Jag har haft två klart olika sidor.
En sida när jag är med min familj, vänner samt med okända människor.
En sida när jag varit med J.
Kanske gör det min historia lite svår att greppa.
Jag har ju verkat så…normal, glad, vanlig, tja fyll i vad du vill liksom.
Precis, för det det är så jag har velat uppfattas.
Inte som en person som gör som den blir tillsagd.
Som inte kan ta beslut själv. Som inte kan bestämma över sitt liv.
Utåt är det så lätt att vara glad och lite halvkaxig.
Inombords och när ingen ser då visste jag precis vad som gällde.
I mitt arbete på Kliniken med mitt Lag har det varit tydligt.
K och L har strävat åt ett håll med mig.
J har strävat åt ett annat håll med mig.
Jag har liksom stått mellan.
Hela tiden känt att vägen dit K och L tar mig är en bra väg.
Jag har utvecklats till en människa jag kan tycka om.
Samtidigt har J dragit åt ett annat håll. Det gamla vanliga hållet.
Fastän jag inte varit förtjust i den människa jag varit med honom, har
jag gladeligen följt med.
Den sidan hade liksom övertaget lik förbannat.
Därför var det ibland så skönt att vara med kompisar och familj utan honom.
Jag kunde vara en ”vanlig” människa.
Liksom bara vara.
När han var med blev jag per automatik annorlunda.
Jag gick ifrån det jag egentligen är.
Jag blev mer uppmärksam på honom, vad han ville, vilken sinnesstämning han
befann sig i.
Redo att utföra det han ville, redo att komplettera honom.
Mest tydligt för andra, som är vana att umgås med mig ensam, var nog att
jag blev så tyst och tillbakadragen när han var med.
Jag lämnade helt enkelt över min plats till honom.
Jag började passa mig själv. Inte vara för mycket eller ta för mycket plats.
För mig var det naturligt.
För andra kan det ha uppfattats som lite märkligt.
Ena tillfället skrattar och pratar jag, nästa gång då han var med eller kom in i
rummet, var/blev jag tyst och inåtvänd.
Eller vänta, det här är mina egna gissningar. Hur jag tror att andra uppfattat det.
I själva verket har jag ingen aning.
Jag kanske ska fråga dem som sett.
Den stora skillnaden nu är att jag känner att jag har ”mer liv” i mig.
Jag är fortfarande inte speciellt pratsam i sällskap på fler än 3 personer,
eftersom det gör mig lite blyg.
Men likafullt känner jag att jag är med på ett annat sätt.
Jag njuter mer av att vara med folk nu.
Jag är öppen för förslag på ett helt annat sätt. Vilket känns väldigt bra!
Jag tror också att det ligger i sakens natur, när man har ett förhållande som J och
jag har haft, att det inte ska synas vad som pågår.
Jag har gjort mitt bästa för att dölja det.
Vilket han också har gjort.
En del har märkt likafullt.
Våra familjer i synnerhet.
Även vänner och bekanta.
Det har kommit kommentarer under åren att jag är för snäll och liknande.
Det sägs alltid skrattande, eftersom det ofta varit under roliga former
han har bossat med mig så andra sett det.
De har inte haft en aning om hur rätt de haft.
Min snällhet, som egentligen handlar om en dålig självkänsla och en avsaknad
av egenvärde, att kunna sätta gränser, är precis det som gjort allt detta möjligt.
Utan min medverkan hade inget av detta kunnat ske.