Igår ringde jag till Patrik, min egentligen enda killkompis,
som jag kallar vän utan att komma med omskrivningar för att kunna gilla.
Kolla detta inlägg om ovanstående känns förvirrande, där förklarar jag närmare
det fenomenet.
Samtalet gick ungefär såhär:
P: Hej!
C: Ja men hallå!
P: Jahapp?
C: Jo, kan jag komma till Kåge i morgon och du byter vindrutetorkare och
en lampa bak på Golfen?
P: Vad är det för dag i morgon?
C: Lördag.
P: Är inte du i bushen?
C: Jag far dit i morgon när jag varit hos er.
P: Går fint. Vilken tid?
C: Jag är där vid 13-tiden.
P: Okej, ses då.
C: Japp, hej då.
P: Hej.
Vi har inte pratats vid sedan han och Anna var hos oss i Missen och festade.
Det var den 17 november. Alltså 2.5 månader sedan.
Jag gillar det med hans och min vänskap.
Några inledande artighetsfraser finns inget behov av.
Jag ringer när jag vill något. Han ringer när han vill något.
Jag gillar hans och min vänskap helt enkelt.
Dags att dra norrut!