Kontraster. Ibland är det så enkelt som svart eller rosa.

Livet leker.
Ja det skriver jag denna lördagsmorgon.
Livet leker!

Gårkvällen spenderades på Casa Hawk.
Min Facebook krånglade med mig igår, så bilden på den mycket goda
middagen, biff med bambuskott, kom inte upp i mitt flöde.
Crap.
Min tallrik var fint upplagd och rätten smakade toppen.
Gillar att det var ingefära med, för det är inte en smak jag lagar
mat med själv. Men som jag konstaterar att jag verkligen gillar när
jag väl äter den.
Hihihihi, att berätta att jag har FLERA matlådor av anrättningen i min frys just
nu är liksom bara att skryta va?
Lite show-off sådär! 😉 Men det har jag! 🙂
Nej men allvarligt.
Jag har skrivit om den förr.
Gästfriheten på Casa Hawk, den är varm.
Och innerlig.
Folket som bor på Casa Hawk är varma.
Och innerliga.
Här har ni ett inlägg som skrevs för snart 1 år sedan, och jag konstaterar
att jag kunde ha skrivit exakt samma inlägg idag, om just de här tvåern.

Klart som fan att jag gärna spenderar min tid där.

I vilket fall, igår åt vi gott och drack gott.
Samt såg en rysare där ett barn stod för det rysliga.
Japp, barn gör rysliga filmer om möjligt ännu mer rysliga.
Tur Alicen sov hemma så undertecknad hade en vakthund att räkna med.
(Ja, eller så inte då…)

Jag trivdes på allra bästa sändningstid igår, med makarna Skogly samt de av killarna
som var hemma.

Idag går strax en morgonpromenad ihop med Alice av stapeln.
Ska bli härligt, trots det massiva gråa på himlen.
Efter det går Erika och jag mot varandra, möts upp alltså, och
slår sedan följe till Casa Hawk där lunch kommer att intas.
Japp, ni lästa rätt.
Lunch på Casa Hawk, jag tippar att det kommer att bryta mitt invanda mönster med
havregrynsgröt till lunch, ihop med husmans och ägg. 🙂

I afton åker jag till Kåge.
Patrik fyller inom kort (måndag för att vara exakt) 40 år, vilket givetvis ska firas!
Smörgåstårta bjuds det på, och jag känner mig väldigt glad över att vara bjuden till
den anrättningen.
Och till det kalaset i övrigt naturligtvis. 🙂
Kan tänkas att Patrik och jag sitter och sjunger med i låtar från förr sent i natt.
Det vore inte helt orimligt att anta.
Hahahaha, vi har en förkärlek för att lyssna på musik ihop, han och jag.

Vilken helg, hörrni. Hittills.
Från att totalt krascha i torsdags, till att få ett massivt stöd och av
det växa och plocka ihop mig själv, till att kvittra muntert denna lördag morgon.
What the hell liksom.

L från mitt Lag skrev igår till mig om det här med att ta tillbaka taktpinnen.
Det vill säga ta tillbaka kommandot.
Och ja, hon har rätt, jag har återtagit taktpinnen.
Jag föll och reste mig upp.
Jag växlade från den bottenlösa svarta sinnesstämningen till den glada rosa sådana.
Jag vände min känsla, helt enkelt.
Med ert, mammas och med Lagets varma och massiva stöd vände jag den.
Jag skriver det inte högmodigt, inte på något sätt, utan jag skriver det
självmedkännande och egenvarmt, jag vände känslan.

Med den fantastiska hjälpen till tack, så vände jag min egen känsla.

Det är viktigt, att erkänna och faktiskt acceptera att jag var den som vände det hela.
För om jag inte tar med min egen insats i det hela blir jag ett frö för vinden.
Helt beroende av den för att komma någon vart.
I mitt fall, för att förändra en sinnesstämning.
Och då har jag frånsagt mig min egen inverkan i mitt liv.

Vilket jag inte tänker göra mer.

K och L har jobbat med mig mycket på just precis den fronten.
Att få mig att faktiskt förstå att jag själv har stor inverkan i det bra som händer mig.
Jag har inte bara tur, jag är den som även skapar.
Vilket faktiskt börjar gå upp för mig. Liksom bli till en sanning djupt inom mig.
Och det är en kraftfull känsla att ha, för mig som har en självkänsla på vift.
Med det sagt, det stöd och den värme jag fick av er, mamma och Laget gjorde det
så långt mer enkelt för mig att vända min sinnesstämning, än om jag slitit
med det helt själv.
Det hade tagit mig långt mer tid och otroligt mycket mer kraft att vända skiten.
Vet med er det, att er betydelse i det varma som skedde var enorm.
ÄR enorm.

Den passar fint i min hand, den där taktpinnen. Den ligger skönt och bekvämt där.
Jag trivs alldeles utmärkt med den i min hand, om jag så säger.
Jag ska berätta i ett senare inlägg hur jag nu, med denna mer glatt rosa
känsla ser på kraschlandningen i torsdags.
Hur jag tänker kring mötet, och hur jag tänker kring mina känslor som följde av det.
Det blir dock ett helt annat inlägg, så stay tuned!

Livet växlar fort.
Ena dagen river jag loss huden i strimlor från mitt skelett, 2 dagar
senare ler jag och önskar oss alla en härlig lördag.

Kontraster när de är som bäst, mina vänner.
Nu är det Alice och jag som drar ut på en runda, god lördagsmorgon på oss alla!