Min uppsyn får inte barn att gråta, längre.

Uppdateringar från mig och min läpp.
(Den som gör att jag inte riktigt ser ut som mig själv.)

Den är på väg ned i storlek, så jag har vilda förhoppningar
om att jag strax är mig själv igen.

Mamma, som är en mycket vänlig varelse, mötte mig, tack och lov,
med orden; men gumman, vad brun du är!

Det kändes mycket bra, med tanke på att jag väntat mig
ett förfärat utrop när hon såg läppen.

Min solbränna kom i vägen. Härligt.

Saken är som sådan att jag faktiskt är brun.
Inte brun, som vanliga människor, utan brun på Cicci-vis.
Det vill säga, inte längre blåvit, modell genomskinlig.

Utan en riktigt klädsam brunhet har dykt upp i ansiktet.
Däremot är resten av kroppen fortfarande samma skrämmande
blåvita nyans.

Själv har jag börjat se fram emot en blixtvisit till Stockholm i helgen.
Gästandet sträcker sig från lördag morgon till söndag morgon.
Målet för resan stavas Bruce Springsteen.
Inte en idol till mig förvisso, men jag har under många år velat
uppleva en konsert med honom.
Nu blir det på nya Friends Arena, vilket känns mycket förväntansfullt
och spännande.

Resten av månaden kommer att innebära att rensa frysen hemma.
Samt hoppas att mamma och pappa kan tänka sig att bjuda mig på middag
när jag är i stan.

Surströmming och tacos, visst nämnde vi de rätterna, mamma?