Mitt lugna liv är överväldigat. Av en starkt lysande naturkraft.

Jag är utbränd.

Kanske inte enligt de traditionella kriterierna för utbrändhet, så eventuella
utbrända som läser detta, nej det är inget hån mot er. Jag leker endast med ordet.
Som förövrigt kanske till och med stavas utmattningsdepression?

Oavsett vad det heter i de rätta korridorerna, eller vilka kriterier som ska uppfyllas för
att få tillgång till benämningen, så känner jag mig utbränd.

Det gick med ljusets hastighet.
Eller, i själva verket tog det 24 timmar.

Vi Degermans hämtade som bekant vår mycket saknade Degerman på flygplatsen igår.
Återseendet var precis lika kärt som efterlängtat.
Stämningen varm och härlig, de 1.5 åren som skiljer i tid sedan sist, märktes
som vanligt inte av, vi är familj med varandra direkt.

Vilket gör mig glad, på det där otroligt underbara kärleksfulla sättet.

Aftonen och kvällen spenderades ihop, en jetlaggad syster gjorde tidig kväll, vilket var
tur, för min mage var inte nådig, så någon vidare ork hade jag inte heller, fastän jag inte
varit på resande fot i över 40 timmar.

I förmiddags träffades vi igen, gjorde Solbacken ett besök, handlade lite inför helgen och
umgicks liksom bland hyllorna.
Mycket trivsamt, och klart annorlunda än den vanliga helghandlingen.
Följde med hem till mamma och pappa, vi fikade, slappade, hatade datorer ett tag, samt
umgicks.

Mitt humör blev sämre och sämre.
Jag kände det inte från början, det smög sig på mig.
Magen började kännas av mer, och jag blev mer less på mitt liv i allmänhet.

Vi skildes åt och jag gjorde Coop ett besök, mitt under rusningstid.
Och njöt av lugnet.
Mitt i allt kaos, föräldrar som handlar med hungriga och därmed griniga barn,
stressade människor som fyller sin korg på 2 minuter, tanter och farbröder som
med snigelfart manövrerar de stora kundvagnarna som om de aldrig använt dem tidigare.

Där, mitt i larmet gick jag, och stortrivdes.
Jag kunde liksom andas igen.
Tänka ordentligt igen.
Jag blev glad igen.

Jag inser att jag blivit väldigt bekväm i mitt liv. I mitt sätt att leva.
Nu krockade mitt sätt med flera andras sätt under en begränsad tid och i ett
begränsat utrymme.
Och jag fick helt plötsligt ett enormt behov av att vara själv.

För jag gillar inte mig själv när jag befinner mig i ovan nämnda läge.
Jag blir grinig. Har dåligt med tålamod. Irriterar mig allmänt på saker, som verkligen
inte irriterar mig annars.
Min humor tar semester också, på en ort som den behåller som hemlig.

Nu har jag varit själv i några timmar.
Jag har laddat upp med energi, eller rättare sagt, jag har varvat ned från energi.

Vickan är en mycket intensiv människa. Passionerad och brinnande.
Det i kombination med att hennes liv innehåller några riktigt roliga och mycket
intressanta moment just nu, gör att hela hon strålar av energi.
I mina ögon.

Jag dras med av hennes energi.
Tills jag, några timmar senare, inser att mitt liv mer liknar det liv som en
koma-patient lever. Lugnt liggandes i sin säng, medan livet fortgår utanför.
Hur koma-patienter egentligen upplever sitt eget liv, det har jag självklart ingen
aning om, jag pratar endast om hur jag tänker mig att de lever sina liv.

Helt plötsligt försvinner min energi.
Jag börjar fundera över mitt liv.

Min potential. Som jag inte använder på långa vägar.

Allvarliga tankar, hemska tankar.
Kastar jag bort mitt liv?-tankar.
Och helt plötsligt befinner jag mig på en mycket mörk plats, tillsammans med min
krånglande mage.
Vilken är en ytterst dålig kombo.

Det är hennes glöd som får mig att längta efter min.
Det är hennes passion som får mig att vilja ha en liknande.
Det är hennes sätt att vara, som får mig att vilja vara mer än den jag är idag.

Det som krockat de här 24 timmarna är till stor del jag själv.
Jag påminns, genom hennes totala närvaro, om sådant jag inte vill tänka och
ta ställning till om mig själv.
För det rör några mörka strängar långt inom mig.

Det kommer att vända, jag kommer inte att muppa omkring hela tiden hon är på
Skellefteåmark, funderandes över mitt liv.
Jag kommer att bli gladare, bara jag hittar balansen igen.
Till mitt liv. Till det jag tycker om med mitt liv, ska balansers med hennes liv,
samt mammas och pappas liv.
Det tar några dagar, såhär är det faktiskt varenda gång vi träffas.

Mitt behov av balans mellan deras och mina rutiner blev bara mer tydliga denna gång,
av en så simpel sak som att jag ska äta 7 gånger per dag numera, enligt ett visst tidsschema.
Vilket på inget sätt fungerat.
Jag har just avslutat dagens 3:e mål istället för det 6:e målet som enligt schemat
just ska ha avslutats.

Ge mig några dagar, så fixar jag det här med balans bättre.

De mörka tankarna däremot, om mitt liv, som känns mycket grått och mycket
icke-optimalt, ja de kommer att finnas kvar hela tiden Vickan är här.

Det kan i och för sig leda till något bra, när förlamningen väl släpper.
Då kanske jag funderar igenom mitt liv, på riktigt.
Tittar det lite i vitögat sådär. Om jag vågar.

Hittar jag några förändringar jag gärna vill göra, ja då kanske tiden faktiskt är rätt.

Än så länge sitter jag i en smulans utbrändhets-chock och har tappat drivet totalt.
Det åtgärdas givetvis med lite lugn och ro hemma i Missen.

Först ska jag gå över till resten av min familj.
Önska mig lycka till.

Haha, nejdå, det blir kul!