Mjukt bröd. Utebliven ångest. Rösterna i mitt huvud. Kod röd gäller.

Jag är en missbrukare.
Jag har nog alltid varit det. Åtminstone sedan tidiga tonår.
Jag återkommer till det gång på gång här inne.
Matmissbruk i första hand, jajamän sockermissbruk existerar.
Jag lovar. För jag talar av egen erfarenhet.
Motion går finfint att missbruka också. Har kvalat in där då och då
också, under många år.
Samt kontroll. Jadå, missbruka kontroll går också bra.
I form av att försöka ha järnkoll på mig själv i allmänhet.
Så jag ska göra rätt hela tiden. I allt jag gör.

Alla ovanstående saker är uttröttande.
De sliter energi, suger energi.

Vad som får mig att denna fredagsmorgon skriva om det är att jag för
tillfället äter för mycket.
Mitt ätande har klara paralleller till missbruk, men saknar i nuläge en
viktig ingrediens, nämligen ångest.
Mitt ätande de 3 dagar som varit har inte väckt någon ångest.
Vilket missbruk, i vilken form det än kommer, alltid väcker hos mig.
Kraftig ångest.
Och i matsammanhang, även en karusell av begränsningar.
Vilket inte heller har dragit igång.
Därför handlar det här inte egentligen om ett tillbakafall
i ett missbruk, utan det stannar vid att ha paralleller med ett.
Men kliver alltså inte över till att bli ett.
I skrivande stund i alla fall.

Vad har jag ätit dessa 3 senaste dagarna?
Mjukt bröd.
Japp, ni läste rätt.
Jag har ätit mjukt bröd.
I form av sviktat tunnbröd, thékakor och Kågekakan.

Ja alltså, låt mig förklara så det här inte ser alltför märkligt ut.
Efter min gastric bypass (japp, here we go again…) har mjukt bröd
helt utgått ur min kost.
Då spelar det ingen roll om det är vitt bröd vi pratar om eller om
det är någon typ av grovt bröd.
Mjukt bröd som mjukt bröd. Bannlyst.
Dietisten på Ersta sjukhus var mycket tydlig med att mjukt tuggat bröd
lägger sig som små bollar i tarmen och kan då fastna och orsaka stopp,
vilket kan bli mycket allvarligt.
Därav att jag helt uteslöt det ur min kost ett bra tag.

Jag höll det så i stort sett det första 1.5 åren.
Sedan gjorde jag något undantag här och där.
Inte ofta, men dock.
I form av smörgåstårtebakelse (mums), och någon varm macka.
Och nu även hamburgerbröd till hamburgare.
Vilket gått relativt bra.
Jag mår inte ultimat bra på det, jag dumpar bitvis då jag äter det.
Men då det är relativt sällan jag äter det, så har det varit värt det.

I söndags, när jag vaknade hos Patrik och Anna, gjorde jag en felbedömning.
Jag visste långt bättre, men tja, jag valde fel lika fullt.
När jag skulle göra mig frukost såg jag nämligen en förpackning sviktat tunnbröd.
Och helt plötsligt slutade jag tänka rationellt.
På med 1 ägg sedan rullade jag ihop mackan och satte tänderna i den.
Och herregud så god den var.
Så djävulskt god!
Jag har inte ätit någon sådan på över 2 år.
Och jag tror minsann mina smaklökar slog frivolter.
Det smakade underbart.

Där skulle historien ha slutat.
Var min tanke.
För jag tänkte medans jag gjorde i ordning denna goda äggmacka att det inte
skulle vara några problem för mig att äta den, för jag hade ju inget
sådant bröd hemma.
Jag åt smörgåsen på bortaplan och då skulle jag inte dra med mig det hela hem.

Så blev det alltså inte.
Vilket den förnuftiga delen hos mig givetvis visste, men känslan, av det goda
som var framför mig, den slog ut alla vettiga tankar.

Mitt sug efter de goda smörgåsarna drog alltså igång.
Måndag och tisdag gjorde jag inget av det.
Men i onsdags, då köpte jag sviktat tunnbröd.
Och åt.
Köpte lite senare den dagen även thékakor och Kågekakan.
Och åt.
Jag mådde riktigt jävla dåligt av det.
Dumpade som fan.
Jag åt ju alldeles för mycket. Samt att det är helt fel sak för mig att äta också.
Mjukt bröd lägger sig som en propp i min mage.
Därav att Ersta sjukhus rekommenderade oss att inte äta mjukt bröd alls.

Suget var stort, men så var det även efter choklad.
Vilket gjorde mig rätt lugn och trygg. För jag känner min kropp.
Det suget stavas nämligen ägglossningstider.
Då blir jag väldigt sugen på goda saker några dagar.
Detta sug gjorde mig faktiskt glad eftersom mensen hoppat över 2 gånger de
3 senaste månaderna.
Då är ägglossningssymptom fina grejer.
Så jag var förvissad om att detta sug handlade om det.
Nu, några dagar senare är jag inte så säker längre.
Faktiskt inte alls.
För de sega efterlängtade slemaktiga flytningarna har uteblivit.
Helt och hållet.
Det får mig att veta att jag inte har ägglossning nu.
Jag visste det dagen efter, då det slemmiga uteblev, men jag ville
så gärna att ägglossningen skulle vara på gång, så jag låtsades
att den var det.
Men jag visste redan då att den inte är på gång.
Självklart hoppas jag att jag ska ha fel, och att mensen kommer om ett tag.
Ingen kunde bli gladare över att ha fel än jag.
Men jag hoppas inte längre, det löns inte, det vet jag inom mig.
Men kommer det rött med morgonkisset om ett tag, ja då kommer jag att fira.
Jävlart säkert!
Min kropp brukar nämligen bli väldigt tydlig med just dessa slemmiga flytningar.
Suget var inte ett sådant sug.
Det vet jag nu, och jag misstänkte det även då jag åt.
För det var inte lika intensivt som pms-suget brukar vara.
Inte på långa vägar.
Utan det var hellre ett sådant sug som blir när man äter något som man
under lång tid låtit bli att äta.

Hänger ni med här?

Det skiljde sig faktiskt markant från det avgrundssug som pms medför.
Men jag ville liksom tro att det var ägglossning på gång, och jag var ju
sugen på mjukt bröd, så jo, 1+1 blev 2 fastän jag inom mig visste att
det inte var så.

Vilket alltså medför att jag nu sitter här i soffan, med datorn i knäet,
med magen fylld av Kågekaka, måendes illa som fan alltså inte känner mig nöjd.
För jag har ätit för mycket de senaste dagarna.
Och jag har mått rejält illa, rent fysiskt, de senaste dagarna.
Kört min kropp i botten, kan man säga.
Jag har blivit seg i kroppen, den saknar allt klipp, motionsrundorna blir
inte härliga, de blir slitiga och sega.
Jag gillar inte min kropp i det här trötta läget.

Men konstigast av allt är ändå att ångesten inte har rivit igång.
Alls.
Inget behov av att räkna måltider, kalorier eller sådant har väckts.
Inget behov av att vid sänggående planera inför morgondagen med tankar om
att jag då ska skärpa mig och ta tag i mig själv och aldrig mer äta mjukt bröd.
Inget sådant.

Eller jo, någon sekund här och någon sekund där.
Men absolut inget ihållande, långvarigt där tankarna fastnar i varandra och
bildar kedjor som är helt vrickade.
Utan jag har absolut kvar ena foten i den bra:iga känslan kring det här
med mitt ätande. Det sunda med mitt ätande.

De gånger jag fått en tanke om något sådant har jag låtit den komma.
Tänkt att; se där ja, den gamla välbekanta tanken. Den känner jag igen.
Liksom låtit den finnas kvar hos mig, utan att känna behovet av att jaga bort den.
Tanken om begränsning blir då liten och kortvarig, och får inget fäste hos mig.
Det som händer är att tanken aldrig sliter med sig känslan.
Utan förnuftet får fortsätta vara herre på täppan.
Vilket gör hela skillnaden.
För helt plötsligt kan jag resonera med mig själv. Och med mitt Lag.
I mitt huvud.

Vänta lugn, jag är inte galen på allvar.
Men jo, jag pratar med mig själv i mitt huvud.
Och jag bjuder med fördel in folk som jag har hjälp av i dessa samtal.
Den här gången var det K och L från mitt Lag som jag samtalade med.
Jag hörde deras tankar och röster ihop med mig själv där vi pratade om
hur det blir när jag alltså ätit något som jag helt uteslutit ur min kost
i 1.5 års tid

Vi pratade om att det inte är konstigt att jag då köpte samtliga av de smörgåsar
jag förr tyckte så mycket om.
Vi pratade om att det inte är konstigt att jag då vill testa dem alla, och faktiskt
även trots att jag dumpat rejält tyckte att det är värt det.
Vi pratade också om att känslan inte drog iväg med mig, och hur bra just det är.
Jag hörde (klockrent) L:s röst;
Men oh så gott att höra Cicci. Visst känner du hur annorlunda det blir det blir när
vi tänker om det på så vis?
Och jag ler och svarar; jo, det blir faktiskt helt annorlunda.
För jag känner mig inte som en jävla fuck-up. Utan jag känner mig helt okej.
Visst, det blir inte hållbart för mig att fortsätta såhär, och nu vet jag det.
Svart på vitt. Att jag inte mår bra av det rent fysiskt.
Det gör det lättare för mig att göra ett annat val.
L säger; så annorlunda det blir när du tar beslut utifrån dig själv, vad du själv känner
att du mår bra av. Och inte utifrån där behovet av att begränsa och kontrollera styr
dina val.
Och jag svarar; ja, det är en jäkla skillnad. För jag har ju ingen ångest.
Och här flikar K in på sitt smygmuntra sätt; det är som ett segertecken på det här.
Varpå jag skrattar lyckligt och säger att; ja det är det fasen.
Jag hör deras röster, och jag ser det glada i deras ögon.
Och jag känner mig lika glad själv, för att inte tala om trygg.

Stopp hörrni, lägg genast ner telefonen!
Ring inte psykjouren.
Det här är fullt normalt. För mig
Jag samtalar såhär med mig själv ibland.
Jag bjuder in, låter folk som kan hjälpa mig vara med.
Jag tror mig använda deras ord i våra samtal, ofta är det nog faktiskt så
det är, att det är precis de ord de skulle ha använt.
Men ibland är det mina ord med deras röster.
Jag hoppas ni alla har överseende med mig istället för att argt tänka att
det där skulle jag då fan aldrig ha sagt.
Haha, jag använder mig av just er i situationer där jag litar på er.
För att just ni för mig framåt.
Och vad kan då vara bättre än att låta era röster vara med när jag faktiskt
har en förnuftigt samtal med mig själv?
Där känslorna är med, men inte tar överhanden och sliter iväg mig till
svarta platser.

Med det sagt, efter morgonens fika hade jag kvar 3 thékakor.
Jag slängde dem.
Jag ska för säkerhetsskull gå och smula sönder dem där de ligger i matåtervinningen.
Risken finns att jag blir desperat nog att plocka upp dem annars och äta upp dem.
Jag mår inte bra av dem, så är det bara.
Min kropp fungerar skitdåligt ihop med dem för att vara ärlig.
Jag vet det, men väljer tyvärr fel för mig själv bitvis.
Genom att smula sönder dem så har jag hjälpt mig själv att välja rätt,
om det skulle visa sig trassla till sig för mig.

Givetvis kan jag köpa nya på affären.
Men det kräver lite mer. Det kräver att jag måste gå in på en affär, gå fram till
brödhyllan, för att sedan ställa mig i kassan.
Och eftersom jag egentligen inte vill det här, så blir de stegen förhoppningsvis
för långa och krångliga att jag hinner ändra mig på vägen.
Jag hoppas på det.
Men säker är jag inte.
Det är man aldrig i matmissbrukarbranchen.
Inte i någon missbrukarbranch överhuvudtaget gissar jag.
Det gäller att vara på sin vakt, för suget kan slå till på en millisekund,
i de mest oväntade situationer.
Har man då en plan, en strategi, då har man åtminstone hjälpt sig själv på
det sätt det går.
Slutresultatet kan ändå komma att bli det man inte vill ha, men likafullt.
Ja ni fattar, hoppas jag.

Det är lätt att skriva om det nu, för nu mår jag dåligt, dumpar som fan.
Men ge mig 2 timmar och jag har inga symptom av det, och då lär suget
komma tillbaka.
Det gäller att försöka behålla det förnuftiga hos mig då.
Vilket jag har en god chans att klara eftersom det inte är någon direkt ångest
inblandad här.
Samt att jag alltid kan ta upp samtalet med K och L. 🙂

Hade ångesten däremot varit närvarande, då hade loppet varit kört redan nu.
Då hade jag inom kort plockat upp thékakrorna ur soporna.
Och ätit dem.
Samt varit på affären innan lunch och köpt fler.
Men nu, tja nu finns det goda förhoppningar om att de senaste
dagarna av att äta något jag saknat mycket de senaste åren, ändå
har givit mig det goda jag behövde.
Men som samtidigt visat mig att jag inte mår bra av det.

Jag kan också underlätta för mig själv genom att se till att vara övernitisk
med att äta samtliga av mina mål.
Då minskar suget markant.
Ni vet, hålla blodsockret på en jämn nivå.
Det fungerar ofta väldigt bra.

Jag får helt enkelt se vad som händer.
Kanske köper jag mer mjukt bröd, kanske inte.
Förhoppningsvis inte.
Skulle jag göra det ska jag likafullt inte slå på mig själv.
Tvärtom, jag ska fortsätta att förstå mig själv, helt enkelt
för att på det viset hålla eventuell ångest och ett medföljande
missbrukande så långt ifrån mig som möjligt.
För det är nämligen väldigt länge sedan, med mina mått mätt, sedan
matmissbruket slet i mig.
Det är väldigt tacksamt.
Men om det beror på att kvinnocykeln slutat trampa med mig, då är det
helt plötsligt inte okej.
Då tar jag hellre dagar av missbruk och ångest likafullt.

För hur fan ska jag annars kunna göra verklighet av mina drömmar om
att bli mamma om min kropp slutat fungera?

Sådär ja, nu har jag skrivit av mig de tankar jag haft kring mitt
ätande de senaste dagarna.

Vad som fick mig att faktiskt sätta mig ner och skriva detta inlägg
var något så otippat som att en text fångade mitt hjärta.
Och drog igång något hos mig.
Som andas självmedkänsla.
Texten handlar inte om det. Men den väckte det hos mig.
Hur den kopplingen gjordes vet jag inte, däremot är jag glad att den gjorde det.
Här hittar ni den.

Snart bär det av till Hjoggböle.
Jag ska hälsa på Gina och Callan.
Den enda av dem kommer jag att umgås och tokprata med, medans den andra
gör en jäkligt uppskattad insats på min silverkula till Golf.
Där jag misstänker att något tjuvtar ström.
Kanske kan han hitta om så är fallet.
Annars hoppas jag han kan lösa det genom att sätta in en ny huvudströmbryare.
Jag har en sådan i nuläge, som sitter på ena batteripolen.
Men tja, det innebär att jag måste upp med huven varje gång den ska
vridas av eller på.
Hittas inte tjuvströmsfelet hoppas jag på att kunna få en huvudströmbrytare
inne i kupén istället.
Det skulle vara mycket tacksamt faktiskt.
Så vi får helt enkelt se vad som händer och sker.
Min grå älskling kommer att vara i goda händer i vilket fall.
Och själv får jag mig en rejäl dos av vän-häng och hundmys såhär en härlig
ledig fredag.
Ska bli kul!

Kvällen kommer att spenderas på Casa Hawk.
Umgänge, mat, vin.
Jag gillar det redan.

Det finns mycket bra med den här dag.
Utan tvekan.
Och som pärlsocker på chokladbollarna ser man solen idag.
Japp, det stämmer.
JAG SER SOLEN!
Inte från klarblå himmel, men den syns, den ljusanar upp himlen.
Fantastiskt.
Som en vitamininjektion rakt in i blodomloppet.

God fredagsförmiddag på oss alla!