Det här behovet och önskan om att inte känna.
Vissa perioder är det litet, andra perioder är det stort.
Jag är på väg ur en period då behovet varit stort, är stort.
Tror jag. Hoppas jag.
Det har varit en ovanligt lång period.
Men läget förändras nu. Upplever jag.
Precis som alla andra gånger jag inte har lust att känna gör jag det
på ett lika effektivt som destruktivt sätt.
Lär jag mig aldrig?
Jojomänsan, er Cicci som tycker att hon har teori för en livstid i ämnet att
hantera jobbiga situationer struntar precis i alla de sunda sätten att hantera.
Yes. Jag går rakt på de mindre sunda. Och på de direkt osunda.
Det lenar för stunden. Just då.
Men leder också till att jag blir arg på mig själv. Besviken. Less. Uppgiven.
Vilket leder till ännu mer som behöver dövas.
Vilket leder till … ja, ni fattar.
Den här vändan blev lösningen att äta.
(Att överäta eller övermotionera är sätten jag löser på.)
Där överätandet givetvis leder till ännu mer problem att behöva lösa.
Kroppsliga och mentala.
Ni känner till min matmissbruksproblematik sedan länge tillbaka.
Som lösning är det en shitty jävla dålig sådan, bör kanske tilläggas.
Den skapar mer problem än den är värd egentligen.
Men samtidigt är den min bästaste vän gånger som dessa.
Båda mina sätt att lösa skapar förövrigt en enorm ångest.
Som jag givetvis också dövar genom att tysta.
(Kanske är det på plats att sparka in en öppen dörr här.
Genom att lägga till att ett långt klokare alternativet gällandes alla ovan nämnda
bitar i pusslet, givetvis hade varit att varken döva eller tysta.
Utan att bearbeta. Hur skrämmande det än varit. Nåväl.)
Nu är jag mitt i en sådan period.
Eller inte mitt i. På väg ur. Tror jag. Hoppas jag.
Men den har varat i några månader.
Vilket har skadat rejält.
Min kropp är tung. Långt tyngre än den ska vara för att jag ska må bra.
Jag fungerar inte när den är såhär tung.
Allt det härliga med motion, som jag älskar, blir inte härligt med den här kroppen.
Nix, prova röra en tung kropp. Det är inte enkelt. Och inte det minsta härligt.
Jag blir seg i tankarna också. De fungerar inte som det ska.
Fast å andra sidan, det är ju precis det jag eftersträvar eftersom jag inte vill
känna något. Då är det liksom viktigt att tankarna också håller käften.
Jag har missbrukat som satan.
Vilken idiotisk klassiker hörrni.
Livet krisar och istället för att göra bra val gör jag dåliga.
Hahaha, jag är en levande klyscha.
Kära nån så pinsamt …
Nåväl. Så är det likafullt.
Och det har gjort att jag inte känt.
I alla fall inte känt det jag eftersträvade att inte känna.
Jag tittar tillbaka på de senaste månaderna.
De har varit sådana som jag inte velat känna.
Nuet har känts för hopplöst.
Och jag har gjort mitt för att inte känna.
Med serier. Med att äta allt som jag inte mår bra av att äta.
Inte känna. Inte känna. Inte känna.
Det blev en tyst mantra, som jag inte uttalade högt, men som jag kände inom
mig hela tiden.
Det har fungerat klockrent. För ätandet och serietittandet har dödat mycket
av det som gjort ont.
Det finns mycket jag inte velat känna.
Förlusten av barnet.
Tankarna om att inte bli mamma.
Förvirringen över planerna som inte blev av.
Känslan av att vara en fuck-up.
Vetskapen om att jag behöver göra en del förändringar i mitt liv.
(Som det finns lösningar på, oavsett om jag inte i nuläge rent praktiskt
vet hur det ska ske.)
Många mörka tankar och känslor drogs upp till ytan de här månaderna
innan jul.
Det fanns alltså många skäl till att inte vilja känna.
Tyckte jag.
Och till råga på allt fanns det en del av mig som faktiskt tyckte synd om
mig själv.
Vilket verkligen aldrig någonsin leder till något bra.
Men likafullt, under ungefär en veckas tid, just när allt rasat,
då tyckte jag synd om mig själv. På riktigt.
Innan jag insåg att det inte var synd om mig.
Det var sammanträffanden. Opersonliga sådana. Som just då
föll sig så att de skapade ett ofördelaktigt läge för mig.
Vilket gjorde att jag började känna om det på ett nytt och annat sätt.
Ett sätt där jag inte längre hade känslan av att det var synd om mig.
Utan känslan av att det bara var som det var.
Förutom det tappade jag fart, tappade ork, till sist också självkänslan.
På något märkligt sätt djupdök den också.
Jag tappade liksom helt bort mig själv.
Det jag tyckte om med mig själv försvann.
Känslan av hopplöshet blev helt plötsligt den rådande.
Vilket jag löste (löser) på det mest enkla sätt.
Genom att äta mig utan känslor. Genom att äta mig stum inombords.
Vilket är den sämsta strategi någonsin. Då det gäller mig.
Jag visste det redan då.
Men jag ville ha en snabb och effektiv lösning.
Jag intalade mig att jag behövde vila.
Att jag behövde bearbeta. Sörja.
Vilket förvisso var rätt tänkt och känt.
Men det rimmade illa med att inte vilja känna något.
Den bearbetning jag behövde krävde nämligen känslor.
Som jag inte hade den minsta lust att känna.
Så jag gjorde mig känslolös. Och bearbetade i mångt och mycket ingenting.
Utan jag lät mest tiden gå.
Ville få den att ta bort udden.
Vilket den gjorde. Lite grann. Tror jag.
För det känns bättre nu.
Mitt fokus är på andra saker idag än månaderna före jul.
Planer som inte fanns då, finns nu.
Jag började äta. Precis det jag inte ska äta. För att må bra.
Det har alltid varit genvägen till att inte känna något.
Förutom känslor av självförakt och skam, som givetvis följer med den typen
av ätande.
Men de känslorna är betydligt enklare att hantera än sorg och förlust.
Än känslan av att vara en fuck-up.
Sett med ögon som är klara just denna dag vet jag givetvis att jag behöver
hitta ett annat sätt att hantera situationer.
Mat, godis, fika är destruktivt på ett förödande plan för mig.
På samma sätt som flera timmar av motion per dag också är för mig.
Jag behöver hitta en annan strategi när saker och ting går åt helvete.
När självkänslan sliter med en och försvinner.
Jag har alltid vetat att jag behöver hitta något annat än de två strategier jag har.
Båda är lika skadliga.
Fastän den ena av dem enkelt går att förklä som något hälsosamt.
Men när man känner till drivkraften bakom vet man att båda är lika ohälsosamma.
Det är svart eller vitt för mig.
Vi har pratat om det många, många gånger på Kliniken.
Att jag ser mig själv, den jag är, saker jag gör, på ett antingen/eller sätt.
Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Lyckat eller misslyckat.
Det tänket gäller för övrigt bara mig själv.
Sättet att inte ha tålamod eller självmedkänsla. Förståelse eller förlåtelse.
Då det gäller andras sätt att vara eller hantera har jag inga problem med den
fantastiska gråzonen som är vänlig, kärleksfull och tillåtande. Tvärtom.
Då fungerar min förståelse och medkänsla finfint.
Det tillåtande är hur enkelt som helst när jag tänker om andra.
Det gäller inte mig själv dock.
Vilket det behöver göra.
För annars blir det här jobbigt.
Det här svartvita och oförlåtande skapar bara mörker.
Det skapar skam. Det skapar en känsla av att inte duga. Det skapar en hopplöshet.
Där behovet av självmedicinering kickar in.
Vilket som sagt sällan löser något.
Det enda den leder till är en förhalning av det som behöver till att ske.
Om man vill komma loss. Komma vidare.
Jag har börjat röra mig i rätt riktning. Men med fel regler i min bok.
Med misslyckanden som resultat. Med sämre mående som resultat.
Det finns en del saker som jag vägrar kännas vid.
Jag kastar mig på mute-knappen när de tankarna är på ingående.
Natten är därför svår. Det finns få sådana knappar tillhands när man ligger i
sängen de tysta timmarna.
Jag behöver sluta med det här.
Det behöver lära mig tänka och känna om sådant som jag i nuläge vägrar.
Så enkelt är det.
Vägen dit däremot … hur ser den ut?
Det var i morse när jag var ute och gick med Alice som det självklara slog mig.
Jag är så jävla blind ibland.
Mitt svartvita tänk håller på att knäcka precis hela mig.
Insåg jag någonstans där jag gick längs Norrbölegatan.
Dagar som från uppstigande till sänggående måste vara prefekta utifrån det jag
anser vara en perfekt genomförd dag på ätandefronten.
På den front som i dessa ”komma-tillbaka-till-mitt-gamla-Cicci-tider” alltså definierar
mig som lyckad eller misslyckad som människa.
Utifrån hur jag äter.
Jag hör själv hur märkligt det låter.
Jag mår dåligt när jag äter dåligt. Fysiskt och psykiskt.
Och att då ytterligare lägga en sten till i påsen runt halsen genom att värdera allt jag
är utifrån det lyckandet eller misslyckandet … nej, det är inte hälsosamt.
Det är inte märkligt att jag går omkring med en konstant känsla av att vara ett misslyckande.
För det är många timmar att vara ”perfekt” på under en hel dag.
Stegen blir för långa. Jag fixar det inte.
Självmedkänslan är inte påkopplad och jag ser bara misslyckanden.
Istället för att se det jag faktiskt förändrar.
Genom att låta förändringen ta tid.
Inte från en dag till annan. Med en känsla av misslyckande som ett brev på posten.
Utan med små steg.
Med en glädje och en känsla av tillfredsställelse när det går bra.
Och med en känsla av vänlighet och medkänsla när det går mindre bra.
Idag slog det mig. Liksom från ingenstans.
Hur jag ska jobba kring att tänka om mig själv och det jag gör.
För att få tillbaka känslan av att lyckas. Av att uppnå sådant jag vill uppnå.
Ena foten före den andra.
Omän små steg fortfarande framåt. Alltid med vänlighet med mig själv.
Kommer jag någonsin att lära mig det här mer än i teorin?
Vilka finfina förändringar som kommer att ske när jag hittar ett sätt att
omsätta det här i mitt vardagliga liv.
Ett helt nytt sätt att tänka när saker och ting går åt helvete.
Så bråddjupen inte blir bottenlösa.
Det, att våga vara i tanken och känslan som skräms, ihop med självmedkänsla.
Ja där har vi det, gott folk. Vägen till något gott.
Vägen till den varma, vänliga förlovade gråzonen som är målet.
Där saker och ting är finfina fastän de inte är ”perfekta”.
❤️
<3