Lobotomi, lockande lösning när förvirringen stirrar mig i vitögat.

Okej, dags att plöja vidare i det förvirrande ämnet män.
Ni vet, andra delen i hemuppgiften från Kliniken, som jag berättade om igår.

Igår pratade jag manlighet.
Idag handlar det om vad som är attraktivt, i mina ögon.

Hela manligheten jag pratade om igår är attraktivt.
Med sina dåliga delar och sina bra delar.
Fastän jag radade upp mindre bra egenskaper, så finns där en klar
attraktionsfaktor för mig, likafullt.

Ja, jag är redo för lobotomi.
No shit.

Men låt mig, för min egen skull, lägga till lite fler saker på den listan.

Vad jag finner attraktivt hos en man…
Vänlighet, lite i smyg sådär. Karg men vänlig?
Människovärme. Går inte hand i hand med det jag skrev igår
och fortfarande idag tycker är manligt attraktivt.
Humor. Går ju verkligen hand i hand med att vara karg.

Men herregud, vad är detta?

Jag pratade om vad jag tycker är manligt igår.
Manligt, och med det även attraktivt.
Idag, när jag ska fundera över det attraktiva, ja då visar det
sig att jag gillar sådant som absolut inte går hand i hand med
min version av manlighet.

Och ändå attraheras jag av, i mina ögon, manliga män.

Hemuppgiften har som syfte att kartlägga.
Jag är mer förvirrad än tidigare, men ja kartläggning är bra saker
även om de tillfälligt bringar förvirring.

Tillbaka till attraktiva egenskaper.
Jag tycker det är oerhört attraktivt med män som lägger saker på minnet.
Små saker, liksom oviktiga detaljer. Om mig alltså.
Vad jag heter i mellannamn, eller vad min gula mjukishund hette.
(Alf hette han för övrigt, Alfen. Vi kusiner fick var sin sådan av
farmor och farfar/mormor och morfar.)
Sådant som signalerar att han lyssnat.
Sådant som signalerar att han lyssnat för att han är intresserad av vem jag är,
och vad jag har att berätta.)
Sådant smälter jag för, totalt.

Män som reder sig själv, alltså inte är beroende, sådant gillar jag också.
En attraktiv man, i mina ögon, han klarar sig själv.
Löser problem, är handlingskraftig alltså.

För att inte tala om humor, det är fantastiskt.
Gärna lite lågmäld humor, ordlekar, ordvitsar.
Lite finurlig humor.

Rent utseendemässigt går min beskrivning med vad jag finner attraktivt,
hand i hand med det jag anser vara manligt.

Stora killar, långa, gärna med lite kött på benen.
Rakryggade med breda skuldror.
(Ni som vet hur Jörgen ser ut, förstår precis varför jag attraheras av honom,
gissar jag.)
Sedan har jag alltid gillat långhåriga killar, så länge jag kan minnas. 🙂

Så i nuläge verkar det som manlighet och attraktion rent utseendemässigt
innebär samma sak, utan att förvirra mig totalt.

Däremot attraktiva egenskaper.
De går inte hand i hand med vad jag finner manligt.
Eller jo, det gör det, med risk för att jag låter som jag förlorat förståndet.

Att de är snälla, vänliga och roliga är liksom en plusgrej.
Jag tar det karga och tysta som förstahands val.
Om jag nu ska vara helt ärlig. Vilket känns lite irriterande att vara
med tanke på att jag hör hur fan jag låter.

Jag vill inte vara sådan.
Jag vill vara ”normal”.
Som gillar vänliga och snälla karlar. Hyggliga karlar, helt enkelt.
Inte de som använder andra och tänker på sig själva i första hand.

Det ”normala” är liksom helt förstört hos mig.
Jag har snudd på radar för karlar som har en tendens till att skövla.
Har han ett grymt och hänsynslöst sätt att vara, ja då är det något
hos mig som svarar på det.
Något i mig uppfattar det.
Sedan kan det kommer att ta lång tid innan han tydligt visar de
sidorna hos sig själv.
Men något hos mig uppfattade det gissningsvis med detsamma.

Vilket gör mig alldeles för sårbar.
Eftersom jag inte har lärt mig sätta gränser på ett sunt sätt.
Än.

Jag inser vikten av att jobba med det här.
Fastän jag känner mig grymt förvirrad.
Fastän jag framstår som om jag tappat förståndet helt.