Med risk för att jinxa till det. Jag mår bra. Riktigt bra.

Jag mår bra idag.
Jag törs nästan inte skriva ordet bra, av rädsla att jinxa till det.

Men faktum är att jag mår bra.
Japp, nu skrev jag det.

Jag lyssnar på bra musik.
Jag blev påmind om Dark Tranquilitys förträfflighet i afton, så nu kör jag dem högt.
De påminner mig om allt jag tyckte så mycket om med Paradise Lost för många, många år sedan.

I afton är saker och ting lite annorlunda över lag.
Jag dricker ett glas vin (blandat med läsk för att få det någorlunda drickbart, vilket
det blir med läsk i) samt att vi ätit den första fiskmiddagen på de snart 14 år vi känt
varandra Jörgen och jag.

Två saker som verkligen aldrig händer i det Degermanska/Lindgrenska hemmet kan jag
försäkra er om!
Förutom ikväll.

Tillbaka till min bra:iga känsla om livet.
Naturligtvis spelar alkoholen och musiken in.
Men inget av dem är avgörande.

Jag vaknade med den bra:iga känslan.
Den har hållit i sig under såväl promenad som matlagning inför fjällen.

Jag var vaken länge, länge i går kväll. Kunde inte sova, så jag struntade helt enkelt i att
ens försöka.
Jag la mig i soffan istället. Funderade en del.

Tänkte på Vickans tid här. Vad vi hunnit med, vad vi pratat om, hur vi valt att umgås.
Jag tänkte på de 3.5 veckorna vi spenderat i varandras sällskap.
Och kände mig helt plötsligt väldigt nöjd.

Jag fick ut det jag ville av hennes vistelse här.
Långt mer än så, till och med.

Det riktigt tröstrika är dock att tänka på vart hon är på väg.
Hon är på väg hem. Till vänner, sin J, sitt volontärarbete som strax tar vid, som tar
henne till jordens utkanter.
Hon är på väg till sina studier.
Hon är på väg dit hon trivs som bäst.

De tankarna känns mycket positiva, förhoppningsfulla och även lugnande.
Hon är på väg dit hon hör hemma.

Fantastiskt.

Det tar bort mycket av den tomhet hon lämnat efter sig.
Det får även mig att känna mig tillfreds över mitt val av liv.
Förvisso, jag behöver ändra en del saker, lägga till och ta bort.
Men på det stora hela känner jag mig tillfreds och faktiskt nöjd.

Det största störningsmomenet är utan tvekan gränssättningsproblemet, att skapa mig konuterer.
Förvisso att det genomsyrar allt jag gör och allt jag är, men… ja just ikväll
känner jag mig hyfsat nöjd.

Frågade till och med Jörgen om han kunde hjälpa mig med skotern.
Ni vet, förra helgens stora dilemma som gick om intet då planerna ändrades tvärt.
Kanske var det alkoholens fina egenskaper som fick mig att våga fråga honom, eller
så var det att jag vågade helt själv.
Svaret blev att jag kunde fixa det själv, det handlar endast om två skruvar.
Annars ska min skoter inte upp till fjällen nästa vecka.
Vilket jag förstår givetvis, den ska lagas och provköras på hemmaplan, allt annat
blir onödigt krångligt.

Då jag inte är någon skruvare så mailade jag Krille, Jörgens kusinbarn på momangen,
och frågade om han kan komma till Missen i helgen och hjälpa mig med skotern.
Så kanske, kanske, blir den fixad så vi kan ta med den nästa vecka.

Kanske borde jag ha bett Jörgen lite till, men nej, säger han nej, då backar jag och accepterar.
Förändring på det planet, att diskuterar för min sak, det kommer.
Jag är bara inte där. Än.

Han är oavsett inte den jag bör öva mina färdigheter angående konturer på,
jag bör göra det där det är lättare för mig. Utan tvekan.
Jag är nöjd att jag vågade fråga honom om det.
Då spelar det inte så stor roll vad han svarar, det viktiga är att fråga.
Visa mina konturer, visa vad jag önskade.
Ja, ni fattar.

På det hela sitter jag här och känner mig rätt nöjd.

Vickan har lämnat ett tomrum, som inte kan fyllas av någon annan.

Hon lämnade något annat också.
En lust och vilja hos mig att förändra vissa saker i mitt liv.
Samt en känsla av att jag visst kan vara nöjd med mitt liv, trots att det inte innehåller
så många djärva moment eller spännande avstickare.

Det finns en del saker jag blivit motiverad att sikta mot.
Det känns mer hoppfullt än hopplöst.

Hon gav mig framför allt ett annat sätt att tänka.
Andra banor att tänka i så att säga.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, inga vettiga ord för att beskriva det
dyker upp.
Ett vänligt och positivt sätt att tänka. Ett egenvärdesättigt att tänka.
Jag återkommer om jag finner orden som bättre kan beskriva det.

Vilket är en lovande start, skulle ni inte säga?