Aaaahhh, söndag. Härligt!
Vaknade pigg och utvilad denna morgon efter en mycket trevlig kväll på Casa Hawk.
Vi åt något så annorlunda som Chipslåda.
Jag konstaterade att chips i matform absolut kan få tillhöra min kost.
Det smakade annorlunda på ett bra sätt, och den chipsiga delen var tillräckligt
o-chipsig för att inte trigga ett snaxfrosseri.
Så god mat, vin och Mellofinal, så stavades gårkvällen.
Och jajamän, ett litet schlagerhjärta bultar i min kropp, absolut,
men tja, musiken vi lyssnade på efter fick pulsen att höjas mer. 😉
Idag kommer jag inte att göra många knop alls.
En promenad är egentligen enda planen, samt lunch hos föräldrarna.
Ikväll är det ”Lilyhammer”, min nya favoritserie.
Den är underbar.
Såg inte första säsongen, så den ska laddas ner vid tillfälle.
Låter som något att ta med till stugan när vi åker dit om 2 helger.
Stuglallande och ”Lilyhammer”, japp det blir en helg i min smak!
Nog pratat om detta, låt oss dyka i mörka vatten idag.
Jag pratar om konsekvenser av våld.
Hur det påverkar det liv jag lever som vuxen, som jag lever idag.
Som jag jobbar med att förändra.
Jag knyter an till inlägget från häromdagen.
Jag ska berätta hur mitt förflutna ledde till ett förhållande som var destruktivt.
Det är mycket som blir fel när man blivit utsatt för våld och sexuella
övergrepp som barn.
Det trasslar i många av livets situationer, särskilt när man är vuxen.
De mönster jag skaffade mig som barn, de sitter i även som vuxen.
Dessa mönster blir farliga och skadliga.
De skapar såväl som möjliggör situationer som inte är sunda eller hälsosamma.
Och idag ska jag prata om hur det blev för mig, i mitt förhållande.
Är du osynlig slutar du snabbt att förvänta dig något av din partner.
Såsom hjälp om du behöver det, eller tjänster, eller bara gester som signalerar omtanke.
Och här tänjer jag förvisso ordet omtanke till sin bristningsgräns.
För det handlade hellre om sådant som signalerar folkvett.
Eller faktiskt snäppet under, nämligen just så pass folkvett.
Hur man slutar också fort förvänta sig ett ”tack”, när man själv gjort
något för den andra.
Om man fixat med något som den andra inte hann själv, eller som man gjorde för att
man själv var bättre till.
Eller där man böjt sin tid för den andra.
I form av att vara anpassningsbar eller där man helt gjort om sina planer.
På det sätt som är fullkomligt naturligt i sunda relationer.
Så det osynliga livet ger 2 saker som drar åt samma felhåll, så att säga.
Dels att man slutar be om hjälp eller frågar den andra om en tjänst.
För du vet att svaret är nej.
Om du ens får ett svar, vilket inte egentligen är speciellt troligt.
Dels slutar du tro att den andra värdesätter dig.
Det klockar nämligen in perfekt mot din känsla av att sakna värde.
Så du slutar givetvis att känna ditt eget värde för vad du gör för den andra.
Man slutar vänta sig ett tack, helt enkelt.
Däremot är man fullkomligt införstådd i vad man förväntas göra.
För gör man det inte då straffas man ut, i form av att bli behandlad som luft.
Bli ut-tigen eller demonstrativt icke medräknad i planerna.
Och det är inget alternativ, kan jag berätta.
Jag gjorde precis allt för att vara medräknad och för att bli behandlad som synlig.
Det gör väldigt ont att tänka på nu i efterhand.
Allt jag gjort utan att ens förvänta mig någon typ av uppskattning.
Ordet ”tack”, som är det mest enkla att säga, hur det i sin uteblivna form blir
det mest naturliga.
Jag har precis hur många exempel som helst, men jag ska inte bli utdragen och mata
dem eftersom. Det skulle inte fylla någon funktion.
Det handlar inte om en uthängning av J heller.
Utan det här inlägget handlar om mig.
Om hur jag var i relationen.
Om hur vår relation, i mångt och mycket, var en konsekvens av våld från min barndom.
Det är viktigt att komma ihåg.
Givetvis kan jag inte skriva ut J ur dessa berättelser.
Då skulle jag inte kunna berätta hur snedvridet det blir när våld från en
barndom trasslar till det i vuxen ålder, när jag själv är i en relation.
Men nej, i uthängande syfte berättas inte de exempel jag kommer att ta upp.
Det mycket viktigt att vi alla kommer ihåg att det här är min version.
Det är min upplevelse.
Inget annat.
Här kommer tidigare inlägg från bloggen varvat med hur jag numera tänker
kring det som hände.
Jag har valt ut gamla inlägg som är väldigt olika varandra.
För att på ett så brett sätt som möjligt få er att förstå vad jag menar
när jag skriver att jag inte kan sätta gränser, och att jag vet att jag saknar värde.
För de flesta av er hoppas jag att det blir en chock.
Att ni får en känsla av att jag kanske driver med er, överdriver eller hittar på.
Det är bra om ni får den känslan.
För det betyder att ni inte kan relatera, och det gör mig glad.
Kanske blir ni arga också. För att det jag skriver väcker något hos er
som skriker att det här inte är rättvist.
Det är sunt. Det är det sunda i er som protesterar nämligen.
Till er som känner igen er. Som kunde ha använt mina ord som era egna.
Jag känner med er.
Jag förstår er.
Kanske kan ni inte läsa klart inlägget för att det påminner er om något ni
inte vill bli påminda om.
Det är okej.
Ni läser det ni vill. Och kan ni inte, så förstår jag.
För jag förstår sorgen det medför.
När man läser orden och vet att man lever så själv. Eller har levt så själv.
Den blir enorm.
Som ett bottenlöst hav.
Och är situationen pågående, att du lever så just nu, då ser du förmodligen ingen väg ut.
Överhuvudtaget.
Det gjorde inte jag heller.
Men det finns en väg ut.
Du behöver inte veta hur den ser ut, på vilket sätt det kommer att ske.
Det enda du behöver veta är att det finns ett slut.
Och det kommer, när tiden är inne. När du själv är redo.
När tillräckligt många bitar är på plats, då sker förändringen.
Det är min egen erfarenhet.
Låt den göra dig trygg.
Vänner, nu åker vi.
Det första jag kommer att berätta för er är skrivet förra året.
Jag ser hur nonchalant jag skrivit inlägget.
Däremot att jag faktiskt skrev det visar hur mycket det betydde.
Men det som får mig att le lite medkännande och sorgligt är att jag minns den här
aftonen klockrent.
För det stack ut.
Jag ser hur skickligt jag använt min förmåga att att ha möjligheten att skriva om det.
Jag ser hur jag lagt ner kraft i att tona ned hur fantastiskt glad jag blev.
För hade jag skrivit ut hur glad jag faktiskt blev, då hade folk reagerat.
Vilket jag visste.
Och valde mina ord noggrant utifrån det.
Någonstans innerst inne så visste ju jag hur kompisar, mamma och Vickan ibland reagerade när
jag berättade om något fint han gjort för mig.
Att de pratat till mig på det sätt som antydde till att det inte kanske var en
så fantastisk sak han gjort, utan att det kanske mer var något… vardagligsvänligt.
Som är naturligt i ett förhållande.
Som är naturligt i deras liv.
Med deras mått mätt.
Men med mina mått mätt var det fantastiskt.
Det jag egentligen ville skrika ut var att ”jag har världens bästa karl!”
För det var precis det jag kände. Där och då.
Inte den minsta tanke om att det han gjorde kanske inte gjorde att han kvalade in
till världens bästa karl.
Kanske att den titelns vinnare behöver lägga ner lite mer omsorg än så.
Men det visste inte jag då.
Utan för mig var den här gesten den vackraste ever.
____________________________________________________________________
”Glädje kan sannerligen dyka upp i vilken form som helst.
I afton gestaltades den i en enkel mening efter avslutad middag.
Jörgen sa; jag plockar bort, gå och duscha om du vill.
Sagt och gjort, jag lämnade bordet utan att ta bort något förutom min
tallrik och mina bestick.
Gick iväg till servicehuset och tog den välbehövliga och efterlängtade
duschen.
Väl tillbaka i husvagnen var alla spår efter middagen bortplockade.
Det var rent och snyggt.
Precis på det sätt jag vill ha det.
Hans enkla mening, eller rättare skrivet, innebörden av den,
gjorde mig väldigt glad.”
____________________________________________________________________
Så blir det alltså, när man inte förväntar sig något.
När man är van att inte få just något.
Då blir den lilla gråstenen till den vackraste av diamanter.
Och det skriver jag utan att överdriva.
Vilket gör att jag, i mitt nuvarande liv, alltså trasslar till det rejält när jag får
något av någon.
En tjänst, ett vänligt ord eller en lunch.
Eller blir bjuden på vin, som igår.
Det blir oerhört komplicerat rakt av.
Just för att när du är osynlig och inte känner ett egenvärde, när du har levt ditt liv så,
med en partner som levt med dig på det viset, ja då blir det fort fel när man träffar
människor som inte är så.
Läs om den karusellen igen.
Att be om hjälp slet jävligt med mig också.
För det innebar att jag blev tvungen att visa mig svag och inte kunnig.
Och för de två egenskaperna blir man hånad.
Därför bad jag om hjälp endast när det knep.
Vilket mycket sällan resulterade i något bra.
Jag hittade ett gammalt inlägg om den våndan.
När jag behövde hjälp men inte riktigt fixade att be om den.
Även här har jag skrivit det med ord som jag ler lite åt såhär i efterhand.
För jag är så försiktig när jag berättar.
Jag visar inte mycket av förhållandet, utan jag blottar min barndom och lägger
förklaringen till min oförmåga att be om hjälp där.
Och det är sant.
Min barndom lade utan tvekan den grunden.
Cementerade den grunden.
Däremot andas jag inte ett ord om den oerhörda våldsamheten i vårt förhållande.
Hur den klockade in perfekt med min barndoms skapande av min känsla som värdelös.
Det visar jag väldigt lite av i det här inlägget.
För jag kunde inte.
Det var pågående, där och då, vilket gjorde att jag inte såg klart på vad jag levde i.
Min magkänsla som skrek åt mig, den dövade jag.
Varenda gång.
Jag gömde ångesten djupt inom mig.
____________________________________________________________________
”Underbart väder ger en längtan, som ger ett dilemma.
När jag skriver orden att vädret inte kunde vara vackrare, så är det inte bara ord.
Det är verkligen sant.
Sanningen sett med mina ögon.
Här i Missenträsk är det nollgradigt, solen skiner från klarblå himmel, ja till och med fåglarna
kvittrar underbart.
Jag vill ut och åka skoter idag.
Var ute igår, vilket var fantastiskt, i och med operationen förra året åkte jag
inget förra säsongen.
Igår var det premiär för mig, Jörgen och jag drog iväg och grillade korv.
Jag åkte på hans skoter, min står i ladugården och inväntar ett stötdämparbyte.
Jag skrattade, jag var rädd, jag var lycklig där vi susade fram.
Ibland på led, ibland friåkning.
Jag inser att Jörgen är en rikgit grym förare.
Han är orädd, vilket i och för sig fick mig att bli väldigt rädd vid några tillfällen,
han litar på sig själv, sin förmåga, samt skoters förmåga.
Jag har tonvis av saker att lära mig där då det gäller mitt eget skoterkörande.
I alla fall, det här leder mig till dagens första dilemma då det gäller att skapa konturer.
Med risk för att jag tråkar ut er totalt med mitt prat om konturer och gränssättning.
Mig tråkar det också ut, vansinnigt mycket.
Så till den milda grad att jag inser vikten av att göra något åt skiten.
Tillbaka till spåret.
Jo, jag vill alltså att vi ska ut och köra skoter i den uberunderbara vädret.
Jag kan mycket väl tänka mig att åka bakpå Jörgen igen.
Men ännu hellre skulle jag vilja att han skruvade dit stötdämparen på min skoter.
Åka i all ära, men köra själv slår allt.
Det innebär alltså att jag antingen väntar in Jörgen, och hoppas att han också är sugen
på att fara ut och köra.
Eller att jag frågar, föreslår att vi ska fara ut.
Valet är enkelt.
Jag väntar ut honom.
Mitt gamla mönster.
Men eftersom det är nya tider, är det meningen att jag ska göra annorlunda.
Och förhoppningsvis få ett annorlunda resultat.
Genom att visa mina konturer, min vilja.
Det är den stora förändring i sig. Den verkliga vinsten.
Skulle mitt förslag falla i god jord, ja då är det en positiv bieffekt.
Det stora obehaget är alltså i att fråga om vi ska åka ut, och alltså visa vad jag vill,
vad som skulle göra mig glad.
Varit tydlig i mina konturer.
Jag kan givetvis hantera ett nej.
Gärna följt av en förklaring till nejet. Då accepterar jag utan problem.
Men jag har likafullt visat vad jag ville.
Vilket känns galet.
Föreslår jag, har jag en åsikt, tycker jag något, då visar jag mig själv.
Tar jag steget längre.
Att fråga honom om han kan sätta dit min skoters stötdämpare, så att jag kan köra den,
då har jag inte bara visat vad jag vill, då har jag även bett honom om något.
Mer sårbar än så blir jag knappast.
För där blir det svårare att hanterat ett nej.
Han kan lika gärna säga att jag får byta den själv. Men jag kan inte. Mitt intresse ligger
inte där.
Och då blir det synligt hur inkompetent jag är, som inte fixar en sådan sak.
Han vet att jag inte vill, att jag inte tycker mig kunna.
Däremot tycker han att det är en självklarhet att kunna, och menar alltså på att jag får
ta och lära mig.
Därför finns risken att han kan mena att jag får göra det själv.
Vilket jag verkligen inte vill.
Längtan finns inom mig själv, att jag vill föreslå och fråga om en skotertur samt
byte av stötdämpare.
Jag kommer att göra det också.
Nya tider som sagt.
Nu funderar jag på det bästa sättet att fråga honom.
Så han ska vilja hjälpa mig med skotern.
Att han ska tycka att en skotertur idag är ett bra förslag.
Vilka ord ska jag använda?
Så jag inte irriterar honom, utan får honom att fortsätta vara glad.
Sliter ni ert hår vid frukostbordet vid denna läsning nu?
Tänker att, men för fan, det är ju bara att prata med honom, att fråga honom.
Då reagerar ni sunt.
För precis så skulle jag ha reagerat och tänkt om jag hört någon förklara
det jag ovan förklarat.
Det är ju bara att fråga honom! Hur enkelt som helst.
Klart han hjälper. Klart han vill åka ut.
Och visst har ni rätt.
Jag vet det. Rent intellektuellt.
Men känslorna krånglar till det.
Mina mönster från lång tid tillbaka.
Min vilja att inte vara sårbar. Min vilja att få höra till och vara medräknad.
Jag gissar att många inte kan sätta sig in i detta, eller förstå hur svårt det är för mig.
Vilket är bra.
Det betyder att ni lever era liv på ett mer sunt sätt än jag.
Att du värnar om det som är just du.
Dina värderingar, dina gränser, din önskan.
Allt som jag själv arbetar för.
Jag förstår att jag riskerar ert förakt här. Genom att visa min svaghet.
Jag önskar er förståelse. Inte det isande föraktet.
Jag är jag-svag, absolut.
Min barndom, sexuella övergrepp, det har spelat en stor roll här.
Mina gränser har överskridits gång på gång. Min kropp har tagits ifrån mig, gång på gång.
Jag gjorde mig neutral. Visade inget. För att hantera att bli överskriden.
För att inte bli sårbar.
För att få höra till.
Det spökar med mig än, oändligt många år senare. Det färgar mitt sätt att vara idag.
Kanske ska jag en gång till förklara vart det jag-svaga kommer ifrån, som en påminnelse
till det ni redan läst, men kanske glömt eller inte kunnat sätta i relation till varandra.
Det kan nog vara på sin plats, ett inlägg om det alltså.
Förståelse betyder mycket. I alla de typer av situationer.
Så tills vidare, läs mina ord, förstå den som kan, den som inte kan, fortsätt läsa ändå.
Jag förklarar allt eftersom, mer och mer.
Kanske kan jag till sist ge en bild av mig och mitt förflutna, som ger er
en viss typ av förståelse.
Tillbaka till inlägget.
Jag ber honom ogärna om något, alls. Jörgen alltså.
Jag klarar det mesta själv.
Jag vill inte att han ska förakta att jag är svag eller oduglig.
Eller ha makten över mig genom att säga ja eller nej till det jag vill.
Då det kommer till mekande, är jag faktiskt oduglig.
Vilket beror på en brist av intresse för mekande, helt enkelt.
Inga konstigheter med det.
Varför exemplena handlar om Jörgen, mina vänner, det är för att det är helg och vi
båda är hemma.
Hade jag skrivit om detta under veckan, då jag jobbar i stan, då hade
exemplena handlat om fler personer än honom givetvis.
Sådana exempel kommer att komma under veckan.
Allt för att visa hur jag fungerar. Allt för att visa hur detta är ett enormt problem.
Ni förstår kanske nu, hur otroligt tröttsamt detta är.
Mitt mönster, att vilja höra till. Så jag gör mig konturlös och gränslös.
Jag är en av de svagare och mer rädda personer ni någonsin kommer att stöta på.
Tyvärr.”
____________________________________________________________________
Jag kan berätta att det blev kusinbarnet K som till sist bytte stötdämparen på min
skoter sent förra våren.
Och de gånger jag bett om hjälp, och inte fått, det har resulterat i att jag
i det närmaste blivit oförmögen att be om hjälp.
Även när det krisar.
Kanske speciellt när det är krisar rejält, förresten.
För blir jag nekad eller nonchalerad då, ja då är jag helt utelämnad.
Jag vågar inte lita på att hjälp ska komma min väg, särskilt om jag frågar efter
den på det där sättet då jag behöver den.
Såhär kunde det se ut.
Det här exemplet är för övrigt annorlunda av den enkla anledning att fler
människor var inblandade.
Den här typen av händelse var annars något som inte visades utåt.
____________________________________________________________________
”Kan jag inte själv, låter jag hellre bli.
Jag ska berätta om en episod som ägde rum för några år sedan.
Den kom att forma min rädsla för att vara beroende av någon.
Den kom även att befästa en vetskap om att jag är underlägsen, och att hjälp
inte alltid är självklart omän jag ber om den.
I vilket fall…
Det var en vinterdag för några år sedan.
J, J:s bror David, Jessica och jag skulle göra en dag på skotern i området kring Missen.
David och Jessicas son Ludwig var också med.
Han sov gott stora delar av färden, vill jag minnas. 🙂
Vi drog iväg, vi skulle köra till berget Vithatten och njuta av lunch där.
Ni som känner till området vet att det finns en bra skoterled dit.
Vi kom från ett annat håll, så vi beslöt oss för att göra ett eget spår dit.
Sagt och gjort, det var brant, men inte brantare än den vanliga leden upp.
Tills vi kom en bit upp.
Då blev det inte bara väldigt brant, det blev dessutom väldigt stenigt.
Jag körde fast alldeles där J och Jessica redan stod.
Jessica skrattade när jag körde fast alldeles vid henne. Hon satt nämligen fast själv.
Det fanns helt enkelt inte mycket att göra än att skratta åt eländet, och sedan
börja jobba för att komma loss.
Vi insåg snabbt att vi inte skulle kunna ta oss längre än såhär.
Vi var tvungna att vända om, köra ned och helt enkelt ta den vanliga skoterleden upp.
Vi skottade loss mig, och det var dags att bege sig nedåt.
Vilket fick mig att känna att det här var en värdelös idé.
Jag hade nämligen inte några bromsa på min skoter.
J hade bytt bromsar på min skoter, men av någon anledning hade de slutat fungera
under färden.
De gick justera, men höll endast några hundra meter.
Nu står vi en bit upp på Vithatten och ska alltså köra ned.
Det är brant, det är kurvigt och det finns träd.
En kombination som fick mig att verkligen inte vilja göra detta.
Jag förstod givetvis att jag måste ta mig ned, men det oroade mig ordentligt.
Jag sa till J att jag ju inte har några bromsar, att jag inte klarar det här.
Jag undrade om han kunde justera dem så jag skulle kunna bromsa en del av vägen.
Nej, svarade han, kör nu.
Nu började jag känna paniken, och hör hur djävla ynklig jag blir.
Jag vet att det ynkliga triggar honom, men jag kan inte hjälpa det.
Jag säger till honom att jag inte fixar det.
Jag frågar om jag får köra hans skoter och han tar min.
Nej, svarade han och körde iväg ner.
Jessica åkte strax före J så nu var jag ensam.
Jag tänkte att, okej, ja jag måste ju fixa detta.
Gasade lite försiktigt för att få mattan att börja rulla.
Några meter senare började det gå alldeles för fort, jag var rädd,
kände att jag inte kommer att klara detta, alla träd som fanns,
alla svängar.
Jag tänkte, skit i skotern, det är bara en skoter.
Så jag släppte den, jag vågade inte sitta kvar längre.
Den slog in i ett träd en bit nedanför.
Jag gick efter den när J kom tillbaka upp.
Han undrade vad fan jag sysslade med.
Jag sa till honom att jag ju inte har några bromsar.
Jag får inte ned skotern!
Jag frågade igen om han kunde justera bromsarna.
Nej! Kliv på för fan och kör ner! Sluta tjafsa!
Jag började gråta, för jag var rädd.
Jag frågade igen om vi inte kunde byta skotrar, han tar min och jag tar hans.
Kör ner för fan, skrek han åt mig.
Jag svarade, att jag kan inte. Jag har ju för fan inga bromsar!
David kom upp, eftersom vi tog tid på oss och uppenbarligen inte kom ner.
Han frågade om det var något problem.
Jag sa att jag inte får ner skotern, för jag har inga bromsar.
David tittade på J och frågade om de inte gick justera så de skulle hålla
en bit nedför berget.
J svarade, att nu far vi.
Jag grinade och sa till J igen att jag inte fixar det.
David började kolla i sin skoter efter verktyg.
Då vrålade J till honom att, du hjälper henne för helvete inte.
Hon tar sig ner själv. Hon kommer när hon är hungrig om inte annat.
Sedan körde han iväg.
Jag var en härva av rädd, ledsen, övergiven och dödligt generad för att David blev vittne
till det hela. Och till att jag stod och grinade.
David tittade på mig och sa, det här fixar vi.
Jag svarade bara att jag inte vågar köra ner utan bromsar.
Han skruvade i en halvminut och sa att nu håller de en bit.
Jag tittade på honom, och frågade om den brantaste passagen var gjord.
Han log och svarade, jodå.
Jag log jag också. För fastän både han och jag visste att han ljög var det skönt
att höra den lögnen just då.
Han sa, kör före mig, det kommer att gå bra.
Jag kände mig lite lugnare.
Tog lite på bromsen, ja den fungerade.
Gasade mattan i rullning, farten ökade.
Hade kvar bromsarna ungefär halva färden ner, det tog mig förbi de kritiska bitarna
så ned kom jag, utan problem.
Väl nere stannade David till vid mig, jag tittade på honom och skrattade av lättnad.
Tack snälla, och tack för att du tog det så lugnt där uppe.
Jag vände mig till Jessica och sa, tack för att du väntade.
Hon tittade konstigt på mig, och svarade, ja men det är ju självklart!
J stod en bit bort, han hade också väntat.
Fastän han sagt att de skulle fara.
Han sa med glad röst, att nu far vi och gör mat.
Själv var jag fylld med adrenalin efter nedfärden.
Jag var skärrad och mycket lättad.
Vi åkte iväg, och jag var rejält skakad.
Nu när jag väl var nere på plattare land och inte behövde mina
non-existing bromsar kom tankarna och känslorna.
Det arga, det besvikna och de rädda.
Han hade tänkt lämna mig halvvägs upp på Vithatten.
Han gjorde inte det han kunde för att underlätta min färd nedför.
Han triggades av min hjälplöshet, där jag bad honom om hjälp, var så rädd
att till och med de förbannade tårarna kom.
Budskapet kändes kristallklart, jag var helt utan värde, helt betydelselös.
Han föraktade min svaghet, min oförmåga att hjälpa mig själv.
Allt detta fick honom att hellre lämna mig kvar, än att hjälpa mig.
Vetskapen om det skakade mig rejält.
Jag spann vidare, tänkte att om vi varit själva och han hade dragit iväg…
Jag hade inte tagit mig ned, eller tänk om jag kört in i ett träd och skadat mig.
Eller måstat lämna skotern och börjat gå tillbaka till Missen.
I en omgivning där jag inte hittar, där skoterspår korsar varandra titt som tätt.
I en terräng där snön innebar att jag hade blivit tvungen att pulsa upp till knäna i den.
Jag hade max orkat ett par kilometer.
Sedan hade jag varit själv, där jag inte hittar.
Det hade förmodligen aldrig blivit så.
Jag tänker att han ju borde ha kommit och letat efter mig.
Men mina tankar och känslor löpte iväg.
Drog ut gummibandet till det yttersta.
Där jag till sist befann mig ensam, helt slut och inte lyckas ta mig hem.
Jag svor där och då att jag aldrig någonsin skulle försätta mig i en situation där jag
är beroende av någon annan igen.
Aldrig.
Naturligtvis fungerar livet inte så, jag har måstat vara beroende av honom och
andra människor flera gånger efter denna incident.
Då det gäller J har jag fått ångra det i princip varenda gång.
Varför han inte hjälpte mig?
Jag vet inte.
Det handlar återigen om makt. Av något slag. På något vis.
Om det enorma föraktet för den som inte klarar sig själv, som är beroende av andra.
Det drabbar bara de som står honom närmast.
Mot andra är han nämligen väldigt hjälpsam.
Den händelsen sitter klockrent i minnet.
Den gör mig fortfarande rädd. För jag inser hur otroligt sårbar jag är som människa.
Hur jag vill undvika alla sådana situationer. Jag har ett enormt behov av att klara mig själv.
Att inte visa mig svag. Att inte visa att jag behöver hjälp.
Den aktuella kvällen har jag för mig att vi skulle äta tacos till middag.
Jag stod och förberedde maten, när J kom in i köket från att ha suttit med de andra
i vardagsrummet.
Han frågade om jag ville ha hjälp med något.
Vilket fick mig att känna mig otroligt glad och sedd.
Jag minns att jag tänkte att jag verkligen har en fin karl.
Så snedvridet blir det när man lever mitt i det.
Jag blev enormt tacksam för smulor, för något som borde vara någorlunda självklart.
Jag konfronterade aldrig J med att han faktiskt hade lämnat mig på berget.
Att han inte gjorde något för att hjälpa mig.
Att han tvärtom faktiskt försökte se till att ingen annan skulle hjälpa mig heller.
Och sedan låtsas som ingenting hänt, utan var precis som vanligt.
Det gör mig väldigt ledsen att tänka på det.
Att veta hur kärlekslöst jag behandlat mig själv.
Att jag inte kunde sätta gränser. Hur lite jag stod på min egen sida.
Jag vände alla känslor in mot mig själv. Svalde dem djupt inom mig.
I morgon ska jag berätta mer om vad som händer inom mig, när incidenter som den
här ovan, inträffar.
När jag blir överkörd, när min fråga om hjälp ignoreras.
Hur det blir när känslorna av det vänds inåt.”
____________________________________________________________________
Det som gör riktigt ont att läsa är hur glad jag blev när han på aftonen kom
in i köket och undrade om jag ville ha hjälp med maten.
Jag minns den här dagen väldigt tydligt, för den skakade mig rejält.
Jag var nämligen så rädd att den fastnat hos mig, i mitt minne.
Därför minns jag även hur otroligt glad och även hur lättad jag blev då han
frågade om jag ville ha hjälp.
Dels för att han var så fin som erbjöd sin hjälp, och dels för att den frågan
signalerade att han inte var arg på mig längre.
Jag skäms över mig själv när jag minns hur glad och tacksam jag blev.
Det som är normalt för många andra fanns inte hos mig.
Finns inte hos mig.
Det här är konsekvenser av våld.
En barndoms dynga gjorde den här typen av förhållande möjlig.
Hur vetskapen om en värdelöshet skapar en total oförmåga att skydda mig själv.
Mina mönster var som hand i handske med hans mönster.
Men ovanstående episoder må vara hänt.
De kan jag leva med.
Det första handlar om hur glad och tacksam jag blir över vänlighet och omtanke.
Det andra handlar om hur jag inte kan visa vad jag vill av rädsla att bli nobbad.
Men även hur jag inte får vara okunnig, vek, för att då måsta be om hjälp.
Det tredje handlar om att hur sårbar jag blir när jag väl ber om hjälp, gånger
då jag verkligen behöver den.
Ovanstående må vara hänt jämfört med det sista exemplet jag kommer att berätta om.
Ett inlägg som får mig att vrida bort huvudet av skam.
Men som faktiskt på senaste tiden fått mig att tänka lite annorlunda.
Skammen över mig själv har börjat blandas ut med förståelse.
För hur jag är. För hur jag varit.
Min önskan om att vara till lags.
_____________________________________________________________________
”Meningen som får mig att vilja prestera mitt yttersta.
”Du har fuskat med framrutan”, säger J neutralt när han passerar mig.
Han säger det helt utan elakhet.
Mer som ett konstaterande bara.
Jag tittar på den, och ser till min förvåning att det faktiskt stämmer.
Den är inte är perfekt.
Det är några dragmärken över den, som jag inte fått bort.
Jag blir irriterad på mig själv, svär åt mig själv.
Jag gör om, jag gör rätt.
Gnuggar omsorgsfullt, tittar kritiskt på rutan.
Ja, nu ser den bra ut.
Går runt bilen, så jag ser rutan från samtliga vinklar.
Jo, den ser bra ut nu.
Hur kunde jag missa dragmärkena?
Jag hade gått över bilen minutiöst, så den skulle vara perfekt.
Jag ville göra J glad, överraska honom med att städa hans bil.
Eller överraska och överraska, eftersom jag höll till mitt på gården var det
nog ingen större överraskning.
Jag ville göra honom glad, i alla fall.
Nu lät han inte glad, utan konstaterade endast att rutan inte var ren.
Jag är besviken på mig själv.
Han hade börjat prata i termerna om att hans bil skulle behöva städas.
Jag ville även göra mig själv tjänst. Så att jag skulle kunna åka i hans bil
utan att bli skitig, eller måsta trängas med kaffemuggar, godispapper och
diverse annat skräp.
Vi har väldigt olika syn på vad en ren bil innebär.
Eller rättare sagt, vi har olika syn på hur rena vi föredrar våra bilar.
Jag tycker om rent.
Jag vill kunna sätta mig i en bil och veta att jag är ren även när jag kliver ut.
För J är inte det lika viktigt.
Han föredrar funktionellt före rent. Vilket är helt okej med tanke på hur han
använder bilen. Den är ett redskap för honom.
Däremot blir även han till sist less på det skitiga, och hade alltså börjat prata om att
bilen skulle ha varit städad invändigt.
Då känner jag att det är ett ypperligt tillfälle att kunna göra någonting för honom.
Göra honom glad.
Få honom att se att jag är arbetsam och duktig.
Värd att ha.
Så vid tillfälle brukar jag då städa hans bil invändigt, så den håller precis den
rena standard jag tycker om.
Som han också gillar, så länge han inte behöver hålla den själv.
Jag går all in med trasa, vatten, putsmedel och dammsugare.
Tittar mycket nöjt på resultatet.
Tittar på allt skräp jag plockat ur bilen.
Tänker att han kommer att bli så nöjd när han sätter sig i den nästa gång.
Jag liksom står och myser med mig själv när jag tittar på vad jag åstakommit.
Känner att jag gjort en skillnad.
En skillnad som han bara inte kan missa.
Vilket han heller inte gör.
Inser jag.
När han konstaterar att jag fuskat med framrutan.
En minut senare är framrutan oklanderligt ren.
Och jag är besviken på mig själv för att jag inte upptäckt de missade märkena.
Jag tänker att hur svårt ska det vara?
Jag som anser mig själv noggrann, hur kunde jag missa något så tydligt?
Jävla skit också.
Men på det hela borde han väl vara nöjd?
Trots framrutan.
Jo, men det borde han vara.
Bilen är renare än vad den var för en timme sedan.
Det klart han blev glad. Och säkert tacksam också.
Bara för att han inte säger något betyder ju faktiskt inte att jag gjort ett dåligt jobb.
Eller?
Om inte annat borde han väl uppskatta att jag åtminstone försökt göra hans bil ren.
Jo, men det borde han väl?
Klart han gör.
En del människor vet bara inte hur de ska visa uppskattning.
Ja, så är det naturligtvis.
Han vet bara inte hur han ska säga att han blev glad.
Så måste det vara.
Få se, vad ska jag laga till middag ikväll?
Jag ser till att göra något gott, något som han gillar.
Det borde göra honom nöjd och glad.”
____________________________________________________________________
Jag stelnar till inombords när jag läser just detta inlägg.
Så hård jag är med mig själv.
Jag slår på mig själv så oerhört hårt.
Det väcker en sorg hos mig nu.
Då levde jag precis så.
Men nu, 9 månader efter att relationen är över, så lever jag inte så längre.
Inte exakt så i alla fall.
Mitt sätt att tänka och känna är väldigt likt fortfarande.
Det tar tid att förändra.
Laget gör ett kanonjobb.
Jag gör ett kanonjobb.
Förändringen som sker nu är möjlig endast för att jag inte längre
lever i den relationen.
Att den tog slut är det absolut bästa som hänt mig i vuxen ålder.
Idag, alltså 9 månader senare, kan jag fortfarande inte riktigt tacka ja till
hjälp om det är något jag fixar, eller borde fixa, själv.
Jag kunde det inte då, när det var pågående.
Och jag kan det inte riktigt nu heller.
Det förändras, men det tar tid.
Jag hälsade på Anette (älskade Solstrålen) och Kristian i somras.
Jag minns mycket tydligt hur Kristian direkt erbjöd sig att ta min resväska.
Vilket jag tackade nej till.
Vilket jag aldrig hade kunnat tacka ja till.
Det fanns inte på kartan.
Idag kanske jag skulle kunna tacka ja. Eller nej, nej inte idag heller.
Eller… jag vet inte… förmodligen skulle jag hellre bära den själv.
För ångesten som sköljer över mig när jag tackar ja till hjälp blir lite för stark
för att hantera.
Och mitt behov av att måsta kompensera Kristian skulle ha kickat igång direkt
om jag tagit emot hans vänlighet om att bära min väska.
Ett ”tack” som jag verkligen skulle ha menat hade inte räckt.
För mig.
Det är förvisso många månader sedan.
Men när jag tänker om det i nuläge så skulle jag inte tacka ja idag heller.
Jag förändras, men det tar lång tid.
Det verkar kunna ta mycket lång tid innan både förnuft och känsla är med
på den här förändringen.
Men den sker och det är det absolut viktigaste.
För jag verkligen alla tänkbara förutsättningar för att förändra och
vrida en galen barndoms konsekvenser rätt.
Jag på bästa tänkbara ställe i livet. I mig själv.
Min kropp är stark, rent fysiskt. Den är i bra form.
Mentalt känner jag mig stabil.
Att det svajar, svänger hit och dit, gör inte att jag känner mig labil.
Tvärtom.
Jag känner mig mentalt väldig stabil faktiskt, och när det väl svänger och svajar,
då hanterar jag det på ett hyfsat sunt sätt.
Jag kan absolut kraschlanda och gå vilse så det sjunger om det, men tar mig tillbaka
på banan lika fort.
Vilket är en fantastisk känsla, ska ni veta.
Jag har ju då också de bästa tänkbara människorna med mig.
Laget, som aldrig tröttnar eller ger upp.
Mamma, Vickan samt de finaste vänner ett liv kan erbjuda gör
att jag känner mig väldigt älskad.
Jag är liksom den mest rika person ni någonsin kommer att möta.
Jag tänker mycket om det som varit.
Vissa dagar känns det oerhört aktuellt och vissa dagar känns det som hundra år sedan.
Jag tänker på vem jag var då.
På vem jag är nu.
Skillnaden är milsvid.
På många sätt.
Och på en del sätt har jag just börjat röra mig bort från då, för att
närma mig något vänligare.
Jag förstår min egen del i det hela.
Jag förstår mycket väl varför det blivit sådär.
Min känsla av värdelöshet som resulterade i att jag blev utan gränser.
Jag gjorde mig själv konturlös, för att öka chansen att bli medräknad.
Jag jobbar varje dag på att skapa konturer.
Vissa dagar går det bra, vissa dagar glider jag tillbaka i gamla mönster.
Vissa dagar kan jag tacka nej till avokado i min sallad.
Vissa dagar kan jag säga att jag vill träffas på Stigs istället för på Ainas.
Jag blir innerligt glad varenda gång jag vågar visa vad jag vill.
Det är i det lilla förändringen börjar.
Det är där den ska börja.
För där är i det lilla förutsättningarna har bästa förutsättningarna
för att lyckas.
Jag ska berätta mer om hur Laget hjälper mig med detta förändringsarbete.
Hur vi går till väga, och hur man tänker kring det.
Hur de hjälper mig att försiktigt börja våga visa mina konturer.
Det är spännande tycker jag.
Det är faktiskt jättespännande, det jobbet.
För det leder till något så otroligt bra.
Det kommer ett alldeles eget inlägg om det arbetet.
Jag tror det är dags att avrunda här.
Ni har varit fantastiska som följt med ända till detta inläggs slut.
Det är ett väldigt privat och personligt inlägg.
En känsla av ångest drar förbi.
Vilket det ibland gör när jag skrivit något som är känslig för mig.
Den känslan är dock övergående.
Det här inlägget är viktigt för mig, därför väljer jag att posta det.
Det är viktigt för att jag blir påmind om vart jag befunnit mig.
Och vart jag befinner mig nu.
Vilket gör målet för mitt förändringsarbete tydligt.
Jag vill även skapa en förståelse för vad våld leder till.
När jag nu postat inlägget kommer jag att stänga ner datorn, ta med mig Alice ut
och bara ströva omkring i lugn och ro.
Inget tempo, utan bara liksom låta sval luft fylla mina lungor på ett mjukt sätt.
Låt oss alla ha en härlig söndag!
Så kul att läsa om dina framsteg , men lite ledsamt läsa hur hård du är mot dig själv !!
Men det går mot rätt håll , steg för steg !! Man kan inte förvänta sig att det som pågått i 35-40 år ska förändras i ett slag !!
Instämmer!
<3
Ja bloggen har visat sig vara ett bra verktyg för att hålla koll på förändringar
och framsteg.
Och ja, det är smulans ledsamt att läsa vissa saker, det påminner mig om saker som
jag egentligen helst skulle vilja glömma.
Och nog är det så, förändringen får ta tid, det tar tid att vända något så grundmurat.
K låter hälsa att nästa gång vi ses frågar han inte utan tar helt sonika tag i väskorna bara. Det har visst något med att få äran att utföra normala manliga sysslor att göra, låt oss således inte ta ifrån honom det 🙂 Stor kram!
Ah, nej då ska vi absolut inte ta ifrån honom det. 🙂
Och när jag sagt ”tack” för 5:e gången kan du lite diskret puffa i mig och
diskret väsa att han faktiskt har uppfattat min tacksamhet. 🙂
Ni är så gulliga, längtar tills vi ses.
Många kramar.
Ett endaste tack räcker, och om du vill smacka på med något riktigt extra så kläm till med ditt största leende. Han är inte mer komplicerad att tacka än så. Skönt att se framstegen, gumman. Du har tagit dig väldigt många mil framåt på egen hand under det här året, must say! Kram!
Underbart!
Då kommer jag mer än gärna att le mot honom nästa gång vi ses!
Det får bli en del av framstegen. Han blir perfekt att öva på! 🙂
Tack för peppen, älskade Solstrålen min. 🙂
Kram.
Kära vän <3
Fina du! <3
Hej Cecilia! Så roligt att träffa på dig här! Så gott att läsa om din förändring, du skriver det så bra och anar ju ”jobbet bakom”. Lite från våra samtal dyker upp så där i ”utkanten” för vi/jag var ju inte tysta precis! Goa tankar till dig! Kram
Tove, fina du!
Så kul att se dig här!
Ja vi har en lång historia du och jag, och vi har sannerligen pratat om det mesta
mellan himmel och jord!
Ser fram emot att följa din blogg.
Kram på dig!