Att vara medräknad.
Jag återkommer till det gång på gång.
För det är liksom mitt livs mest innerliga önskan.
Att få vara medräknad av andra.
Att få tillhöra.
Och jag har gjort de absolut mest genanta och pinsamma saker för att försäkra mig
om att vara medräknad.
Jajamän, när jag tänker på det jag gjort för att få vara medräknad
kommer skammen. Den rasar ner över mig.
Jag får lust att gömma mig. För mig själv.
Gårdagens inlägg handlade för övrigt just om skam.
Här hittar ni det.
Jag har sålt ut mig själv och jag har fått andra att gå mina ärenden, att
hjälpa mig på traven.
För någonstans levde (lever) jag med vetskapen om att jag själv, erbjudandet
om endast mitt sällskap, inte var (är) tillräckligt för att vara medräknad.
Och det gjorde att jag kunde korsa vilka av mina egna gränser som helst
för att vara medräknad.
Att vara medräknad av honom, mitt livs mest innerliga önskan.
På den tiden.
Mina vänner och min familj har tyvärr hur många berättelser som helst där
jag tagit deras hjälp för att försäkra mig eller för att bara kolla om
jag var medräknad.
Medräknad av min egen partner.
Jag blir väldigt sorgsen när jag tänker på det.
På hur slitigt jag levde mitt liv.
Jag är våldsamt tacksam att mina vänner och min familj inte drar upp de
episoderna. Jag tror inte jag fixar att höra dem.
Jag klarar inte av att höra hur jag gjorde då, hur jag levde mitt liv då.
Vi kan absolut prata om det, men jag måste få vara den som tar upp det.
Och jag tror också att mina vänner har en fingertoppskänsla då det gäller detta.
Någonstans lägger de fram det hela så att jag ska kunna leva med det.
Med mig själv.
Jag har sannerligen de bästa vänner ett liv kan erbjuda.
Jag har verkligen gjort något så oerhört rätt i mitt liv, som faktiskt
har hittat dem att dela mitt liv med.
Jag tänker den tanken gång på gång, och det här är ett av alla del tillfällen jag blir
påmind om det.
De låter mig ha någon form av stolthet kvar genom att prata om det förflutna med
vänlighet.
Alla de här ”minns du när du gjorde si eller så” existerar inte.
De låter bli att göra så mot mig.
Kanske tycker de om mig så mycket att de faktiskt medvetet låter bli.
Kanske har de haft behovet någon gång.
Men att de nu ser på mig att det inte finns någon vinning i att få rättfärdiga
dem själva gentemot mig, för ja, de hade ju rätt i allt de sa.
Men jag var inte där. Då.
Nu är jag där de var då, nästan. Jag är på väg dit om inte annat.
Och då låter de mig istället vara tacksam för det.
Istället för att påminna mig om den jag var då.
De pratar vänligt om den jag var då.
De låter mig behålla någon typ av stolthet.
Vilket jag är tacksamt medveten om, fastän jag aldrig säger det till dem.
Eller är det så vänskap ser ut?
Är mina vänners sätt mot mig det självklara?
Jag vet inte, jag har lite problem med att veta vad som är självklart och vad
man måste betala för.
Det är, gissar jag, en konsekvens av att inte ha någon självkänsla.
Då blir man liksom övertygad om att man hela tiden måste ge mer för att få.
Påminn mig, jag ska verkligen skriva ett inlägg om mina vänner någon dag.
De är bra människor. De är sunda och stabila människor. De är starka människor.
De faller och de reser sig upp. De strävar och de kämpar.
Och de har en enorm värme. Deras ögon är fyllda av den värme de äger.
De får mig att skratta, hahaha herregud vad jag skrattar i deras sällskap.
Jag förstår precis varför jag omger mig med den typen av människor.
Och om dem och den betydelse de har för mig vill jag verkligen skriva om.
I vilket fall.
Det är sorgligt när jag tänker om det såhär i efterhand. Hur jag for fram
med mig själv för att vara medräknad.
Ja, jag kallar det efterhand fastän det härjar med mig än.
Men förr, för bara 1 år sedan var den känslan av att måsta kämpa för att vara
medräknad konstant.
Framför allt oron över att inte veta om jag var medräknade eller inte var konstant.
Att inte ha en självskriven plats är slitsamt.
Särskilt när den känslan är som starkast i förhållandet till den egna partnern.
Jag vet inte hur sant det var.
För mig var det sant. Till den sista delen av alla hundra procent.
Jag menar, jag vet inte hur sant det var utanför mig.
Det fanns ingen chans att ta reda på det heller.
För det var en del av alla mindgames som pågick.
Och de går aldrig bena i.
Vilket är dess natur, de är menade och används för att skapa förvirring.
Helt enkelt.
Jag kunde, en gång i tiden, prata med honom om det här med att vara medräknad.
Att han sa ”jag” när han menade ”vi”. När jag visste att han menade oss båda.
De gånger jag tog upp det, då skrattade han och sa att han inte tänkte på det.
Att det liksom bara var så han sa. Att det bara blev så.
Och jag kände mig trygg i det. För länge sedan.
Han blev faktiskt också bättre på att säga ”vi” när det var vi efter att jag pratat
med honom om det några gånger.
Men med tiden började det förändras tillbaka, liksom många andra saker.
Hans ”vi” blev mer ett ”jag” igen.
Beroende på vem han pratade med givetvis.
Inför vissa människor var det alltid ”vi” och inför andra var vi:et alltid ett ”jag”.
Det fick mig att leva väldigt orolig.
Jag började lyssna. Sa han ”jag” eller sa han ”vi”?
Och betydde ”jag:et” egentligen ”vi”?
Jag har lyssnat mycket tid.
Jag har lyssnat mycket efter vad som kunde innefatta även mig.
Och i den sitsen var jag helt utan chans att påverka.
Det låg i sakens natur att jag hade armarna bakbundna här.
Min roll var den passivas, och att då fråga upp var helt otänkbart.
Ja, jag vet.
Jag. Vet. Det här låter helt galet. Tro mig, jag är helt medveten om det.
Ni kanske tänker att jag borde ha frågat upp, eller kommit med förslag själv,
eller bara helt enkelt räknat med mig själv.
Ja ni, det gör ni helt rätt i att tänka.
För så fungerar det i en sund relation.
Men än en gång, vi var inte sunda.
Och då fungerar inte sunt tänkande eller sund logik heller.
Allt sådant kan man knyckla ihop och kasta ut genom fönstret.
Och där är det återigen en lång process innan man hamnar.
Det handlar om lång tid där gränser flyttas millimeter för millimeter.
Och framför allt där regelboken förändras från gång till annan.
Utan att du har en aning om att den är förändrad.
Du får reda på det. Gång på gång.
Vilket skapade en enorm förvirring.
Där fokus hamnade på att förhålla sig till de nya reglerna, istället för
att ifrågasätta att de just ändrats.
Det sistnämnda fanns inte på kartan.
Man accepterar förvånat och förvirrat, men skulle aldrig komma på tanken
att ta upp det ologiska som just inträffat.
Utan det blev vännerna och familjen som fick ta de tankarna.
Där jag gång på gång försökte hitta någon rim och reson.
Ältade fram och tillbaka, undrade hur han tänkte och vad han menade.
Herregud, den typen av maniska samtal från mig har mina vänner och min
familj lyssnat till hundratals timmar genom åren.
Till slut hade jag ingen trygg mark under mina fötter.
Den gungade konstant.
Den rämnade i stegen där jag gick.
Vilket var meningen.
För då slutar du ta plats.
Du börjar följa.
Du börjar acceptera.
Din röst blir tyst.
Vilket var meningen.
Jag skulle hålla med.
Hur galet det än var så höll jag med.
För det var det mest fördelaktiga att göra. Vilket jag var fullkomligt medveten om.
Det garanterade mig den största chansen att vara medräknad.
Och då kvittade det i att jag just har korsat alla mina gränser för vad
som kändes okej.
Var jag medräknad var det värt det.
Ångesten som följde av att korsa mina gränser på det viset den togs hand om senare.
Oftast genom att äta bort den.
Och höll jag inte med, utan hade en annorlunda åsikt, som inte var fördelaktig
att ha, då var jag bara tyst.
Det var det bästa av alternativen att säga min åsikt eller hålla med.
Enda gångerna jag hade att chans att säga vad jag tyckte och tänkte var när
annat folk var i med.
Hahaha, det där är en sanning med en modifikation förvisso.
Men låt mig säga att jag åtminstone var i närheten av att kunna säga vad jag
tyckte och tänkte. Då är vi i lite mer i närheten av sanningen.
Om vi hade främmande, om vi var bortbjudna eller var bara var bland folk i allmänhet,
då kunde jag prata med honom. På ett mer ömsesidigt sätt.
För då inträffade det som inträffar för oss alla när man har ”publik”.
Man börjar bete sig på ett mycket exemplariskt sätt.
Man blir helt plötsligt jäkligt schysst när man pratar.
Man blir tillåtande på ett helt annat sätt än om man skulle ha varit själva.
Man anstränger sig liksom för att vara vettig.
Då beter man sig som folk, helt enkelt.
Och det visste jag givetvis att han också skulle göra.
Han ville självfallet inte verka dålig i andras ögon.
Jajamän, fiffiga Cicci hade räknat ut det.
Jag visste att i andra människors närvaro skulle han måsta titta på mig.
Han skulle även svara mig om jag frågade eller pratade till honom.
Han skulle inte behandla mig som osynlig. Som utan värde.
För då skulle han riskera att inte se bra ut inför andra.
Och då fanns det helt plötsligt tillfälle att prata om fjällen-resan nästa helg,
som han i vanliga fall inledningsvis sa ”jag” om.
Den jag var rätt övertygad om även innefattade mig, men alltså inte var helt
hundra säker, eftersom han pratade i ”jagform” inledningsvis.
Och jag ville ju veta. För jag ville så gärna vara medräknad.
Samt att maten, planeringen och inköpen av den låg på mig, och det var ultimat att
få veta några dagar innan avresa helst.
För då hade jag tid att ordna med det.
Men att prata om det, bara han och jag, det framkallade en sådan ångest att min mage
havererade bara vid tanken om det.
Jag kunde gå och planera mina ord, hur jag skulle säga dem flera dagar.
Ja, jag vet.
Jag hör det själv, när jag skriver om det här.
Jag hör att jag låter som om jag tappat förståndet och jag förstår att ni undrar
vad fan som var fel med mig.
Det gör ni rätt i att undra.
Jag tänker samma sak själv nämligen.
Men jag vet också hur det kom sig att jag till sist befann mig i det läget.
Jag var nedtvingad på knä. Och jag kämpade för att resa mig upp.
Vilket jag gjorde på det enda sätt jag hade kvar. I min skruvade hjärna, alltså.
Genom att om och om igen gå igenom när jag skulle prata med honom om det.
När var det mest fördelaktigt? När var han på bäst humör? När riskerade jag att
irritera honom som minst?
Hur jag ska prata med honom om det? Så att han skulle välja att prata tillbaka till
mig, och inte bara ignorera mig?
Det låter helt galet jag vet
JAG. VET.
Men såhär var det. För mig.
Jag ska skriva ett eget inlägg om hur något så till synes enkelt som att
prata om en kommande fjällen-resa kunde bli det mest komplicerade ever.
Med risk för att ni kommer undra om jag hade förlorat förståndet helt och hållet
på den tiden.
I alla fall, tillbaka till när jag tog tillfällena att prata med honom när andra
människor var i vår närhet.
Herregud vad normala och sunda vi måste ha framstått som inför andra.
Hahaha givetvis, för då var vi faktiskt så nära sunda och normala som vi
bara kunde vara.
Jag var medveten om att jag behövde hålla mig inom ramen för vad som
annars skulle kunna slå tillbaka mot mig.
Den balansgången hade jag järnkoll på.
Och klev jag över den då visste jag om det, direkt.
Jag kände det på honom. Han sa inget, han visade inget.
Men jag visste. Något hos mig uppfattade det kristallklart. Med hundraprocentig säkerhet.
Och då kom ångesten rakt av.
Vilket gjorde att jag redan då började planer för att kompensera mitt övertramp.
Det kunde komma i form av att prata om middagen jag tänkte laga, något som han gillade.
Eller som att prata om ämnen som var intressanta för honom.
Allt för att avleda att jag klivit över gränsen tidigare.
Så han inte skulle utesluta mig. Behandla mig som osynlig.
Då var det helt plötsligt önskvärt och välkommet att bli behandlad som skit.
För då var jag åtminstone synlig.
Herregud, skrev jag just det där?
Och fan, jag har helt förträngt att det faktiskt var så förrän nu, då orden
liksom kom av sig självt.
Men så förbannat sorgligt…
Jag tar paus här. Jag måste gå och dricka vatten och andas frisk luft känner jag.
Nu är jag med igen.
Jag har samlat mig lite från vetskapen att jag välkomnade att bli hånad och använd,
eftersom det innebar att jag då fortfarande var synlig.
Att vara medräknad är en stark drivkraft.
Jag kan allt om den drivkraften. (Skriver jag självsäkert.)
Men det är sant, jag kan allt om hur den drivkraften kan få mig att
göra saker som strider mot den jag är.
Där jag till slut mer än villigt och med öppna ögon flyttade mina egna gränser.
Jag lever, som ni förstår, inte så längre.
Delar av det finns kvar hos mig.
På det sätt att jag inte är säker på om jag är medräknad.
Jag tar det inte för givet.
Och jag undrar alltid, för en sekund, om inbjudan till något kul som hamnat
i min inkorg eller som dimper ner i telefonen, faktiskt är riktat till mig.
Eller om personen råkat skicka det till fel person.
Det är ofta snabbt övergående, det kan ta några sekunder eller några minuter
innan jag inser att de faktiskt menade just mig.
Och då kommer den där varma känslan.
Den där jag ler med hela kroppen.
Det är en oslagbar känsla att vara medräknad.
Mitt livs mest innerliga önskan.
Där vetskapen om att mitt sällskap, i sig, är vad som gör mig medräknad och önskad.
Det är den mest varma innebörden någonsin.
Sannerligen härlig fredag till oss alla.
Avkoppling i stugan, inför fest på Casa Hawk i morgon, är vad som gäller
för dagen och kvällen.