Lättnad. Att valet att välja bort inte var ett misstag.

Förra veckan kom ett samtal som jag helt glömt skulle äga rum.
De ringde från Barnmorskesidan.
För att berätta att analysen av proverna tagna på mitt foster var klar.
Att man nu visste precis vilken typ av fel det hade.

Jag blev väldigt förvånad när hon ringde.
Jag är säker på att de sagt till mig att prover skulle tas.
Och att jag skulle bli informerad om provsvaret.
Eller jag menar, jag hörde dem säkerligen säga det den där dagen sent i höstas,
men just då var det mycket som inte fungerade i mitt liv.
Så jag gissar att jag helt enkelt inte noterade en hel del information som gavs till mig.

I vilket fall, efter inledande förvåning så lyssnade jag till den fina och vänliga
kvinna som talade till mig.
Hon sa ”Trisomi 18-syndromet”. Vilket var helt obekant för mig.

Under de 5 minuter vi pratade, där hon förklarade, jag frågade och jag reagerade kändes
de som om jag levde i annorlunda värld. Liksom ett parallellt universum.
Det var ett väldigt bra samtal. Och samtidigt helt overkligt.

I vanliga fall är det inte på något sätt känsligt att prata om mitt foster och min
tidigare graviditet. Ledsamt ja, men inte känsligt på det sätt att ingen får nämna det.
Jag kan prata om det utan att några tårar kommer eller att jag dras ned i något ledset.
Men när jag pratade med denna kvinna, då kom det ledsamma och det sorgliga.
Samtidigt som något väldigt lättat kom över mig.
Jag fick äntligen svart på vitt att mitt barn inte var friskt.
Det hade inte haft någon vettig framtid. Om det mot förmodan överlevt hela graviditeten ut.
7-10 föds levande med detta syndrom i Sverige per år.
Endast några få av dessa lever till sin 1-årsdag.
De allra flesta dör i magen.
Eller väljs bort då de upptäcks på grund av de synliga missbildningarna vid
ultraljudstester.
Här kan den som vill läsa Socialstyrelsens ord om syndromet.

Redan vid KUB-testet i Umeå stod det klart att något var allvarligt fel med mitt barn.
Det fanns ingen chans att det skulle vara friskt.
Däremot visste inte personalen som utförde testet exakt vad som var fel.
Det kunde bara vidare tester visa.
Men efter att jag pratat länge med barnmorskan som utförde testet samt med en läkare,
där även en andra läkare tillfrågades så förstod till sist även jag att inget gick göra.
Och att det var bortom all tvivel att mitt barn inte var friskt.
Jag blev givetvis erbjuden att ta prover på fostervattnet, men jag lät bli.
Det spelade mig ingen roll vad felet var.
Det räckte för mig att veta att det inte var friskt. Det skulle ha missbildningar och
det skulle ha omfattande hjärnskador.

Likafullt var det en chock att se mitt barn dagen då aborten gjordes.
Jag tittade på honom, och tänkte att han ser helt normal ut.
Inget skvallrade om att något inte stod rätt till.
Jag satt med hans lilla hand i min, och han såg så ”normal” ut.
Det var exakt vad jag tänkte; ”normal”, utan att ens ha den blekaste aning om
hur ett foster på 13 veckor ser ut.
Jag fick en fruktansvärd ångest och tänkte att jag just begått mitt livs största
misstag som valde bort honom. Att han ju inte var det minsta sjuk.

Barnmorskan, den fantastiska kvinna jag fick prata med, som satt med mig i det
ögonblick han lämnade min kropp, hon måste ha förstått mina tankar och känslor.
Att han såg så normal ut. Att jag just begått ett helvetiskt misstag.
Hon sa att det är helt förståeligt att man drabbas av den typen av känsla, men att jag
kunde känna mig helt lugn eftersom hjärnskador inte syns.

I den vevan blev jag garanterat informerad om att jag skulle bli kontaktad när
man tagit prover på honom och fått reda på vad som felades honom.
Men som sagt, det var en mindre bra dag i mitt liv, så jag missade förmodligen
väldigt mycket som sades mig.

Därför kändes det fantastisk när kvinna från Barnmottagningen ringde mig för
att berätta om provtagningen som analyserats.
Det blev väldigt känslosamt. Helt oväntat.
Det kom tårar, dels mycket lättade sådana, jag hade alltså inte begått mitt livs misstag,
samtidigt som saknaden efter mitt barn blev våldsamt påtaglig.
Det blev så verkligt igen. Fastän det är flera månader sedan graviditeten avbröts.
Vi pratade några minuter, jag fick chansen att tacka för att hon ringt och
berättat för mig, för att jag äntligen vet att beslutet var rätt.

Livet är allt bra märkligt.

Men nu tittar jag framåt.
Jag har skrivit väldigt lite om det här, men ni som hängt med ett tag vet att jag
går i inseminationstankar.
I Sverige är det inte tillåtet för ensamstående kvinnor att insemineras.
Däremot är det lagligt i Danmark.
Det kommer givetvis att bli lagligt även i Sverige.
Men kanske inte under de år jag har kvar som fertil.
Därav valet av Danmark.

Jag har en tid bokad på en klinik där den 25:e mars.
Det ska bli spännande.
Det besöket kommer endast att vara ett inledande samtal.
En chans för mig att kolla in kliniken.
Inga spermier kommer i närheten av min kropp då.
Såvida jag inte genom fenomenal tur skulle ha ägglossning precis när jag befinner
mig där.
Jag har många tankar kring detta.
Jag vet inte riktigt hur mycket jag kommer att dela med mig av det här på bloggen.
Det är på inget sätt hemligt alls, eller känsligt på det sätt att man inte får prata
med mig om det.
Tvärtom.
Jag vet inte riktigt vad som gör att jag inte pratar om det här inne var och
varannan dag, det är väldigt olikt mig. Jag brukar dela med mig av det som rör
sig inom mig.
Men det här är annorlunda. På något vis.
Jag förhåller mig helt jävla klinisk till det här.
Jag låter liksom inte känslorna vara med alls.
Vilket sällan brukar vara en bra lösning på just något.
Men av någon anledning, som jag inte benat mig fram till ännu, så lämnar jag
känslorna utanför.
Kanske är det en försvarsmekanism. Om det inte skulle gå som jag hoppas och
drömmer om.
Håller jag det utan känslor då, ja då är det enklare att leva sig igenom.
Men som nämnt ovan så brukar det sällan vara en bra strategi.
Eftersom det givetvis är en hel ocean av känslor kopplat till detta.
Drömmar, förhoppningar, förväntningar… ja ni förstår själva…
Känslorna lär komma.
Om inte annat får jag helt enkelt plocka fram dem.
Kanske borde jag börja prata om det. Något jag i stort sett inte alls gör nu.
Eller skriva om det.
För att få igång mig själv. Mentalt.

I vilket fall.
Trisomi 18-syndromet är konstaterat. Vilket känns väldigt skönt.
Och datumet i Danmark är bokat. Vilket är början på något jag inte har någon kontroll över.
Det här blir en annorlunda resa i mitt liv, tänker jag.

Låt oss alla ha en härligt måndagsafton.

Den här vackra vyn mötte Alice och mig när vi var ute tidigare idag.