Det är för närvarande flera inlägg som ligger i huvudet i väntan på att skrivas ned.
Jag hade tänkt ägna aftonen åt att beskriva den otroligt bra:iga sak som jag
gjorde idag. Och igår kväll.
Det jag nämnde i morse som att ta tillbaka taktpinnen.
Laget och jag firade framgången på bästa sätt idag.
Det inlägget kommer, bara inte idag som tanken var.
Nästa inlägg som cirkulerar är hur otroligt imponerad jag blir över
folk som vågar ta steget, när något känns både knöligt och jävligt,
men att man ändå liksom spottar upp sig och fixar det.
Här tänker jag särskilt på min fina kompis Anna, som idag, vid
en vuxen ålder på 32 år tog körkortet.
Alltså rent allvarligt tjejen, så grymt bra jobbat av dig.
Vilket jobb du gjort!
Jag har även ett inlägg angående det självmordsfrämjande med att vara ute
och gå när det är glashalt, precis som det är i afton, efter att det ösregnat under dagen.
Kamikazepromenader, jajamän.
Men likafullt, dessa finfina inlägg som susar runt i omloppet till trots kommer
detta kvällsinlägg att handla om min nya mobil.
Japp, jag har officiellt gått ifrån att harva runt i iPhoneträsket.
Nu är det en Samsung som står för magin.
En Galaxy S4, närmare bestämt.
Och den omställningen kan kanske inte jämföras med när man för en sisådär
15 år sedan bytte från Nokia till Ericsson.
För då var det bara att plocka fram instruktionsboken, som på den tiden var
en mindre telefonkatalog i storlek, bara för att starta telefonen.
Och vi ska minnas att på den tiden använde man den till 2 saker.
Att ringa med och att sms:a med.
Något annat fanns egentligen inte.
Men ett märkesbyte var som att börja prata svenska efter att ha pratat finska hela livet.
Å andra sidan är inte övergången från iPhone till Samsung sådär tvärenkel heller.
Många likheter absolut.
Men ziljarder av olikheter. Likafullt.
Jag satt och fipplade på i lugnan ro då min så smidiga och fina display helt plötsligt
antog ett pensionärvänlig layout.
Ni vet, stora och enkla ikoner. Utan lullull.
Desperationen blev total.
Jag fattade nada, hade inte den blekaste aning hur jag hamnat där och visste ännu mindre
om hur jag skulle ta mig därifrån till att få tillbaka den mobil jag nyss suttit med.
Jag blev som lamslagen.
Och började på allvar tänka att jag skulle ha hållit mig till iPhone istället,
en 5:a hade varit enklare än denna främmande tingest.
Nåväl, problemet var tvunget att lösas, så jag ringde det absolut bästa och mest
säkra kortet då det gäller mobiltelefonhaveri.
Danne.
Jajamän, ni som känner honom vet att är det något han kan så är det teknik, och i
synnerhet mobiltelefoner.
Jag började samtalet med orden: Danne, det är kris.
Han fattade galoppen mycket fort och 15 minuter senare var jag på väg mot Casa Hawk.
Väl där löste han mitt problem.
Samt visade mig en mängd olika bra-att-veta-saker.
Jag kommer gissningsvis ihåg endast en bråkdel, men fasen, den killen kan.
Och han förklarar på ett sätt som gör att jag förstår.
Jag blev mer klok på min nya mobil efter 10 minuter med honom än vad jag blivit
under de dryga 2 timmarna jag suttit hemma och fipplat.
Så nu är jag av med pensionärslayouten. För denna gång.
Hehehe, undra hur länge det tar innan jag åter befinner mig på Casa Hawk för
mobilhaveriräddning igen.
Jag gissar att Danne inte kommer att bli det minsta förvånad om det är mitt
namn som visas i displayen när hans telefon ringer.
Nåväl, nu är lugnet åter.
Min Samsung verkar förvisso endast tala det fina grekiska språket.
Jag gör mitt bästa för att följa med i det.
Tryggt förvissad om att mobilhaverikommisionen Skogly kommer att rädda
mig ett antal gånger under den kommande veckan.
Håhåjaja, det här blir bra, det blir mycket bra!