Låt oss prata om ännu en nyans av matproblematik.

… irriterande!
Det här inlägget kommer inte enkelt till mig.
När det inte gör det brukar det betyda en av två saker.
Att det antingen inte är färdigbearbetat inom mig att skrivas ned.
Eller så att jag inte kommer längre i bearbetandet. För nu.

I det här fallet är jag relativt säker på att det inte är färdigbearbetat.
Och egentligen inte ska släppas från mitt tangentbord än.
Därför kommer jag att göra det här inlägget i två etapper.
Ett som gäller för exakt nu, och några veckor bakåt i tiden.
Senare i veckan, när jag gjort förändringen jag behöver göra, då kommer etapp två.
Kanske.
Jag tror det. För jag kommer inte att vara speciellt nöjd. Är jag rätt säker på.
Jag är frustrerad och missnöjd nu, första dagen jag ens förändrar.
Eller andra dagen är det faktiskt. Redan igår inleddes förändringen.

Vilket gör att ett till inlägg på precis samma tema kommer. Minst.
Har ni riktigt jävla otur blir det en sörja till följetång…

Med den maratoninledningen är det dags att kasta loss. Tycker ni inte?

Matproblematiken, min ständiga följeslagare, sedan tonåren finns kvar.
Ingen operation biter på den. Förutom en lobotomi. Möjligtvis.
En gastric bypass gör det sannerligen inte.
Vilket jag visste mycket väl.
Det är likafullt irriterande.
För jag kliver in och ur den.

Som en periodare är jag. Eller vänta, jag ÄR en periodare.
När jag är i matperioder försvinner jag.
Jag går från att vara en social enstöring till en enstöring.
Jag isolerar mig i stort sett.
Jag gör mitt jobb, sedan stänger jag in mig.
Jag är inte intresserad av något annat än att äta.
Och måste jag vara bland folk är jag nyäten eller är på väg hem för att äta.
Och jag räknar i det närmaste bara minuterna tills jag är hemma.
Så ser det ut i de mörkaste av stunder.
Som tack och lov inte är speciellt ofta.

Men vänta, nu backar vi, för det är inte där jag befinner mig nu.
Nix, jag missbrukar på ett annat sätt för tillfället.
Där jag fungerar alldeles utmärkt, och gärna skulle vilja fortsätta med det här
väldigt länge.
Men nej, jag vet att det är en del av min matproblematik och då jag är fast besluten
om att jobba bort den så måste jag alltså göra något åt den.

Som jag hintat om tidigare så handlar det nu om att jag äter ett underskott av kalorier
med fullt dagsbehov av näring.
Det finns nämligen ett väldigt bra sätt att göra det på.
Japp, några av er förstår precis vad det handlar om gissar jag.
Soppor. Shaker.
Modifast för min del eftersom jag rekommenderades den av Ersta sjukhus inför
min operation, då proteininnehållet är bra. Samt att jordgubbssmaken är väldigt god.
Eller Camebridge. Har ni testat deras Cappuccino?!
Och jag dricker alltså inte ens kaffe! Galet god är den, med andra ord.

Ni kanske inte hört talas om just dessa märken, men skriver jag Naturdiet eller
Nutrilett så gissar jag att de flesta av er sett dem i hyllorna på er
vanliga mataffär.
De är dock inget för mig. För dåliga smaker helt enkelt.
De känns inte okej för mig, varken smakmässigt eller sammansättningsmässigt.

Så ja, jag soppar. Delvis.
Äter middag fredag och lördag.
Annars soppar jag.
Och älskar det.
Jag fungerar väldigt bra ihop med det.
Av en enkel anledning. Egentligen två, men first things first.

Mitt matmissbrukande jag fungerar klockrent ihop med dessa.
Jag slipper nämligen engagera mig.
Jag vet att jag får i mig ett underskott av kalorier.
Utan att behöva hålla någon som helst aktiv eller semiaktiv koll själv.
Och jag slipper känna mig mätt.
Vilket är precis det mitt matmissbrukande jag triggar på.
Mättnadskänslan.
Den och jag fungerar ohyggligt dåligt ihop.
För den signalerar att jag ätit för mycket. I mitt huvud alltså.
För i själva verket signalerar den ju endast att magen är full.
Eller att jag ätit för fort så att jag alltså fått ut det i tarmen för fort.
Dumpning alltså.
Det betyder absolut inte att jag ätit för mycket.
Men i mitt huvud blir det till det.
Och där är mitt problem.
För jag vill inte äta för mycket.
Jag vill inte äta bort min operation.
Jag vill att den ska fortsätta vara en lyckad sådan.
Jag vill inte bli överviktig igen. Någonsin.
Kopplingen mellan mättnad och att jag strax är kraftigt överviktig går blixtsnabbt
för mig.
När jag känner mig mätt får jag ångest.
Rädslan för att tappa kontrollen och börja äta i samma proportioner som tidigare.
Vilket alltså inte är lockande. Alls.
Det är inte ett alternativ. Helt enkelt.

Soppandet, som pågått i några veckor inleddes för att jag behövde något drastiskt
för att bryta en period då min kost endast bestått i egenbakad sirapslimpa med smör
och ost.
Japp, man kan missbruka även det.
Tro mig.

Jag hade därför dragit på mig ett par kilo extra som gjorde att ett par byxor
satt åt på ett sätt som inte är aktuellt.
Det fick mig att vilja göra något drastiskt. För att bryta mjukbrödsskiten.
Jag hade nog fan försökt att återgå till mina vanliga måltider, men det sket
sig ett par gånger, och då kom desperationen som ett brev på posten.

Soppningen kom enkelt till mig.
Min plan var att göra det i två dagar för att bara bryta mjukbrödsgrejen.
Inget annat.
Jag hade inte räknat med att jag skulle må så jäkla bra direkt.
Från start.
Vilket inte var bra. Egentligen.
Då tyckte jag givetvis att det var toppen, men sett såhär i efterhand så bytte jag
bara föremål för mitt missbruk.
Vilken idiotisk klassiker, jag vet!
Jag visste det inte då, men nu vet jag, eftersom jag inte vill sluta med soppandet.
Det skulle ha gått dåligt istället. Det skulle ha varit en kamp.
Men icket.
Tvärtom! Jag mår galet bra!
Är piggare än på länge. Och väger precis det jag vill numera.
De kilon jag upplevde gjort mig lite rund är borta.
Enkelt.
Herregud så enkelt det gick.
VILKET INTE ÄR BRA!
Jag mår fantastiskt bra när jag soppar.
Någon kanske tänker att nope, man mår jävlart piss, blir trött och orkeslös,
får problem med att forma tankar och blir allmänt hjärnslö.
Vilket förmodligen är sant.
Om man fått i sig tillräckligt med näring innan man började soppa.
Men jag misstänker att jag ligger lågt i näringssammanhang i vanliga fall, så när
jag soppar då börjar jag istället fungera alldeles utmärkt.
Satans jävla skit.

Därför finns det inte mycket hos mig som vill sluta med soppandet.
För nej, jag längtar inte efter att tugga på något.
Jag längtar heller inte efter mat.
För jag äter middag fredag och lördag.
Samt någon lunch här och där. Eller ja… förra veckan blev faktiskt två luncher.
Vilket gladde den sunda delen av mig, men skapade ångest hos den sjuka delen.

Det är precis därför det här är fel. Och inget jag alltså ska ägna mig åt.
Jag får ångest när jag äter som vanligt. Känner mättnad, får ordentlig ångest.

Tadaaaaa! Samma förbannade matproblematik visar sitt ansikte igen.
På ett sätt som jag aldrig sett tidigare.
Jag trodde nog jag hade trampat mig igenom precis varenda matmissbruksproblematik
som existerar.
Men icket.
Nix. Nu dök det upp en till.
Tar de aldrig slut till antalet?!

Jag insåg det inte själv från början.
Att det här var osunt.
Det tog någon vecka. Av bra mående. Och där jag liksom började flytta fram datumet
för då jag skulle sluta med soppandet och återgå till min vanliga kost.
Det var när jag flyttat den dagen ett par gånger jag fick en riktigt dålig
känsla i kroppen.
För då visste jag precis vad det handlade om.
Känslan hade varit där ett tag och rivit i mig om felgrejen med det här.
Men det var först när Linda och jag skulle till Stockholm som innebörden damp ner.
Då visste jag med all tänkbar tydlighet vad jag sysslade med.
För jag började planera hur jag skulle kunna soppa och inte måsta äta så många
mål mat.
Och samtidigt göra det så att ingen skulle förstå att något osunt försiggick.

Och er Cicci, gamla fiffiga Cicci, hon kan det här med hur man ljuger.
Jajamän, den missbrukande delen av mig är en perfekt lögnare.
Jag kan få det mesta att låta helt normalt. Även det som inte är normalt.
I det här fallet så använde jag mig av ett säkert kort.
Min magens opålitlighet.
Vilken är sann. Utan tvekan.
Den störs av stress.
Och en resa, ihop med att gå på festival.
Det är stressmoment i vanliga fall.
Ihop med mat som inte brukar göra underverk för just någons mage.
Vet jag av erfarenhet.
Därför var det enkelt för mig att motivera varför jag ville ersätta vissa mål
med shaker.

Den här festivalen innehöll även ett annat stressmoment.
På ett sätt jag inte nämnt här på bloggen.
J var nämligen där. I Stockholm. På samma festival.
Vilket jag vetat helat tiden att han skulle vara.
Och inte ens Stockholm med sitt enormt höga innevånarantal och gud vet hur många
turister, ihop med festivaldeltagare, med maratondeltagare samma helg, inte ens då
kändes det okej att veta att han och jag skulle befinna oss i samma stad.
Ännu mindre på samma festivalområde.
Nej ni, inte ens bland dryga 52 000 personer kändes det okej med att vara på samma
område som honom.
Jag höll ett öga omkring mig i stort sett hela tiden vi var i Stockholm.
Och det var först under Metallicas spelning jag slutade känna anspänningen av att
riskera att springa på honom.
Så stressmoment utan tvekan.
Mina vänner var väl insatta i hur jag upplevde det. Vilket kändes väldigt bra.

Men, likafullt, jag hade lätt kunnat äta livsmedel för att hålla min mage i bra form.
Men jag, er missbrukare till Cicci, ljög om det som behövde ljugas om.
Så jag sa till de jag umgicks med på resan att jag soppade under resan, för att hålla
magen i bra skick.
För vem vill gå på festival med krånglande mage?
Exakt.
Fan.
Ja, visst i helvete skäms jag.
Nu.
Inte då. Inte ett dugg då.
Men nu när jag är på väg att styra saker och ting mot mer rätta tider, då kommer
ångesten ver hur jag far fram när jag upplever att jag behöver göra det.
Istället för att förklara.
För de hade garantarerat gjort sitt för att förstå, utan att tvinga mig till något
jag inte själv fixade.
Jag vet det nu. Men då fanns det inget som skulle ha fått mig att riskera något.
Jag försvarar missbruket med kniv om jag måste. När jag är mitt i det.
Förlåt mig mina vänner. Det är inte ni, på inget sätt.
Det är jag.

Så alltså, Stockholmsresan, inför den blev det kristallklart för mig själv vad jag
höll på med.
Den planeringen jag hade för mig dagarna innan talade sitt tydliga språk.
Tyvärr.
Och jag gav mig själv respit till söndagen den helgen.
Måndagen efter Stockholmsresan skulle jag börja äta som vanligt.
Det är 14 dagar sedan…
Behöver jag säga mer om hur jag tycker det går med den saken?

Jag tänkte mig att jag skulle bryta idag.
Då skulle jag börja äta som vanligt igen.
Det sket sig. Det enda målet vanlig mat jag ätit idag är middag.
Inte alls som jag planerat det hela, med andra ord.
Nu har jag tänkt till lite mer realistiskt.
Och jag inser att jag inte bara bryter det här från en dag till annan.
Om jag inte vill ha en satans jävla ångest alltså.
Vilket jag inte vill.

Mitt mål den här veckan är att äta vanlig mat samtliga middagar.
Och även få in någon lunch med vanlig mat.
Det borde gå.
Inte för att det gick bra idag…
Jag åt middag, vanlig mat, och jag känner hur tankarna och ångesten har tilltagit.
Inte katastrofalt, men de finns i kroppen. Jag känner det tydligt.
Det är bara att gilla läget.
Hade det här gått enkelt skulle det ju inte varit något problem i första hand.

I morgon ska jag äta middag, vanlig mat också. Shaker de andra målen.
Jag tror det kommer att gå fint.
Eller vem fan försöker jag lura?
Det kommer inte alls att gå fint. Och det är då för den delen jävligt osäkert om
jag kommer att äta vanlig mat till middag.
Redan nu vet jag ju att jag tänker soppa hela morgondagen.
Jag vet redan nu, och ändå sitter jag här och liksom låtsas inför er och inför
mig själv att jag visst kommer att äta vanlig mat till middag i morgon.
För jag ska dricka några glas vin med Erika i morgon för att liksom fira in hennes
semester.
Och då tänker fiffiga gamla missbrukande Cicci lösa det med att soppa hela dagen.
Trots morgondagens dryga timme i skogen och morgondagens pass på gymmet.

Fan jag behöver hjälp med det här! Ni hör ju hur fan jag låter!
Jag fixar det inte själv.
Det låter som om jag håller på att sluta med alkohol eller någon annan typ av drog.
Jag hör det själv.
Men det är en matproblematik som funnits med mig sedan 14-år åldern… Kanske tidigare.
Och den är inte enkel den heller. Trots att det bara är mat vi pratar om.
Eller mat och mat.
Det är kontrollförlust vi pratar om.
Det är ångest vi pratar om.
Den som alltid betyder att jag börjar göra idiotiska saker.
Av stora mått.
Mat är bara ett sätt att hantera det på.

När jag soppar vet jag precis till sista kalorin hur många jag får i mig.
När jag äter som vanligt orkar jag inte riktigt räkna.
Jo, de gånger jag går upp i vikt något kilo kan jag börja väga och alltså räkna min mat.
Men i vanliga fall räknar jag inte kalorier på det viset.
Utan jag löser det genom att medvetet äta lite för lite.
För att liksom på ett överslag i huvudet räkna med att jag ligger under det jag
tycker är acceptabelt som intag.
Vilket självfallet leder till att jag blir trött och tappar all ork.
Och några veckor senare hetsäter mig jävlig på mjukbröd.

Denna karusell. Jag skulle vilja hoppa av den.
Bränna den. Smula sönder den.
Det är tröttsamt det här.

Jag kommer att behöva hjälp med det här.
Med ångesten. Med rädslan för kontrollförlust.
Jag tror inte jag kan styra upp det själv.
Eller vänta, jag vet att jag inte kan det.
Jag är ju för fan snart 40 år och har samma problematik som i tonåren.
Den tar sig bara uttryck i olika saker att missbruka.

Jag hade tänkt skriva om självbild ikväll också.
Men jag är verkligen inte på humör för det.
Jag är irriterad och less. På mig själv.

Så ni kan räkna med fler inlägg i ämnet innan jag är klar.
Det kommer att handla om hur jag ser på mig själv. Min fysiska uppenbarelse alltså.
Om en smalhet som jag bara lyckas mäta på en våg i form av kilon, eftersom jag
inte ser den med ögonen.
Ni kommer att få svar på varför vågens siffror är så viktiga för mig.
Om jag lyckas omvandla mina tankar och känslor kring det till text. Vill säga.
Det är nämligen synnerligen okomplicerat, samtidigt som det är enormt komplicerat.

Så galet less jag blir på mig själv.
I skrivande stund är jag dock klar.
Nu vet ni vad det handlar om.
Hur jag tänker kring det hela tar vi en annan dag.

När jag kommit fram från täcket som jag nu ska gå och lägga mig under i ren
protest mot mig själv.