Om ni ser mig, gå åt ett annat håll.
Jag menar det.
Gå åt ett annat håll. Omedelbart.
Jag är inte att leka med för tillfället.
Jag är mitt absolut mest griniga jag i nuläge.
Jag är trött.
Och när jag är trött rasar världen.
Förutom grinig blir jag ruskigt lättirriterad.
Jag tål ingenting.
Utan sväljer och sväljer för att inte bita huvudet av min närhet.
Mamma kan nog svara på hur bra det går, henne har jag dödat ett par gånger
de senaste dagarna.
Jag blir alltså en synnerligen ocharmig version av mig själv.
Tröttheten, om den beror på begynnande förkylning, för lite mat, för slarvigt med
järntillskott eller för mycket rörelse av gammelkroppen, det vet jag inte.
Kanske är det en kombination av samtliga ovan nämnda.
Kanske blev det mycket när Alice kom in i mitt liv.
Något som jag absolut gillar, men som likafullt ruckade på mina rutiner,
på mitt sätt att göra saker, på mitt sätt att inte längre bara kunna tänka på mig själv.
Jag ångrar inget, jag vill verkligen ha henne, det har inte förändrats.
Tvärtom.
Men det kan fortfarande betyda en viss anspänning, en typ av stress.
Men nu börjar vi känna varandra hon och jag, och vi har skaffat oss rutiner med varandra.
Så en vecka eller två från nu borde jag ha börjat landa i det här med att ha hund.
Det får gärna ta ett tag, det gör mig inget.
Däremot gäller det att se till att ha resten av mitt liv i balans, för då fixar
jag det här med Aliceomställningen fint.
I vilket fall, jag är trött och det drar ned mitt humör till nivåer där
det inte blir hälsosamt.
Gud förbannat vad jag avskyr världen just nu.
Jag misstror den.
Den vill mig illa.
Jag börjar titta snett på min omgivning. Får för mig att folk ska lura mig.
Ha dubbla agendor.
Vilja ha något av mig, eller såra mig.
På fullaste allvar. Jag blir ruskigt misstänksam.
Jag undrar vad folk vill mig.
För något vill de ha. Omän det bara är att jävlas med mig.
Få mig att tro att vi är vänner och sedan placera en tre decimeter lång kniv mellan
mina skulderblad.
Ja ni hör ju…
Paranoian blir farlig.
Den är inte förankrad i verkligheten, på något sätt alls.
Utan allt detta försiggår endast i mitt huvud.
Jag börjar driva omkring i mörka delar av mig själv.
Börjar söka mig mot det destruktiva.
För det där med att vara destruktiv, det kan jag utantill.
Det lindrar, för minuten om inte annat.
Nu förstår ni varför ni bör gå åt motsatt håll om jag kommer gående.
Jag är en vandrande katastrof.
Jag gillar verkligen inte mig själv just nu.
Alls.
Äta, sova, motionera lagom, inte stressa det är vad det kommer att handla om nu.
Det är synnerligen okomplicerat, jag vet.
Och av desto större vikt att ta det på fullaste allvar.
Ge min några dagar, så är jag strax tillbaka till mitt vanliga jag.