Kära nån!
Idag tappade jag humöret på det där viset att jag vrålade rakt ut.
Högt och länge.
Oresonligt och heligt jäkla förbannad var jag.
För att inte tala om galet frustrerad.
En otroligt osmickrande version av mig gick att återfinna i förmiddags.
Skådeplatsen var inte helt oväntat föräldrarnas hem.
När det brast tog jag med mig Alice och gick hem.
Annars hade risken varit överhängande att samtliga möbler i föräldrarnas
hem haft formen av kaffeved numera.
Jag blev så galet jävla frustrerad att det övergick i regelrätt raseri.
Här är mejlet jag skickade till Vickan precis när jag kommit hem.
Jag hade ett enormt behov av att skrika utöver mig, vilket jag kunde
när jag skrev till henne.
När jag läser det nu i efterhand är jag snudd på fascinerad över hur
otroligt arg jag var när jag skrev det.
Jag slänger ur mig saker till höger och vänster.
Jag är både oresonlig och barnslig.
Förmodligen inte helt rättvis heller.
Kanske är det precis såhär en regelrätt spya ser ut.
När man nått sin gräns.
Där det handlar om att få häva ur sig precis allt. För att inte kvävas.
Utan att putsa och förfina något, liksom bara mata ut känslorna ur kroppen.
Som de känns där och då.
Med ord som i efterhand känns väldigt hårda.
Samtidigt som den underliggande frustrationen givetvis finns kvar.
Det kändes betydligt bättre efter att jag skrivit till Vickan.
Är det inte något väldigt härligt med att ha någon som man osorterat kan
slänga allt över?
Här ser ni förmiddagens härdsmälta, håll i hatten nu mina vänner, den är
inte speciellt charmerande.
___________________________________________________________________________
Vänta vänner, jag ångrar mig.
Jag klistrar inte in de två mejl jag skickade till Vickan här, likafullt.
Inte för att jag skäms över hur jag skrev om våra föräldrar, nej då det
kan jag hantera.
Men jag inser att jag skulle lämna ut våra föräldrar på ett sätt som
i alla fall mamma inte skulle vara bekväm eller okej med.
För något år sedan skulle jag ha lagt ut det.
Utan någon större betänklighet faktiskt.
Jag skulle nog till och med ha tyckt att jag hade rätt att skriva om
hur jag känner, trots att det på många sätt skulle handla om någon
annan än mig.
Idag tänker jag lite annorlunda på den punkten.
Mammas stolthet och integritet är inte min att trampa på.
I alla fall inte i det här ärendet.
Jag tycker om henne alldeles för mycket för det.
Hade det gällt något annat hade jag kanske tagit ett annat beslut.
Om det hade varit av mycket stor vikt för mig, där hennes del också
hade haft en avgörande del hade ett annat beslut säkert tagits.
Men inte gällande det här.
Det är en sak att skriva helt osorterat till Vickan.
Mellan oss är det fortfarande privat omän mamma förmodligen skruvar
obekvämt på sig redan nu, då hon är klok nog att förstå att Vickan
och jag givetvis pratar om sådant här.
___________________________________________________________________________
I andra mejlet hade känslorna lagt sig. Något i alla fall.
Ni vet, det mer resonliga och mindre frustrerade gör sig gällande.
Vickan och jag gillar våra föräldrar. Väldigt mycket.
Vi är rädda om dem och deras hälsa.
Det är därför det här är så frustrerande smärtsamt.
Hade vi inte brytt oss om dem hade förmodligen ingen större frustration
infunnit sig.
Idag blev det alldeles för mycket för min del.
För några dagar sedan blev det uppenbart vart mitt humör var på väg.
Man kan säga att kursen varit på väl inslagen väg ett tag.
Egentligen är allt detta en del i en flerårig och pågående diskussion
och oro som inte helt otippat kulminerar nu när båda föräldrarnas hälsa
fått sig törnar.
Idag blev droppen. Helt enkelt.
Jag ska satsa på att andas lugnt nästa gång jag känner att jag närmar
mig randen.
För det lär utan tvekan bli en nästa gång, och en nästa gång
och ännu fler gånger efter det.
Soc kanske borde kopplas in, så någon skyddar föräldrarna?
(Nej då hör inte av er till Soc, jag skämtar bara.)
Nu tänker jag göra mig en synnerligen stillsam afton!