Lojaliteten.

Jag har funderar mycket över lojaliteten mellan J och mig.
Egentligen handlar det om min lojalitet till honom.
Jag vet inte om jag kommer att kunna beskriva den på ett vettigt sätt.
Den var, och är, svår att få fatt på.
Den var outtalad.
Den drevs av en mycket stark känsla från min sida.
Den gjorde mig unik i hans liv.
Den gav mig en alldeles särskild plats i hans liv.
Han har räknat med, och litat på att ha den från mig.

Den har funnits nästan från första början.
Sedan snart 14 år sedan, då vi började umgås.

För honom handlade det om att han visste vart han hade mig.
Han visste vad han skulle spela på för att få mig att vara och
agera på det sätt han ville.
Det i kombination att han satte sig själv först.
För mig handlade det om att jag så gärna ville vara ett ”vi”
med honom.

Den kombinationen skapade min lojalitet till honom.
Jag svek inte. Jag övergav inte.
Jag fanns vid hans sida.
Jag svek andra istället.
Min lojalitet hade gått över lik, om det hade behövts.
Utan några större betänkligheter eller ånger.
Kom sådana känslor, svalde jag dem djupt inombords.
Dog ännu en smula.
Svek mig själv, mest av allt.

Därför var detta brytande alltså den enskilt största handling
jag gjort för mig själv.
Det var en kärleksförklaring till mig själv.

Det framkallade en enorm ångest att bryta det starka bandet.
Jag fick galet ont i magen, svetten rann.
Inombords skrattade jag nära nog hysteriskt, som om det sista
förnuftet lämnat min hjärna.
Rädslan var också stark.
De gånger jag fick sms eller mail vred magen om, och
skickade mig på toaletten direkt.
Jag vågade knappt titta på telefonen, tänk om det var J
som undrade vad fan jag sysslade med.
Vilket det givetvis aldrig var.

Lojaliteten innebar att jag hållit hans rygg fri.
Funnits både före och efter honom. Täckt upp för honom.
Låtit honom köra på rakt fram, genom att sopa vägen för honom.
Särskilt i hans relationer till andra. Speciellt till hans bröder.

Jag kan inte förklara lojaliteten, inser jag nu,
när jag sitter ned och verkligen försöker.
Jag lyckas inte sätta ord på känslan.
Vilket irriterar mig.
Det känns viktigt att göra det nämligen.
Det skulle göra allt förståeligt. Ge allt sitt rätta sammanhang.

Det enda jag med säkerhet vet är att vår relation är helt över,
i och med detta.
Det finns ingen återvändo.
Ingen ångra-knapp.
Ingen plan B.
Vilket gör mig ledsen. Gör att jag saknar.
Samtidigt som ett järngrepp om mig lossnat.

Jag kan helt plötsligt andas.
Jag känner mig lugn, glad och nyfiken.
Min drivkraft är inte längre rädsla.

Det är en storm av motsägelsefulla känslor.

Det tog mig dryga 6 veckor att komma fram till att detta
var vad jag behövde göra, för min egen skull.

Det bästa är att det endast påverkar mig.
För J:s liv blir det ingen skillnad, för vi har ju ingen relation.
Utan det är min känsla jag brutit.
Vilket varken påverkar honom eller kräver hans medverkan.

Äntligen kommer den sunda ilskan till mig.
Mitt behov av att svälja och gömma djupt inom mig
minskar.
Jag har under många år vänt det arga, sårade och ledsna
mot mig själv.
Försökt komma på hur jag skulle kunna förbättra mig själv.
Nu ser jag, på ett mer klart sätt att vi varit ansvariga
för situationen båda två.
Inte bara jag, som jag så länge varit övertygad om.

Det släpper fram både lättnad och ilska.
Ilskan, som är så sund.
Som behövs för att skydda sig själv.
Som behövs för att sätta gränser.

Mitt liv har slagit en på en ny väg.
Som känns lika annorlunda som spännande.