Uppdateringar från sängläge.
Idag har jag sovit.
Sovit, sovit och sovit. Sedan sovit ännu lite till.
Jag var uppe mellan 8-9.30, sedan sov jag till 14.00.
Det gör att jag har missat några av dagens måltider, det stressar givetvis, men jag
jobbar på att få i mig dem.
Natten var lugn, sov någorlunda, vaknade när jag vände mig i sömnen, men förutom
det har jag inget att klaga på då det gäller nattens sömn.
Har som sagt tillbringat dagen med att sova.
Det har varit mycket skönt.
Morfinet är lagt på hyllan, Alvedonen har fått förtroendet idag.
Känns lite bättre idag.
Törs knappt skriva det, rädd att jinxa till det.
Det känns åtminstone inte sämre. Vilket är mycket lovande.
Jag tänker att det handlar om att ta det lugnt.
Känna vad ryggen fixar och inte.
Målet för dagen är en promenad.
I nuläge vet jag inte om det blir någon. Jag ska känna efter lite.
Ryggen får bestämma helt och hållet.
För övrigt är det strålande sol och nollgradigt här i fjällen.
Jag hade mer än gärna susat fram i vinterlandskapet idag.
Kanske är jag lite ledsen för att det inte blev så.
Fast rör jag lite på kroppen, då känns de tankarna väldigt avlägsna, helt plötsligt.
För två år sedan var jag sjukskriven för buktande diskar.
Ni vet, förstadiet till vad som kan utvecklas till diskbråck om man inte sköter sig.
Då fick jag inte sitta på två hela veckar, bara stå eller ligga.
Det i kombination med övningar från sjukgymnast fick det hela att gå tillbaka.
Efter det har jag varit otroligt rädd om ryggen, vilket gjorde att jag blev
vansinnigt rädd igår.
Idag känns det mer stabilt och lugnt.
Jag är inte rädd längre, det får ta den tid det tar att bli bra.
Kommer att uppsöka läkarvård om det inte ger med sig.
Alternativt kiropraktor och sjukgymnast.
Jag tragglar gärna en massa övningar som stärker och förbättrar.
Mitt humör har förbättrats. Jag är inte lika självömkande som igår.
Det känns bra.
Läget är som det är. Jag gillar det inte, men jag accepterar det.
Det känns bra att Jörgen tar det på allvar också.
Han hjälper mig att lyfta och bära sådant som jag inte fixar själv.
Vilket i nuläge är ungefär allt över ett kilo.
Han frågar hur jag mår osv.
Det känns bra.
I vanliga fall hade jag nämligen gjort allt för att dölja hur ont jag haft.
För att inte visa att jag är vek, så jag inte skulle kunna lämnas utanför bara för att
jag inte kan prestera.
Nu svarar jag när han frågar. Säger hur det känns.
Jag ber om hjälp också. Det är helt nytt.
Ber honom bära disken till servicehuset istället för
att försöka bära den själv, exempelvis.
Men jag går som om jag vore 102 år, vilket förmodligen gör det lätt att uppfatta
att något inte riktigt står rätt till.
Han fixar det. Han ballar inte ur bara för att jag inte är som vanligt.
De kanske låter som en karg omtanke, men det räcker långt för mig.