Stress för mig innebär antingen positiv eller negativ sådan.
Den positiva, när energin absolut flödar över, när inga begränsningar finns,
när jag hinner med allt jag vill och lite till.
Den finns på ett sätt som om den aldrig kommer att ta slut.
Den negativa, när energin tar slut, då allt går i sirap, det hakar fast
precis överallt. Till och med de mest enkla saker känns som berg att bestiga.
Den fysiska orken blir noll. Den mentala orken strandar, och man känner inte
igen sig själv längre.
Den positiva stressen är fantastisk tycker jag.
Det finns liksom ett flyt i precis allt. Tankarna känner ingen begränsning.
Allt går upp, upp, upp.
Då planerar jag, utför jag, slutför jag. Nöjd och tillfreds.
Den negativa stressen lamslår mig.
Får mig att sätta mig ner. Precis allt blir helt plötsligt både svårt och invecklat.
Helt plötsligt blir vardagliga saker svåra.
Äta och sova blir svårt.
Och när de bitarna faller, då faller det mesta.
Idag är jag ledig.
Sover ut. Äter frukost i lugn och ro.
Har tänkt baka under dagen. Underbart.
Ihop med hög och bra musik kommer köket att fyllas med saffransdoft, mjuk pepparkaksdoft.
Jag ska tokmysa ihop med decilitemått, mjöl, margarin och allmänt kökskaos.
För att ännu lite senare mysa ännu mer när det är bortplockat, och jag lägger in
det färdiga bakresultatet i frysen.
Det här är precis vad jag vill göra en dag som denna, då jag är ledig och haft
en period med tärande stress.
Fredagsmys, you bet ya!