Min kärleksförklaring till mig själv.

Mejlet till J är nu skickat.
Jag fick med en bråkdel av vad jag egentligen ville berätta för honom.
Det mest nödvändiga är med.
Det får duga så.

Jag väljer att lägga ut det här.
Mejlet är en kärleksförklaring.
Till sist står jag upp för mig själv.

Mejlet är i sin helhet, sånär som på de namn jag valt att inte visa.

———————————————————————————————

Hej Jörgen!

Hatten av för dig.
Du lyckas slå ihjäl mig ännu en gång.
Med skit du gjort för flera år sedan.

Pratade med — häromdagen.
Så nu vet jag att ni låg med varandra under någon månads tid för några år sedan,
när du flyttat till Bersan.
Du minns säkert, jag frågade dig om det var något mellan er och du nekade,
skrattade och sa att du aldrig skulle göra något sådant med henne.
Att ni bara var kompisar.
Jag frågade fler gånger och du blev förbannad, sa att jag var paranoid och svartsjuk,
att jag för fan skulle skärpa mig.
Och så visade det sig, mycket riktigt, att du låg med henne.

Jag har alltid vetat att du har ett enormt bekräftelsebehov.
Din låga självkänsla gör att du gör allt för att synas för andra.
Att du utan skrupler gör vad som krävs.
Jag har sett dig hålla dig med tjejkompisar. Om och om igen.
För deras uppmärksamhet skull, för deras smicker.
När du flyttade ut från Torsgatan bollade du runt med —, —, — och —.
Nu vet jag alltså vart det slutade. I alla fall i — fall.
Och du kallade mig sjukligt svartsjuk? Paranoid?

Den här gången drog du det längre.
Jag måste säga att du faktiskt förvånade mig, vilket inte borde vara möjligt längre.
En ny lägstanivå, till och med för att vara du.
Du hade sagt till henne att du var singel, att du och jag inte var tillsammans längre.
Herregud, är du i så stort behov av bekräftelse att du inte drar dig någonting?
Några skrupler har du sannerligen inte.

Jag kan gissa hur det gått till.
Jag frågade inte — om det, men jag känner ju dig.
Skitiga gamla Jörgen, som inte motstår en utmaning i form av en fräck tjej.
Minns att ni skickade en massa sms till varandra, en massa roliga sexskämt sa
du att det var.
Jag gissar skämten gick över till prat om sex.
— är en rappkäftad dam, utmanande, rolig och snabb.
Skitiga gamla Jörgen gick igång, och ville fullfölja.
Ljög om det som behövde ljugas om. För henne och för mig.
Fy fan för dig.

Och mig hade du inga som helst problem att vara med, leva i ett förhållande med samtidigt.
Jag kommer för alltid att undra hur man är funtad när man fixar den skit som du gör.
Och har gjort gång på gång. Helt utan ånger.

Eller kanske är det därför du dricker så mycket?
För att du i berusat tillstånd äntligen tycker om dig själv.
Slipper tänka på vem du egentligen är, och den skit du håller på med.
Hur du skövlar människor. Hur du alltid skövlat människor.
Det skulle nog få mig att vilja leva mitt liv smulans berusad också.

När vi blev tillsammans tyckte du om det stabila med mig.
Det trygga som kom med mig.
Jag var allt du inte var.
Du var så less ditt skitiga tidigare liv, och med mig fick du förändringen du ville ha.
Men du drog till sist ned även mig i dyngan.
Genom att ligga med — och genom att stöta på —.
Genom att inte ta något som helst ansvar för någon av situationerna.

Jag tyckte om dig så mycket, på ett sätt som ingen gjort tidigare.
Jag gav dig stabilitet som du ville ha för att kunna leva ett turbulent liv.
Jag har varit otroligt lojal mot dig.
Jag fanns där för dig.
Genom allt det roliga vi gjorde.
Genom olyckor, genom bråk inom din familj, genom — sjukdom och död.
Jag har varit lojal mot dig då det stormat kring dig.

Du var lojal mot mig ett tag.
Sedan tog den andra sidan över hos dig.
Den egoistiska och kallt beräknande sidan. Den där du dominerar och använder folk.
Efter att du legat med — på fyllan förändrades du,
Var det för att du sårade mig så fördjävligt? För att du visste att du dragit in skiten i mitt liv?
För att du visste att jag aldrig skulle se på dig på samma sätt?
Din mycket dominanta sida började ta över.
Den Jörgen som gör som fan han vill.
Som inte kompromissar, som inte tål mothugg.

Bit för bit krympte du mitt liv.
Och jag kunde inget göra.
Du kände till min kärlek för dig.
Du använde den mot mig.
Du kallade mig kontrollerande och svartsjuk.
Det minns jag mycket tydligt.
Vilket du hade helt rätt i.

Dina lögner. Dina halvsanningar.
Ditt sätt att absolut inte ta något ansvar alls för det du gjorde.
Är det verkligen så konstigt att jag blev svartsjuk och kontrollerande. att jag började
söka svar som du medvetet retade mig med och inte gav mig?

Du har varit en oerhört våldsam person.
Du har haft strypkoppel på mig i många år.
Du såg till att skapa en osäkerhet hos mig, du höll den aktivt vid liv.
Du visste att det skapade ett mycket starkt band.
Jag skulle inte gå någon vart.
Du använde mig så djävla grymt.
Gjorde mitt livsutrymme så vansinnigt litet.
Fick mig alltid att veta att jag inte var värd någonting.
Inte värd att vänta på, inte värd att hämta, eller säga vänliga ord till.
Skulle jag duga för dig var jag tvungen att prestera och leverera hur orimliga
dina önskemål och krav än var.
Jag jobbade så oerhört hårt för att visa att jag visst var en bra flickvän.
Att du aldrig skulle behöva ångra ditt val att vara tillsammans med mig.
Ändrade mitt sätt att vara, så att min svartsjuka inte skulle förarga dig.
Tonade ned mig själv så jag skulle passa dig.

Du anar inte vilken ångest jag har levt med ihop med dig.
Hur jag anpassat mig för att passa dig.
För att slippa bli kallad lat, döv, dum i huvudet, hjärndöd eller för att slippa att
bli ignorerad av dig.
Du gjorde mig effektivt osynlig.
Genom något så litet som att inte svara hej, när jag sa hej till dig.
Du pratade till mig först när du själv kände för det.
Folkvett och hyfs sket du i då det gäller mig.

Och du visste att jag skulle stanna kvar.
Jag skulle inte gå någon vart alls.

Jag har fått mycket hjälp på psyket med detta.
För att förstå vidden av det du utsatt mig för.
För att hjälpa mig att hantera den enorma ångest det skapat.
Kvinnorjouren har också varit inkopplad.
Det är ett omfattande arbete, det jag gör på Kliniken.
För jag har så svårt att acceptera att du varit så våldsam mot mig.
Att du behandlat mig så illa. Jag har velat tona ned det inför mig själv, inför andra.
Jag har gömt känslorna det skapat djupt inom mig.
Det psykiska våldet knäcker människor.
Förändrar personers sätt att vara.
Du är enormt skicklig på just det.
Att med en blick, eller genom att inte titta på mig, genom att vända ryggen till mig, inte
låtsas att du hörde vad jag sa, din skicklighet är stor då det gäller att kontrollera
människor som tycker om dig.

Det är så djävla smärtsamt att du gjort allt detta mot mig.
Mot den som tyckte så mycket om dig.
Att du fick mig att inte ha något liv.
Det var vad din likgiltighet skapade.
Jag ville ha ditt leende.
Dina vänliga ord.
Du kontrollerade mig med din likgiltighet, med ditt sätt att ta mig för given, med ditt sätt
att förakta mig.
Föraktet för min svaghet, som du ansåg mig ha.
Föraktet för att jag tyckte om dig. För att jag ville vara med dig.

Dagen då du gjorde slut med mig rann oron av mig, där vi satt vid köksbordet.
Precis i samma minut.
Det är helt vansinnigt när jag tänker på det.
Det var som att ångesten släppte greppet om mig, oron försvann, och jag andades fritt.
Inte bara lite fritt, lite tryggt, utan helt fritt, i full trygghet.
För första gången på många år.
Jag kände en lättnad. Jag kan inte förklara det närmare än så.
Jag har mått bra ända sedan den dagen.
Jag har absolut saknat dig många gånger, utan tvekan.
Men på det hela taget har jag mått otroligt bra.

Tills häromdagen då skiten du höll på med för flera år sedan kom ikapp och
slet sönder, när du rimligtvis inte ens borde komma åt mig längre.
Trots att mina känslor för dig inte finns längre lyckades du såra mig lik förbannat.
Mitt i det nya livet jag har skapat åt mig själv.
Där jag äntligen kan tycka om mig själv.

Men ödets ironi är att trots allt du gjort är det i slutändan ändå jag som gjorde det möjligt.
Jag, och ingen annan.
Genom att inte sätta några gränser.
Ditt helt sjuka beteende blev mitt ansvar.
För att jag inte satt gränser.
Det fick dig att ta ett steg framåt, och skövla.
Min känsla av att vara värdelös kände du till.
Min önskan om att vara älskad kände du till.
De sakerna i sig gjorde det helt omöjligt att för mig att sätta gränser.
Vilket fick dig att börja skövla, istället för att ansvara för ditt eget beteende.

Du spelade ut mig så oerhört skickligt mot dina tjejkompisar.
Såg till att hålla mig på mattan genom att hålla liv i min osäkerhet då det gällde dem.
Samtidigt som du störde dig på min avundsjuka.
Det gav en flickvän som gjorde allt för dig, samtidigt som du kunde njuta av
uppmärksamheten från andra tjejer.
Och även, som med —, ha sex med henne.
Det får mig att undra hur långt du kom med de andra tjejkompisarna.
Att — blev kär i dig vet jag ju, hon berättade för folk att ni hade det på gång och att
det bara handlade om att du skulle göra slut med din flickvän.
Så i det fallet förstår jag med all tydlighet vad du sagt till henne.
Att du frågade vad det kostade att få se — naken, ja det vet jag ju också.
Att du låg med —, japp.
Med — tror jag faktiskt inte att något hände, men det betyder inte att du inte försökte, vad vet jag.
Så dem charmade du med andra ord. Eller gjorde åtminstone försök.
Allt för deras uppmärksamhet och deras smicker.
Och nu senaste åren har vi —.

Du är stolt över ditt motto att leva efter; att det du inte vet mår du inte dåligt över.
En del saker visar sig komma fram lik förbannat i slutändan.
Långt ifrån allt, skulle jag gissa, men tja en del av dina hemligheter kommer ikapp.
Tyvärr.
Jag trodde aldrig jag skulle bli sårad av något som för länge sedan är överspelat.
Men jag hade heller inte någonsin trott att du faktiskt låg med —, jag trodde det
stannade vid en massa smickrande av egon.

Du ljög och drog ned dig till en ny lägstanivå, som är låg till och med för att vara du.
Du är skrupelfri och självisk.

Kombinationen av att du både saknar genuin självkänsla och empati blir farlig.
Den kombinationen gör att du förstör det du rör i.
Den gör att allt ska handla om dig, och att du ska stå i centrum.
Bekräftelse, till varje pris.

Det där sjukliga bekräftelsebehovet ihop med ditt otroligt psykiskt våldsamma sätt,
det får mig att undra hur många gånger du faktiskt kan döda mig, utan att jag slutar andas.

Du är smuts.
Jag är inte ens arg när jag skriver detta. Inte det minsta.
Trots att du tog ifrån mig min självkänsla och behandlade mig som absolut dynga.
Använde mig.
För att du kunde.
Och för att du visste att jag inte kunde sätta gränser.
Du hade sett till att jag visste att jag skulle förlora dig om jag satte några gränser.
Det är det mest effektiva strypkoppel på mig.
Och du visste det.
Det gör dig till oerhört elak. Och vansinnigt våldsam.

Jag har hört det gång på gång, att jag var en person när folk träffade mig själv och en
annan när de träffade dig och mig samtidigt.
Ihop med dig var jag tyst och avvaktande.
Såg till att du var nöjd.
Blev en tapetblomma.

Jag kände det inte själv. Jag märkte det knappt. För det var så självklart för mig.
Jag visste att det inte var meningen att jag skulle ta utrymme från dig.
Sådana saker satte du stopp för, med ett enkelt skämt, eller en blick.
Jag visste precis vad det betydde, folket omkring oss upplevde det som att du
bara skämtade lite plumpt med mig, eller avbröt mig när det var jag som pratade.
Bara mina närmsta, —, — och — har känt till hela bilden.
Vetat hur du farit fram, helt utan skrupler och utan ånger.
Men det här sista, det med —, det tror jag kommer att förvåna även dem.

För mig spelar det ingen roll vad du förklarar det med.
Din brist på känslor för mig, att du inte visste hur du skulle göra slut, att du ville
ju inte såra mig.
Eller något annat som du säkerligen kan förklara det hela med.

Inget av det fungerar inför mig.
Alla som känner dig vet att du inte backar för något, att göra slut med mig,
hade varit det enklaste du någonsin kunde göra.
Du backar inte för andras tårar eller ilska, du klipper av sedan går du vidare.
Kallt, kliniskt och helt utan känslor.

Men istället drog du ner mig i din skit.
Den som du så gärna ville slippa själv.
Du såg till att ha det båda av bästa världar, en flickvän på tå och tjejer
som maxade ditt ego.

Du har blivit kallad svin många gånger i ditt liv, så jag tror inte att detta
mejl gör någon skillnad.
Rent gissningsvis rinner det av dig och är glömt om 5 minuter.
Jag skriver för min egen skull.
Nu sätter jag den gräns jag skulle ha behövt sätta för många år sedan.
Jag står upp för mig själv.
Jag kan leva med att du varit så våldsam mot mig rent psykiskt.
Jag får väldigt bra hjälp på Kliniken av — och — med att bearbeta det.
Jag kan leva med att du ljög och var otrogen, det gör helvetes ont, men jag överlever.

Däremot har du slösat med år av mitt liv.
Det är oförlåtligt.

Och du, behåll köttbenen, jag vill inte ha någonting av dig mer.

// Cicci