Mina ord.

Idag var jag på en föreläsning.
En text som jag skrivit lästes upp där.
En text tagen i sin helhet från bloggen.
Något märkligt händer när jag hör mina ord.
När de läses. När mina öron hör någon annan läsa det jag varit med om.
Malin från UngHästen läste den.
Hon är helt fenomenal på att läsa för övrigt.
Hon läste en annan av mina texter på invigningen av ”Psykisk hälsa 2014” för övrigt.
Ett absolut fullsatt Nordanå. Över 450 personer. Och min text.
Här har jag skrivit lite om det projektet.
Det kändes som om varenda person i publiken visste att det var mig hon berättade om.
Likaså idag.
När jag hör måste jag svälja för att inte gråta.
Inte för innehållet i texten, absolut inte.
Utan känslan som blir när jag hör. Mig själv.
Det är en knepig känsla att förklara.
Den har ett klart drag av surrealism över sig.
Det blir så skrikande verkligt när hon läser. När jag hör.
Helt plötsligt ser jag på det med andra ögon.
Liksom sunda ögon.

Nej, er Cicci har inte druckit vin, omän jag skriver som om jag vore berusad.
I vilket fall… det var en upplevelse.
Som visade sig skulle ge ringar på vattnet fick jag mejl om lite senare.
Kul.

I vilket fall, resväskan är packad.
Japp, allt som behövs för några härliga dagar i storstan är packade.
Planerna med både Camilla och Anette är spikade.
Jag konstaterar att Linda och jag blir bemötta med fantastisk gästfrihet.
Snacka om att vi blir välkomnade!
Det här blir perfekt.

Jag ska bara överleva flygresan dit först…
Linda, om du läser det här så vill jag förbereda dig på att du kanske kommer att känna
min hand söka din just när planet lyfter.
Det momentet gör mig nämligen rädd.
Jag tänker alltid på hur gärna jag vill leva just då.
Jag har fått några bra saker att tänka på när det är dags. Jag ska testa dem.
Utan tvekan. För jag tror de tipsen är något bra på spåren.
Men en hand att hålla i samtidigt skulle nog kännas fint det med.

Låt oss alla ha en bra tisdagskväll.