Kusinbarnet K är på plats.
Mycket nice.
Så nu finns det alltså 2 tonåringar i huset.
I vanliga fall är Jörgen jämnålder med mig, men när hans kusinbarn
K kommer, då är de två helt plötsligt jämnålder.
Det gör mig glad ända in i det som är, jag när jag ser dem ihop.
Polare, storebror/lillebror, far/son.
De är mycket för varandra de där två.
Han sprider något så speciellt omkring sig K.
Han är både vild och galen, men fantastiskt trevlig att ha
i möblerade rum, likafullt.
Han är varm, vänlig, hjälpsam och oerhört öppen.
Han släpper in mig i sitt liv, helt enkelt.
Ihop med det djärva och orädda draget som gör att jag ibland drar efter andan.
Jag totaltrivs när han hälsar på.
Vem hade kunnat ana att jag skulle trivas så fantastiskt, i en numera
16-årig killes sällskap…
Det här inlägget var tänkt att handla om något helt annat än tonåringarna i mitt liv.
Lika gott att dra igång med inläggets egentliga ämne, eller vad säger ni?
Nämligen hur märkligt det kan bli om man är nära vän med mig, men efter att ha läst
denna blogg, få känslan av att inte känna mig så bra som man trodde.
Jag blev både förvånad och överumplad över den kommentaren.
Av den anledning att de som är mina nära vänner faktiskt känner mig, enligt mig.
Mycket av det jag berättar om här i bloggen har jag inte pratat speciellt ingående
med mina vänner om.
Vissa saker har jag aldrig pratat med dem om.
Jag har alltså gått miste om deras upplevelse av att läsa mina tankar och ord.
Att det skapar en känsla av att vi inte står varandra så nära som vi trodde.
När min mycket goda vän, sedan många år tillbaka sa detta till mig så har jag funderat lite på det.
Och kommit fram till att det måste föda en lite märklig känsla.
Att hennes föreställning om att vi känner varandra, helt plötsligt kanske känns som ett
antagande som kommer från henne, att det inte skulle inkludera att jag känner likadant.
Hon sa, det känns som jag har en massa frågor till dig.
Helt plötsligt förstod jag vilken märklig känsla det gav henne.
Med det sagt, mina nära vänner känner mig väl.
Mycket av det jag skriver på bloggen pratar jag med andra ord inte om.
Kanske för att jag inte vet hur jag ska prata om sådant.
Jag vill inte chocka någon, eller riskera att någon skulle bli äcklad av mig.
Framför allt vill jag inte att någon ska tycka synd om mig.
Det skulle få mig att bli oerhört beklämd och generad, om jag upplevde att mina vänner,
och andra, tyckte synd om mig.
Kanske gör bloggen att det blir lättare att prata med vänner om sådant som trycker.
I vilket fall, mina riktigt nära och goda vänner, ni känner mig.
Även om det dyker upp inlägg här som får er att fundera på vem tusan jag är.
Jag är så glad över att min vän sa detta till mig.
För nu fick jag chansen att fundera och förklara.
För en av mina avsikter med bloggen är att skapa närhet och klarhet.
Jag gick bara miste om att närhet och klarhet för mig, kan skapa
frågetecken och avstånd för andra.
Jag blev påmind om att jag inte berättar så mycket om mig själv.
Mina tankar och funderingar.
Vad jag tycker om och vad jag inte tycker om.
Kanske pratar jag heller inte om det som gör mig rädd,
eller om det som gör min trygg.
Jag tycker att jag berättar mycket om mig själv.
Fast när allt kommer omkring så gör jag nog inte det.
Kanske har jag hittat ett sätt att umgås och ha kul,
utan att behöva berätta om mig själv.
Utan det blir här, på bloggen, som jag berättar om mig själv.
På riktigt.