Märker man?

Vad är normalt i en relation, och vad är inte normalt i en relation?
Finns det något som generellt kan kallas normalt i en relation?

Jag vet inte.
Jag vet nämligen en hel del om relationer som inte är normala.
Jag har levt så själv, så jag har förstahandsuppgifter på det.
Däremot har jag inte stor erfarenhet då det gäller normala relationer.

Däremot kanske jag borde förklara vad jag menar med en normal och en inte
normal relation.
Och nej då, jag är helt på det klara att ni och jag inte alls behöver ha samma åsikt här.
Utan jag förklarar vad jag tänker mig, hur jag ser på saken.
Efter det känner ni till hur jag gör min definition.

Normal och inte normal är förövrigt riktigt dåliga ord.
Kan jag tänka mig några bättre?
Varm eller kall relation?
Vänlig eller ovänlig relation?
Kärleksfull eller nonchalant relation?

Njae… det är inget som riktigt klingar bra i mina öron.
Låt oss använda ordet sund istället.
Ja, det får funka.

Fast vänta, det blir ju fan fel det med.
För det som var normalt och till sist även det jag tänkte mig kring sunt
då det gällde just honom och mig, är/var ju inte normalt eller sunt för det
stora flertalet.
Och det som är normalt och sunt för det stora flertalet var onormalt för mig.
Det osunda blev till slut sunt för mig.

Det här blev då långt mer komplicerat än vad jag tänkt mig inledningsvis.
Vad är normalt för mig i en relation?
Ja, precis där ska vi börja.
Vart annars, liksom?

Normal för mig var att prestera.
Utan att klaga, utan att ifrågasätta och utan att krångla.
Att följa order.
Göra som jag blev tillsagd, utan att veta varför, eller behöva ett sammanhang.
Att vara den som hade koll och planerar.
Utifrån hans tycke givetvis, som jag togs för givet veta och känna till.
Vad som skulle handlas, packas, att ha koll på att andra inblandade var uppdaterade.
Hålla reda på almanackan helt enkelt.
Vara flexibel, kunna improvisera med inget varsel.
Men själv vara helt förutsägbar, inte ändra planer med kort varsel.
Kunna läsa vad som sas utan att sägas, kunna läsa honom helt enkelt.
Le glatt och vara side-kick.
Hålla mig på lämplig nivå, i bakgrunden men samtidigt kompletterande.
Sopa igen hans övertramp, så ingen märkte dem.
Det gällde för såväl övertramp på andra som på mig själv.
Vara noga med att gästerna kände sig välkomna.
Tåla hårda och sårande ord sagda på fyllan.
Och aldrig ta upp det dagen efter.
Att kunna tassa på tå om läget verkade kräva det.
Klara av att bli behandlad som osynlig.
Alltid visa säkerhet, speciellt i de situationer som kändes osäkra.
Inte visa känslor av utanförskap eller svartsjuka.
Inte ifrågasätta. Omän det saknade både rim och reson.
Vid direkta lögner, stryka ett streck och gå vidare.
Att tåla förolämpningar utan att visa en min.
Såväl direkta som indirekta sådana.
Särskilt de som uttalades inför andra, då var de i skämtform och folk kom att skratta,
vilket jag också förväntades göra.
Inte berätta för andra hur han behandlade mig.
Det som hände mellan oss, skulle stanna mellan oss.
Och gjorde de inte det, ja då var det jag som överdrev och var förbannad.
Känslor som besvikelse, ledsamhet och ilska skulle jag behålla för mig själv.
Inte förvänta mig hjälp på områden som han behärskade finfint.
Att hantera dubbla budskap och motsägelsefulla meningar.
Att ge beröring och inte förvänta mig beröring tillbaka.
Förutom när det passade honom, då oftast föregångna av kraftiga förolämpningar.
Acceptera att han kan kunde slösa med min tid.
Att min tid var till för hans förfogande.

Sådär, nu har jag benat lite i vad som var normalt för mig.
Vad som till och med blev det sunda för mig många gånger.
Det blev ett sätt att leva. Punkt.
Det är en bra inblick i när det onormala blivit normalt.
För jag skulle direkt säga att det här inte är normalt.
Det är inte sunt.
Ingenting i ovanstående känns normalt med min måttstock av det ordet.
Tvärtom.
Och samtidigt har jag levt i ett förhållande där ovanstående varit det normala.
Varit det sunda.
Det gör mig liksom både förfärad och förbannad när jag tänker på det.
Med min magkänsla skrikande i mina öron.

I mångt och mycket har det fungerat absolut toppen ihop med mitt enorma behov av
att få höra till, få vara en del i en gemenskap, att få vara älskad.
Mitt behov av att visa att jag är duktigt, att jag alltså är värd att ha.
Samtidigt som det även klockat fint ihop med min önskan om att få andra att trivas
i min närvaro.

Och ändå är det inte normalt. Vad fan nu normalt är.

Överdriver jag?
Det måste jag ju göra, för så här illa kan det väl ändå inte ha varit?!
Och ändå vet jag att jag varit väldigt snäll i ovanstående, jag har
snyggat till siffrorna.
Både för hans skull och för min skull.
Verkligheten har varit långt djävligare.
Men det får mig att bli otroligt ledsen, jag vill liksom inte skriva om det.
För jag vill inte se det.
Jag vill inte tänka på att jag levt mitt liv så.

Det som är slående är att respekten helt lyser med sin frånvaro.
Att den ena kräver och den andra ger.
Att det är total brist på ömsesidighet.
Att måttstock och regler svänger hit och dit beroende på vem av oss det handlar om.

Det gör mig ledsen.
Det är kallt, kargt och kärlekslöst.

Det är åtminstone inte kärlek på det vis jag vill ha den.

_______________________________________________________