jag brukar ta på allvar så är det läkning av piercingar och tatueringar.
Speciellt nu, då utgången är oviss, och kommer att hänga mycket på att jag
sköter min del i det hela.
Än en gång fascinerades jag av Julias så totalt professionella yrkesmässiga sätt.
Hon är minutiös gällande hygieniska aspekter, och hon är kompromisslös i sitt sätt
att vara estetiskt noggrann.
Till det kommer den där människovärmen, den jag skrivit om förr, som genomsyrar hela
hennes person.
Kanske går det här alltså vägen och jag kan behålla min piercing.
Om en vecka sisådär vet jag svaret på det.
Skulle det inte gå, tja då får den helt enkelt läka igen och sedan tas om.
Och precis såhär vacker är jag idag. Renlighet först. Familjen Skogly är
underrättad så ingen riskerar att få en chock när jag dyker upp i afton.
Familjen Fahlgrens myspropp Lova!
Låt oss alla ha en finfin fredag mina vänner!
Själv drar jag strax iväg till Casa Hawk för härligt umgänge och god mat.
…det ryktas om Mongolisk bbq till middag. MUMS!