Min hjärna kopplade tacksamt bort mina känslor.

Ikväll känns läget bra.

Jag stängde av känslorna till sist.
Förvånande, jag trodde inte jag kunde göra det när det gällde min familj.
Men uppenbarligen, för nu känner jag inget alls.
Eller vänta, jag känner mig faktiskt glad och tillfreds.
Jag känner mig som om jag just kommit från en lyckad kväll, med kul umgänge.
Vilket jag har.

Där slutar även likheterna med en vanlig lyckad kväll.
Vickan åker i morgon.
Jag skjutsar henne till tåget innan jag åker till Missen.
Jag har fasat för hennes avresedag. I morgon är den här.

Vi har umgåtts intensivt de senaste dagarna.
Känslan av saknad har hotat att kväva mig ibland.

Idag, dagen jag undrade om jag skulle överleva, räddade jag mig från mig själv.

Genom att stänga av. Genom att göra mig utan känslor.

Mamma och jag pratade i afton med varandra om att Vickan åker i morgon.
Mammas röst bröts och hon sa att hon inte kunde prata om det i nuläge,
att det kändes så tungt.

Själv kände jag ingenting.

Sa god natt och hej då för kvällen, kom till en tyst och tom lägenhet.
Känner fortfarande ingenting.

Är det bra?

Jag hoppas jag inte känner något i morgon heller.
För då är jag åtminstone närvarande, fast frånvarande men även glad.

Naturligtvis kommer förlamningen, som gör att känslorna inte känns,
att släppa.

Det gör mig smulans orolig.

Först kommer det att göra skärande ont. Stadiet med tårar involverade.
Sedan kommer den hemska tomheten. Stadiet då jag blir tyst. Inåtvänd.
Sist kommer tankarna på mitt eget liv. Stadiet då jag börjar ifrågasätta
om jag lever mitt liv till fullo.
Om jag följer de önskningar och drömmar som finns hos mig.
Det blir mycket funderande.

Det blir en annorlunda helg.
Gissningsvis kommer jag att dricka mig berusad, för att hålla tomheten på
tryggt avstånd.
Skjuta det oundvikliga framför mig, bara ett tag till.
Samt sova.
Jag blir liksom överfallen av trötthet när känslorna väl kommer igång.
Då är det skönt att sova, länge och väl, långt mer än de timmar jag i vanliga
fall behöver för att fungera.

Målet för helgen blir något så enkelt som att fixa alla måltider.
Se till att få i mig varenda ett av dem.
Schabblande med dem skulle leda till att en dålig situation blir ännu sämre.

Vilket bör undvikas.

I vanliga fall skulle jag gäspa ordentligt nu, redan ligga i sängen och sova
till och med.

Nu är detta ingen vanlig kväll, som sagt.
Jag går jag och väntar på det oundvikliga.
Både min kropp och mitt huvud vet om det.
Det gör att någon sömnen är långt borta. Kanske inte anträffbar på hela natten.
Jag känner mig helt enkelt klarvaken.

Trots intagen sömnmedicin.