Mission impossible.

Möter du mig är det i det närmaste hundraprocentigt sannolikt att jag hälsar dig
med ett hallå!
Inte ett svalt, neutralt och trevligt hej. Utan ett traktor-Cicci-hjärtligt hallå!
Damn it!
Jag kämpar verkligen hårt för att ersätta det där hallået med ett hej, men det verkar
vara snudd på omöjligt.
Mitt hallå får mig att låta som om jag är född bakom fuse. Som om jag inte
är riktigt navlad.
Som om jag inte vet hur man pratar med folk.
Jag vill hellre lägga mig till med en hälsning som är mer sval och neutral.
Gärna sagd med en ljusare variant av min röst också.
Och därmed spara den mer hjärtliga hälsningsfrasen till folk jag faktiskt gillar på
ett hjärtligt sätt.
Vilket alltså verkar vara totalt omöjligt att lyckas med.
Jag gnisslar tänder varje gång jag möter någon och mitt hallå slinker iväg
innan jag hinner stoppa det.
Sval Cicci, sval…

Låt oss alla ha en finfin måndagskväll!
Ps. Jag har totalt snöat in mig på Paradise Lost ”Erased”.
Jag gör det med jämna mellanrum, och sedan igår går den på repeat på min Spotify.
Goth goes pop är grejer det!
Lurar på för den som önskar sig lite finemang(e) musik såhär på kvällskvisten. Ds.