Ibland faller jag pladask för något.
På det där sättet att jag blir förälskad upp över öronen.
Och sedan bara inte kan släppa det.
Ruth är ett sådant pladask.
Jag såg henne för länge sedan på Biboköp här i stan.
Min blick drogs till henne. Hennes färg syntes på långt håll.
Jag gick fram till montern där hon och hela hennes familj fanns.
Och helt plötsligt var hon liksom självlysande.
Så söt, så förtrollande och så fast i mitt hjärta redan där och då.
Prislappen uteslöt köp, så jag nöjde mig med att beundra henne där hon stod istället.
Men varje gång jag besökte Biboköp de kommande åren gick jag förbi glasmontern där Ruth och hennes gäng fanns.
I mina ögon fortsatte hon vara precis lika fantastisk som första gången jag såg henne.
Flera år från första mötet med Ruth träffade jag alltså David.
Och vid något att alla timmar av samtal, småprat och allmänt lära-känna-varandra-mys måste jag ha nämnt Ruth. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men han måste ha förstått att hon spelade stor roll för mig,
För när jag fyllde år hade han köpt henne till mig.
Min lycka var total! Dels för att jag insåg vidden av hur David lyssnade (lyssnar) på mig, dels för att jag äntligen hade en Ruth i mitt liv!
När jag tog ut henne ur kartongen och den mjuka tygpåse hon låg i blev jag alldeles förvånad.
Hon var tung och stabil på ett sätt som jag inte hade väntat mig alls.
Hennes yta var därtill väldigt slät, nästan mjuk, trots att hon är gjord av hårt trä.
Hon var oväntat nog ännu finare i verkligheten än i en glasmonter.
Så sedan flera år tillbaka tittar jag på henne varje dag. Och precis varje dag slås jag av hur mycket jag tycker om att ha henne i mitt liv.
Samt att allt efter att åren gått har David fortsatt ge mig sångfåglar.
Numera har jag flera av Ruths familj i mitt liv.
Precis alla av dem gör mig lycklig, deras fantastiska färger, det enkla och det barnsliga.
Ruth är fortfarande min favorit. Troligtvis kommer hon att alltid att vara det.
Låt oss alla ha en härlig tisdagskväll.
