Logik Cicci-style innebär alltid en hyfsad mängd motsägelser.

De flesta av oss har flera nyanser av sig själva.
Lite beroende på i vilket sammanhang man befinner sig i.
Ett familje-jag, ett kompis-jag, ett arbets-jag, ett innebandylags-jag,
ett fråga om teknik i affären inför ett köp av ny tv-jag, och så vidare.

Det gäller givetvis mig också.
Men på ett sätt som jag inte gillar.
Av den enkla anledningen att jag förutom att ha en massa jag ala ovanstående,
också har en annan grej för mig också.
Som jag inte vet om så många håller på med.

Jag har skrivit om det förr, och nu är det dags att göra det igen.

Jag håller folk medvetet långt borta ifrån mig.
Genom att vara mitt mest trevliga jag.
Motsägelsefullt, eftersom trevlighet oftast genererar något annat än avstånd.
Men likafullt, jag visar min trevliga yta, den där jag bara pratar om dig.
Inte för att lära känna dig, ofta inte ens för att jag egentligen bryr mig om svaret
längre än 10 minuter, utan för att mitt fokus är på att hålla dig ifrån mig.
Inte för att jag har många hemligheter.
(Med en blogg som denna kan jag nog avfärda att det skulle finnas speciellt många
saker jag mörkar…)

Jag gör det helt enkelt för att jag vill passa in.
Ju mer jag det handlar om mig riskerar jag att inte passa in.
Därför håller jag samtalet på din planhalva.
För då kan jag i lugn och ro läsa av vem jag bör vara när jag pratar med just dig.
För att passa in. Omän att passa in bara innebär ett snabbt möte i kön till kassan på
Ica Kvantum eller att vi hamnar bredvid varandra i ett 1.5 minuters möte.
Det är lika viktigt för mig att passa in där som att passa in under en festkväll där
jag umgås med de andra gästerna.

Jag vill helt enkelt höra till. Höra hemma någonstans. Passa in.
Och inte vara ett sånt jävla ufo.

Därför pratar jag ditt språk, oavsett vilket det är.
Jag är en kameleont, jag kan allt om att spegla människor.

Jag avskyr den egenskapen.
Samtidigt som jag tycker att den är utomordentlig bra att ha. I vissa lägen.
Men vad den egentligen gör är att spä på min känsla av att inte höra
hemma någonstans.
Jag skapar den känslan aktivt genom att göra som jag gör.

Rotlösheten har mildrats det här senaste året.
Jag har backat en hel del.
Jag umgås mest och helst med gamla goda vänner.
Liksom bygger upp det som vacklar inombords.
Vilket har visat sig vara en bra strategi.

Det senaste året har jag börjat visa lite mer av mig själv bland folk.
Men jag måste alltid aktivt tänka om det.
Eftersom den sociala masken plockas fram i det närmaste per automatik.

Enda gången det inte händer är när någon flyger in under radarn på ett sätt
jag inte väntat mig.
Kanske genom att säga något helt oväntat, något som får mig att antingen inte hinna
få upp garden, eller helt enkelt inte få behovet av någon gard alls.

Det oväntade består ofta i att personen säger något som inte riktigt passar i just
den situationen. Något som inte var givet att säga i just där och då.
Sådant roar mig enormt.
För jag tänker ofta i de banorna.
I meningar som verkligen skulle få samtalet att ta en intressant, för att inte tala
om oväntad, vändning.
Jag hör min mun per automatik säga att ”himmel så varmt det är idag alltså!”
Om jag springer på någon jag känner en varm dag som denna.
Det är föga originellt och totalt hjärndödande att uttala en sådan mening.

Det jag skulle vilja säga, innan min hjärna censurerar min mun är hellre något i
stil med ”hur skulle det vara om någon bara erbjöd mig en igloo att bo i
dessa dagar, för rent allvarligt, jag är svettig ända ner mellan skinkorna!”.
Men nej, det säger jag givetvis inte.
För det passar sig liksom inte.
Men skulle någon säga det till mig, istället för den vanliga hjärndödande smörjan,
ja då flyger personen in under min radar. Och helt plötsligt blir jag mig själv.
Det är ofta oväntade skämt eller krassa konstateranden som framkallar att jag
plockar fram mig själv.
Några gånger gillar jag folk direkt.
Bara efter två minuter vid vissa möten. Och då blir jag varm och hjärtlig.
Nästan omedelbart.
På ett sätt som är jag.
Inte för att jag är varm och hjärtlig alltid, hell no.
Men det har hänt, vid ett gäng tillfällen.
Och jag gillar verkligen mig själv då.

Jag gillar folk som utmanar mig, rent tankemässigt.
Där jag måste upp på tå för att prestera.
Jag gillar det massor. Jag känner mig extremt levande då.

Haha, det är så komplicerat det här.
Ett enormt behov av att få höra till som krockar med vetskapen om att jag inte
riktigt tänker och fungerar som andra.
Vilket gör att jag hellre inte visar vem jag är.
Och går miste om många roliga och fina människor.
Just för att jag inte har tänkt göra mig sårbar genom att vara mig själv.

För jag vet inte om folk skulle gilla den jag är när jag är Cicci.
En del absolut. Jag har uppenbarligen hittat människor som gillar mig, som jag i min
tur gillar också.
Antingen var de lyckträffar eller så mötte jag dem i en förvirrad period i deras liv.
Så att de nästan släppte in mig bara för att.
Nej då, jag vet att mina vänner gillar mig, precis som jag är.

Jag vill, för min egen skull, verkligen jobba bort det där som kickar in snudd
på automatik, det som gör att jag sliter på mig den den sociala masken.
Jag behöver den inte.
För jag har min grundtrygghet mer närvarande nu än tidigare.
Jag sätter alltså inget på spel om jag kliver utanför min bekvämlighetszon.

Förutom min sociala mycket kompetenta mask har jag ännu en strategi för att hålla
folk jävligt långt ifrån mig.
Den är lika motsägelsefull som att jag skapar avstånd genom att vara trevlig.
Nämligen genom mina tatueringar och piercingar.
Här läser ni om hur jag använder dem till att skapa avstånd.
Här läser ni om varför vänliga ord bör användas med stor försiktighet i min närvaro.
Här hittar ni ett inlägg om hur galet det blir när någon är vänlig mot mig.

Jag läser dessa gamla inlägg, ler malligt och tänker (helt ogenerat) att fan vad bra
jag är på att skriva. Jag är ju klockren!
Hahahaha, jajamän er Cicci har minsann ingen falsk blygsamhet här inte.
Nej allvarligt, vad det handlar om när jag läser mina gamla inlägg (och tycker att de
är helt briljanta) är att jag har hundraprocentig igenkänning.
Därför känns de klockrena.
Jag har total igenkänning trots att läget förbättrats sedan jag skrev dem.
Det tar lång tid att vända en livslång känsla av värdelöshet.
Ett liv levt presterades för att få passa in.
Så fastän jag känner mig långt mer trygg i mig själv nu, så känner jag igen precis det jag
skrivit om tidigare.
Jag har känslan cementerad i min kropp.
Jag tror att den här kommer att finnas med mig tills den dag jag dör.
Inte alls i den här omfattningen nej, men alltid på det sätt att jag kommer att
kunna relatera till den.

Det här senaste året har gjort underverk.
Men jag får fan slita för att inte glida tillbaka i gamla mönster.

En händelse i helgen slängde mig tillbaka i gamla mönster med våldsamhet.
Den fick mig att klocka in varenda jävla punkt gällandes min fulhet,
min värdelöshet, det ointressanta med mig, och att jag är ett ufo.
Jag blev generad. Jag blev förvånad. Jag blev pressad. Jag blev obehaglig till mods.
Samtidigt som jag blev glad.
Men det glada tystades effektivt av ovan nämnda ramaskri av känslor.
Vad var det som hände?
Jo, något så galet hemskt som att en väldigt trevlig kille visade intresse för mig.
Och då slutade er Cicci att fungera.
… stabilt.

Sov gott där ute, hörrni!
Själv ska jag njuta någon timme i soffan nu.
Av att göra ingenting.
Jajamän, semestern är äntligen här.
Nu kan jag fokusera på festens förberedelse utan att känna mig splittrad eller
känna mig stressad.
Vilket känns bra.
Samt att jag alldeles strax, torsdag kväll närmare bestämt, träffar Vickan igen.
1.5 år sedan sist.
Jag längtar väldigt mycket efter henne. Och att få ha henne hemma i två veckor känns
som det bästa som hänt på hundra år.
Jag kommer att spendera så mycket tid som bara möjligt i hennes sällskap.
Att träffa hennes Mark ser jag fram emot väldigt mycket också.
Det finns mycket att gilla med de närmaste två veckorna, I tell you.

Välkommen hem Vickan!

(Den ubercharmiga bilden är Googlad och dess hem hittar ni här.)