Mitt liv som levande lik och ufo.

Det är en del mörka tankar på bloggen just nu.
Ville du läsa något roligt, fyllt av allmänt nonsens, är du hjärtligt välkommen
tillbaka lite senare, kanske redan i morgon, vem vet.

Ni andra är varnade.

Jag känner mig som ett ufo.
Som något som finns, men inte riktigt passar in.

Jag har känt mig annorlunda jämt.
Alltid strävat efter att passa in, och vara normal.

Det gör jag än.

Jag söker och söker människor där jag känner mig normal.
Inte som ett ufo.

Har man känt sig som en utstickare hela livet, är ”normalnormen” eftersträvsam.
Den känns fantastisk.
Jag vill vara som alla andra.

Jag vill inte känna mig ensam, i det konstiga som innebär att vara jag.
Det finns inget roligt med att inte känna sig som en i gänget.
Bara ensamt.

Allt jag gjort för att vara normal, men ändå aldrig känt mig normal.
Jag är en copycat.
Jag är riktigt skicklig på att härma andra, på det sättet att jag blir lik andra,
så att de gillar mig.
De känner igen sig själva i mig. Jag speglar dem såpass.
Tillräckligt mycket för att de ska gilla mig.
Tillräckligt lite för att de inte ska upptäcka det.

Ibland undrar jag vart mitt riktiga jag finns.
Finns det ens?
Eller har jag raderat bort det som är jag?

Jag undrar över vem jag är.
Känner att jag borde veta det vid det här laget, jag är ju 38 år.
Jag borde veta vad jag vill bli när jag blir stor.
Jag borde ha förverkligat mig själv vid nu, eller åtminstone gjort upp en
plan för ett förverkligande.

Men själv vet jag inte ens vad jag vill.

Jag blir lamslagen vid tanken på att vara mitt i det vuxna livet, utan en plan.
Jag förväntas fixa ett liv.
Leva det gott och njutningsfullt.
Ha ambitioner, ett socialt liv, drömmar, kärnfamilj med barn. Kanske till och med ett husdjur.

Jag känner mig trasig när jag inte har det.
Inte för att jag saknar att inte ha det.

Ännu värre, jag vet ju inte vad jag saknar.
Jag lever som i en bubbla. Ett vakuum.

Där mitt 38-åriga liv inte känns speciellt betydelsefullt.

Jag tänker på döden.
På att dö.
De perioder jag mår skit, tänker jag att döden inte känns varken farlig
eller skrämmande.
Den skulle kanske kännas välkommen.
Att det här äntligen får ett slut. Eller, vem vet, kanske en ny början.

Jag är less på att leva.
Dagar som dessa är det för slitigt. Det finns inget bra med det, som gör mig glad,
som gör att jag känner en mening med det.

Tiderna då jag på allvar funderade på att inte leva längre är förbi.
Att göra ett aktivt val att inte leva tilltalar mig inte längre.

Däremot ett inaktivt val. Det är en annan sak.

Jag har sagt till mamma några gånger att helvetet är precis här.
En solig och vacker vårdag som andas hopp om sommar.
Så kan helvetet se ut.
För den som tappat lusten att leva.

Jag har sagt många gånger till henne att jag önskar att jag inte levde längre.
Jag undrar hur det känns för henne att höra det.

Det är svåra tankar.
Omöjliga för den som mår någorlunda bra.

Däremot är det som sagt inget jag funderar på att aktivt göra något åt.
Jag mår nämligen väldigt bra många dagar också.
Dagar då sinnet är lätt. Tankarna är lätta. Allt andas hopp.
Energin flödar, tankarna och idéerna avlöser varandra i en enda lång glad kedja.

Då tänker jag att jag är så lyckligt lottad.
Att jag har ett gott och rikt liv.
Problem som är hanterbara.
Familj, Jörgen och vänner som jag mår gott av.

Sedan slår de mörka dagarna till. Oväntat. Överrumplar mig. Förvånar mig.
Jag blir lamslagen. Rädd för mig själv.

Tänker att det är något allvarligt fel på mig.

Undrar varför jag inte kan vara som andra.

Blir egoistisk.
Blir liten. Tycker synd om mig själv.
Föraktar mig själv när jag krälar runt i självömkan.

Jag får så otroligt mycket hjälp, professionell sådan, av mitt lag, K, L och mamma.
Och ändå klarar jag det inte.
Det i sig leder till en väldigt mörk plats.

Och jag tappar lusten att leva.

On and on and on and on and on and on and on.