Gårdagens härdsmälta (läs hjärnsmälta) har midrats.
Natten har bjudit på sömn.
Tack och lov.
Många drömmar och en hel del vaknande, men likafullt, långt bättre sömn än
de dagar som just varit.
Jag tar det förvisso lite lugnt, mitt humör är inte riktigt på topp,
så jag tjoar inte totalt här.
Utan tar dagen lite försiktigt.
Jag har märkt en stor skillnad på mig själv den sista veckan.
Jag har blivit känslig. Känslosam alltså.
Beror det på att den ångesetdämpande medicin jag ätit har klingat helt ur kroppen?
Jag åt ingen stor dos, men gjorde den trots sin litenhet så stor påverkan?
Eller beror känsligheten på något annat, som jag i nuläge inte förstått än?
I vilket fall, jag är långt mer känslosam än för en månad sedan.
Har lätt för att gråta.
Vilket i princip var omöjligt för en månad sedan.
Jag gråter inte av ledsamhet alltid, utan det räcker gott med att känslorna blir
starka av en eller annan anledning, då kommer tårarna.
Jag går alltså inte omkring och känner mig mer ledsen än för en månad sedan,
utan bara mer känslosam.
Vilket i sig kanske oroar mig en del.
För jag är van att inte känna såhär mycket.
Det var länge sedan jag gjorde det. Och det gör mig sårbar.
Vilket jag som bekant undviker mest av allt.
Jag påverkas mer av andra människor.
Vilket jag på ett sätt tycker om, för det får mig att känna mig levande,
och samtidigt blir jag sårbar, vilket jag inte gillar alltså.
Jag ska träffa Laget idag.
Jag känner att jag vill ta upp det här om att känslorna blivit mer än de varit.
Och återigen, jag vet inte om det beror på att jag slutat med medicinen,
eller om jag bara tror att det är därför.
Där kommer de till sin absoluta rätt, kartläggning, det är Lagets styrka.
Som en parantes då det gäller mina funderingar om det är medicinens upphörande
som står för detta, är att jag fått tillbaka min sexlust.
Ni som äter medicin som hjälp vid depression eller ångest vet att den i mångt och
mycket faktiskt försvinner.
Nästan totalt.
Självklart kan man gilla sex och givetvis ha mycket av den varan ändå, om man vill,
men den själva inledande lusten kan kännas som död och begraven.
Det pratas inte så mycket om just denna biverkning, varför vet jag inte, kanske
anser man den som betydelselös i sammanhanget. Av någon anledning.
I vilket fall, förr har min sexlust följt kvinnocykeln.
Nu cyklar den omkring helt av sig själv.
Det är en våldsamt stor förändring.
Och jag tycker väldigt mycket om den förändringen.
Jag känner mig extremt levande nämligen.
Den förändringen förknippar jag utan tvekan till upphörandet av medicinen.
Vilket också får mig att undra om min ökade känslosamhet också härrör från upphörandet.
I vilket fall, jag tar det lugnt.
Jag låter kroppen vila.
Jag låter huvudet vila.
Det känns försiktigt hoppfullt denna dag.
Jag är inte längre i mitt mörkaste, utan på en långt bättre plats än så.
Vilket märks, då detta blev en hyfsat normalt inlägg för att komma från mitt
tangentbord.