Midsommarafton är i morgon, vilket sammanfaller med höst, visade det sig.

Sweet Jesus!
Hösten kom fort i år.
Konstaterade jag när jag fick mejl tidigare idag.
Som jag skrev i gårdagens inlägg så behöver jag hjälp med mattrasslet till problematik.
Att jag hoppades på Lagets hjälp även med det.
Att vi till hösten, efter semesterperioderna, ska börja jobba med det.

Men nu är det ju så att jag har världens bästa Lag vid min sida.
Och hösten kommer tidigt i år.
I alla fall ur matproblematikarbetssynpunkt.
Jag fick mejl från Laget idag där de sett på bloggen vart jag befinner mig i tankarna.
Och erbjuder mig att komma redan på tisdag!

Förstår ni nu varför jag skriver de varmaste ord om K och L?
De ställer upp för mig varenda gång jag behöver dem.
Ibland får jag för mig att de faktiskt skapar tid för mig där det egentligen
inte finns någon.
Utan dem, inget.
Jag vet det. Jag hoppas att de vet det.

Så nu sitter jag här med en kombination av förväntansfulla känslor och frustrerade
känslor. Ett drag av ångest har kommit in under eftermiddagen.
Jag hade nog tänkt mig att få fortsätta köra med mina shaker tills i höst.
Lite sådär i smyg.
Kanske inte hela dagar, utan några måltider här och där.
Några per dag typ.
Exakt såhär skrev jag om det igår, angående att jobbet på Kliniken skulle måsta
vänta till hösten i och med semesterperioden.

”Den sjuka delen hos mig glädjs faktiskt åt det till och med. För då kan jag hålla
på med det här shakandet ihop med kanske lunch och middag hela sommaren. Och det är
ju liksom de bästa nyheter ever, eftersom jag inte vill förändra ett skit.
Om jag ska vara krasst ärlig!”

Nu blir det alltså inte så, vilket är bra.
För jag tog tacksamt emot tiden på tisdag. Direkt. Innan jag skulle hinna ändra mig.
Och jag tänker göra vad jag kan för att inte vara tjurig när jag är där på tisdag.
Jag hoppas jag är redo att köra igång.
Så de inte möts av en defensiv jag.
Vilket annars är det vanliga då vi pratar min matproblematik.
Men nej, jag är redo.
Haha, det är lätt att säga nu då det är hundra år kvar tills tisdag.
Det är inte skarpt läge än. På många dagar.
Så jag kan stoppa huvudet i sanden ett litet tag till.
Och samtidigt vet jag att jag redan börjat mobilisera för arbetet som börjar
på tisdag.
Redan nu.
Jag förbereder mig som jag alltid gör när det är något som gnager och oroar mig.
Jag gör det liksom undermedvetet.
Det finns med mig hela tiden.
Men utan att komma upp till ytan och funderas aktivt på.
Utan jag låter det ligga där under, där det är med mig hela tiden.
När det väl är dags då brukar jag vara redo.
Och den här gången kommer jag att vara redo, omän jag dyker upp där
på ett defensivt humör.
Det är i sådana fall bara de sista rädda delarna hos mig som skriker.
Och det går över.
Jag har 5 dagar på mig nu att liksom acceptera att vi kör igång.
Långt tidigare än i höst.
Det ska bli intressant.
Jag har ingen aning om vad det blir som kommer fram när vi tar tag i det här.
Kanske inte något. Mer än en rädsla för rädslan.
Att ångesten som tidigare varit problemet och den våldsamma drivkraften inte
egentligen finns längre.
Utan att det är ekot av den som lever kvar i form av en rädsla för gamla mönster.

Jag har ingen aning.
Däremot litar jag på K och L fullständigt.
Jag har gjort så i flera år. Det har visat sig vara helt rätt sak att göra.
Vi är däremot långt ifrån alltid sams eller vänner när vi träffas.
Jag kanske får det att låta så när jag skriver om dem här.
Som om vi har mysigt och trevligt när vi träffas, och att arbetet går framåt enkelt.
Hahaha, nej ni, så är det långt ifrån.
Många gånger är det trivsamt, absolut.
Men vi är långt ifrån överens alltid. Jag kan bli en tjurig jävel när jag sätter
den sidan till.
När jag blir hotad eller provocerad, då blir jag en synnerligen ocharmig person.
Och hotad och provocerad, jodå, det kan ni lita på att jag blir av mitt Lag.
Utmanad, är förmodligen den mer korrekta omskrivningen.
Men jag reagerar som om jag hotas och provoceras.
När jag försvarar något som jag inte vill ge upp.
Typ den här matgrejen.
Den har suttit långt inne att göra något åt.
Men nu är det dags.
Tisdag.
… can´t wait. Muttrar jag smulans skräckslaget för mig själv.
Stay tuned, jag tänker mig att det lär bli fler inlägg i ämnet.

Så vad försiggår annars?
Helg. Härligt!
Är i skrivande stund i stugan där vi ska äta smördegsinbakad filé.
Vilket jag gillar massor.
Ett grymt bra pass på gymmet gjordes tidigare idag.
Hahaha, nu jävlar händer det saker där, har lagt om upplägget en del,
och nu lossnar det äntligen.
En promenad i skogen kommer att gå av stapeln i kväll också.
Jag ska sikta på uppehållsväder, men visar det sig inte bli något sådant, jag då
tar Alicen och jag en runda i regnet.
Det blir skönt oavsett.
Det är ljust mer som dygnet runt numera, så det kvittar om promenade blir
närmare midnatt.
Det är härligt vilket som.

I morgon bär det av till Varuträsk för firande av midsommar.
… och jag är nervös redan nu.

Jag känner inte folket där.
Eller vänta, jag är inte helt obekant med dem heller, jag har träffat dem vid
ett antal tillfällen tidigare.
Så helt obekanta är de givetvis inte, men likafullt, jag känner dem inte.
Jag följer med min extrafamilj, the Skoglys, till deras årliga midsommarfirande.
Det är Erikas tjejgäng med respektive och barn som varje år träffas och firar.
Kajsa och Kikki har jag givetvis träffat tidigare, väldigt trevliga tjejer,
även deras respektive har jag träffat.
Anette har jag träffat många gånger, henne gillar jag skarpt, hon är en riktigt
varm, rolig och väldigt öppen tjej, så hon känns trygg. Hennes Robert har jag
i lite olika sammanhang mött ett antal gånger under årens lopp.

Likafullt.
Herregud, hur fan ska det här gå liksom?
Ni vet det här med sociala koder när man kommer i ett nytt sällskap.
Uppfattar man inte dem, ja då är man hjälplöst körd.
Nu har jag en fenomenal förmåga att anpassa mig. Den har inte lett mig till speciellt
många bra saker i livet, men i ett sådant här läge är det en bra egenskap att
plocka fram.
Mitt mål är ändå att bidra med mig själv.
Och inte den sociala mask som jag har en tendens att cementera fast vid mig själv
när jag känner mig osäker.
Vi ska vara där klockan 14.00, så jag tänker mig att det finns gott om tid att
under eftermiddag och kväll ta reda på vad som gäller i det här sällskapet.
Och anpassa mig efter det. Samt alltså flika in något som är jag också.
Jag har skrivit om det tidigare, hur viktigt det är för mig att delta som mig själv,
och inte som min sociala mask.
I en snarlik situation, inlägget hittar ni här.

Så umgänge i stora lass lär det bli.
Samt mycket mat. Jag har sett Erikas blogginlägg från deras andra tillställningar,
och det får mig att redan nu veta att matborden här inte liknar något jag tidigare
har erfarenhet av.
Just för att det finns en babiljard saker att välja mellan.
Röror, tillbehör you name it.
Gissningsvis innehållandes ingredienser som jag varken hört talas om tidigare eller
ens med vilje skulle kunna uttala.
Det känns spännande.
Jag är förvisso väldigt enkel i mina matvanor, men det är otroligt spännande att
prova på något nytt.
Så det ser jag fram emot.
Sedan lär jag nog hålla hyfsad järnkoll och räkna högt då det gäller kalorier,
eftersom jag inte vet vad jag äter.
Eller så släpper jag allt och tar ångesten för det på lördagen istället.
Det går det med.
Det blir veteligt i morgon.
Jag frågade även Erika om jag kan tacka nej till efterrätt och tilltugg om sådana
skulle bli lite för mycket för min ångest att fixa, utan att framstå som
oartig.
Vilket inte skulle vara några problem alls, försäkrade hon.
Bra. För då har jag en plan för det hela.
Som inte involverar att jag får en oförklarlig lust att gå en timmes promenad
under pågående festligheter.
Och oartig eller storbjuden, det är det sista jag vill framstå som.
För jag är jätteglad över medbjudan till detta firande.
Det ska bli kul. Spännande och nervöst, men riktigt roligt.
Och jag ska vara försiktig med vinet.
Tills jag ser vilken nivå de andra väljer att hålla sin promille på.
När jag är nervös har jag en tendens att dricka mer än jag vill bara därför,
vilket jag har klarat fint senaste halvåret att hålla mig ifrån.
Och kommer att klara finfint i morgon också.
Jag vet inte hur de brukar göra, om de snapas eller så.
Men jag har inga problem att bita av sådan ett gäng gånger numera, så det löser
sig alldeles utmärkt om sådant skulle bli aktuellt att intaga.
Oh dear, varför utsätter jag mig för sånt här?
Haha, nåväl det kommer att gå fint. Right?

Ikväll kommer det att avlägsnas oönskad hårväxt.
Japp, hår liksom invaderar mig.
Ögonbryn som växer vilt om man inte håller lite koll på dem.
En överläpp som har ett gäng ljusa strån som jag absolut inte bjudit dit.
Kanske att näshåret får sig en omgång också.
Jag menar, haha det är ju ändå midsommar i morgon.
Håret på benen försvinner i morgon.
Så även det på bönan.
Inte för att någon ska se varken ben eller böna, men det ger bara en väldigt bra
känsla att ta bort hår jag inte gillar.
Särskilt i festsammanhang, det blir liksom en typ av förberedelse inför fest.
Nagelbanden är arbetade med redan.
De har en tendens att överta halva nagelytan vilket inte gillas av mig.
Jag brukar jobba aktivt på det en vecka, tills det ser bra ut.
Sedan glömmer jag bort det och får börja om från noll någon vecka senare.
… att jag aldrig lär mig.
Jag har tänkt lacka naglarna i morgon.
Jojomensan, djärvt glittriga kommer de att bli.
Jag är livrädd för glitter, det förföljer mig överallt och jag skuttar liksom
totalt äcklad omkring när jag hittar ett glitter någonstans på mig.
Men det här nagellacket släpper inget glitter. Alls.
Det är även i det närmaste omöjligt att få bort med nagellacksremover, vilket gör
det fullkomligt tryggt att ha på naglarna.

Jag kommer att ha min getingklänning på mig i morgon.
Den är randig på tvären, i senapsgult, svart, brunt och grått.
Det låter förjävligt, men den är i själva verket rätt gullig.
Jag ser ut som en geting i den.
Eller som en humla. Humla låter bättre, tycker ni inte?
Precis, de är mysiga och framkallar inte samma behov av att döda dem on sight,
som getingar.
Hädanefter ska jag nog börja kalla den humleklänningen istället.
Jag inser att de andra nog kommer att vara klädda i fina kläder med sommarfärger och
sommarpassande motiv.
Jag tittade i min garderob igår, och insåg att jag verkligen inte äger några sådana plagg.
De flesta av mina plagg är väldigt … svarta.
Med ganska våldsamma motiv, om det är något motiv.
Jag känner att det nog inte skulle fungera i det här sällskapet, så jag blev lite
funderasam vad jag skulle ha på mig.
Jag vill liksom väldigt gärna smälta in.
Så jag skippar mina mer svarta kläder.
Och valde den mest färggranna sak jag har, vilket är min humleklänning.
Ihop med svarta tights.
Japp, jag kommer förmodligen att vara klädd rätt annorlunda likafullt.
Men jag trivs i den här klänningen.
Jag känner mig fin i den.
Jag hoppas den känslan sitter i även i morgon när jag träffar de andra,
och ser deras fina kläder, fina hår och fina sminkningar.
Det är nämligen väldigt vackert folk, så ja, det känns lite annorlunda.
Jag tar eventuellt mascara på mig, bara för att…
Ett annat plus med klänningen är att den är mjuk och inte sitter åt på något oskönt sätt.
Vilket är prefekt om man ska må gott på fest.

Bara att jag har klänning är egentligen stort.
Jag tänker inte på det längre, för nu har jag haft det ett antal sammankomster.
Men för inte alltför länge sedan var det en ruskigt stor sak.
Ett inlägg bara om den saken finns faktiskt, här hittar ni det.

Jag läste just igenom det inlägget och fan vad jag gillar att jag har en blogg.
(Tack Camilla!)
Jag läser mina egna ord.
Och ser förändringen svart på vitt i och med dem.
På ett sätt som jag givetvis aldrig skulle se annars.
Det är ruskigt tacksamt, kan jag berätta.

Det blir en spännande morgondag.
Och en kul sådan.

Låt oss alla ha en härlig torsdagskväll.