Mitt stjärntecken är Lejonet. Universum hade sannerligen humor den dagen.

Det här är ett personligt inlägg.

Jag skriver det jag upplever, utifrån min utsiktspost här i livet.

Jörgen är min stora kärlek. Och han har min djupaste respekt.
Jag har misslyckats fatalt i detta inlägg, om någon av er uppfattar det
som en offentlig uthängnning av honom.

Han har däremot en avgörande roll i detta inlägg.
Utan att ta med honom hade detta inlägg inte varit möjligt.

Så med den inledningen kanske ni väntar er något i hästväg, men tja mina vänner,
riktigt så sensationellt är det dock inte.

Nu ska det handla om mönster. Som krockar.

Ibland krockar världar.
Delar man boende med någon, en partner, syskon, mamma, pappa eller en kompis,
då lever man även med krockade världar.

Eller krockade mönster, som K och L på Kliniken skulle ha uttryckt det.
Livsmönster och livsstrategier, i krock med den andres sådana.

Jag har ett mönster, ett sätt att leva på, lösa konflikter på, hantera det som jag
möter på i livet, som är format under lång tid.
Djupt rotade och förankrade från det jag var barn.
Så är det för oss alla.

Delar man boende, då möter man varandras mönster.
Deras sätt att hantera livet på, som de har förvärvat från barnsben fram tills nu.

Oftast går det alldeles utmärkt. Friktionsfritt.
Ibland frontalkrockar det.

Det har tagit lång tid, för mig, att förstå att gnissel inte alls behöver handla om
att den andra medvetet är jävlig, elak eller nonchalant.
Det kan givetvis vara medvetet, men oftare handlar det om mönster som krockar.

På Kliniken har vi pratat mycket om just detta.
Av den anledning att jag är oerhört känslig för ord och handling, som signalerar att
jag inte är medräknad.
Utan utesluten ur en gemenskapen.

Det är min stora fasa här i livet.
Som gör att hellre lägger bort mina åsikter och min röst, än att riskera att inte vara medräknad.

Den rädsla som gör att jag går med på att göra saker, som jag absolut inte vill göra.
I det här inlägget kan du läsa om hur den rädslan påverkar mig.

Det är sorglig läsning, jag vet.
Jag blir ledsen, när jag läser det jag skrivit.
Jag har blivit sviken, lämnad på vissa sätt, som har lämnat riktigt djupa spår.

I nuläge fungerar jag så, men jobbar medvetet och envist på en förändring.

Jag är numera så medveten om varför just denna rädsla finns hos mig.
Vilket gör det lättare att att acceptera det jag gör, driven av den rädsla jag känner.
Framför allt gör vetskapen om att en förändring är fullt möjlig och realistisk,
att det känns väldigt positivt, likafullt.

Tillbaka till mönster som krockar.

Jag funderar en del över hur Jörgen och jag krockar.
Ibland krockar vi lite mjukt sådär, och ibland frontalkrockar vi.
Våra mönster att vara, alltså.

Vi är en riktigt fullträff till katastrofal mix.
I vissa avseenden.

För det första är vi varandras motsatser i hur vi framför oss själva.
Jörgen är social som få, framåt, oblyg och tycker verkligen om männsikor.
Därtill är han van att bestämma. Han har ett klart dominant drag.

Jag är inte mycket av ovanstående.
Jag är tillbakadragen, blyg, iakttagande och följsam, allt utom dominant alltså.
Som barn gjorde jag det för att inte någon skulle vilja göra mig illa.
Jag blev snäll, tillmötesgående och mycket följsam, av just den anledningen.

Det funkade uppenbarligen inte då, och givetvis heller inte nu.
Men i barnets logik var det medlet som stod till buds.

Mitt mönster att lägga mig platt och ta bort min röst har sedan mixats med ett oerhört
behov att få tillhöra.
Att inte bli utsatt för något hemskt i kombination med att få räknas med.

Detta frontalkrockar med Jörgens dominanta mönster.

Mjuka krockar, som ändå får mig att gå igång kan vara följande.

Eftersom min rädsla att vara utesluten är mycket stark, gör det att jag har ett
mycket känsligt sätt att lyssna hur han pratar på. Överkänsligt sätt att lyssna på.

Det kan handla om att han säger att; jag kommer på festen på lördag.
Eller att han säger, hemma hos mig.

Mina sinnen märker det, tydligt.
Då kvittar det att jag vet att vi båda ska på festen på lördag,
och att vi båda kallar Missenträsk för hemma.

Jag reagerar alltså på hans sätt att prata.
Jag hör det när han säger det.
Det väcker den där känslan inombords, rädslan av att inte vara medräknad.

Som inte på något vis har med honom att göra.
Utan det är ett mönster från min barndom, som fungerade då, men stjälper mig nu.

Jag kan hantera det hela, men känslan det föder, får mig att gå igång, till viss del.

Eller när han är arg, snäsig och på dåligt humör.
Min första tanke är att han är arg på mig. (Fast jag vid närmare eftertanke inser
att det omöjligt kan ha med mig att göra.)
Jag får ett behov av att göra honom på bra humör igen. Så att han verkigen inte
ska vara irriterad eller arg på mig.
Ja, ni hör ju själva hur jag låter… Tröttsamt, javisst.

Jag jobbar alltså hårt på att laga en situation som inte ens är trasig.
Eller åtminstone inte gjorts trasig av mig.

Det här är hans sätt att prata.
Det är inte elakt riktat mot mig. Alls.
Det vet jag nu. Men det har tagit tid och behövts hjälp på Kliniken för
att få en mer nyanserad bild.

Den bild som handlar om mönster.

Jag gissar uppmärksamheten blir riktat mot det som känns farligt och hotfullt.

Det har tagit mig lång tid att inte helt gå igång i mina tankar och känslor
när han pratar jag-termer istället för i vi-termer.

Det är hans sätt att prata. Hans mönster.
Som totalkrockar med mitt mönster, som vill höra till.

Den mer frontalkrockande varianten däremot, är mer av följande art.

Jag har ett mycket undergivet och följsamt sätt att vara.
Jörgen har däremot ett mycket dominant sätt att vara.
Vilket inte har varit bra för varken honom eller mig, givetvis.

Ni kan tänka er stjärnsmällen som blir de få gånger jag på något vis uttrycker att jag är
tveksam till att göra eller utföra något.
Eller de ytterst få gånger säger nej.

Det får självfallet inte hans mönster att backa, tvärtom, det dominanta blir då ännu mer dominerande.
Vilket alltid får mig att backa.
Jag böjer mig för att inte göra honom arg eller besviken på mig.
Mitt rädsla att bli utanför är så stark, att jag hellre tar den känslan som blir,
när man går emot sig själv och sin övertygelse.

Det handlar om att mitt mönster böjer sig för hans mönster.

Mitt följsamma sätt triggar hans dominanta sätt.

Jag har börjat lära om. Lära mig säga min åsikt, min mening.
Framför allt nya sätt att säga dem på.
Vilket, hör och häpna, gör att våra mönster krockar mindre ofta.

Vilket känns motsägelsfullt, jag hade nämligen gissat på långt värre krockar.

Men så har det inte blivit.

Mina nya mönster triggar nämligen inte hans mönster.
Så fastän jag har en åsikt så kan han hantera det.
Utan att få behovet av att trycka ned.

Vilket jag i och för sig har iakttagit då det gäller honom ihop med andra människor.
Jag ser många prata till honom med helt olika åsikter, som han inte kör över.
Därför har jag trott att det varit personligt mot mig.
Det tror jag däremot inte längre.

Utan det är mina och hans mönster som krockar.
Vi har triggat varandra.

Det är sannerligen en spännande förändring och resa som är påbörjad här.

Det är helt och hållet K och L på Kliniken som hjälper mig med detta.
De ger mig nya strategier, nya sätt att tänka om mig själv. Att tänka om andra.

Det här nya gäller självfallet inte bara Jörgen och mig. Absolut inte.
Framför allt rör det mig.
Gentemot samtliga personer jag träffar.

Det blir bara enkelt att skilja ut Jörgens och mina mönster eftersom vi lever
våra liv med varandra.
Vilket ju gör att exemplen blir betydligt fler än om jag jämfört mina mönster
krockade med någon kompis mönster.
Vilket jag förmodligen återkommer till, i ett helt annat inlägg.

Att ta hans och min relation i jämförelse med mönster som krockar, det är ultimat.
Nämligen för att många av er gissningsvis kan relatera.
I hur det är att prata utifrån en partners perspektiv, jämfört med en kompis perspektiv.

Men än en gång, all förändring tar emot.
På ett eller annat sätt, eftersom man bryter invanda mönster.
Något nytt händer, och man åker på att hitta ett förhållingnssätt
till det nya.
Så Jörgens och mina mönster kommer givetvis att fortsätta krocka.
Däremot tror jag att det kommer att bli på ett annat sätt.
Ett mer sunt sätt, för oss båda.

Det här är nämligen början på något som kommer att bli väldigt lyckat.
För mig, och för de människor jag har i min närhet.

Låt mig få poängtera, än en gång, att de personer jag nämner vid namn här på
bloggen, har min totala kärlek och fullständiga respekt.
Helt och hållet.