För inte så länge sedan skrev jag om mjölkförpackningsflärpen.
Ikväll handlar det om en annan hemskhet.
Denna är en sådan som jag egentligen bara äcklas av hos andra.
Inte hos mig själv.
Eller vänta, den är inte helt rumsren hemma hos mig heller, men den är
mindre hemsk åtminstone.
Den avgörande skillnaden för hemskhetsgrad ligger i om de tillhör
dig eller mig.
Det händer dock väldigt sällan att jag stöter på denna hemskhet,
varken hemma hos mig eller hos andra.
Jag gissar att det då oftast handlar om en förlupen sådan, en som dammsugaren
inte fått tag i. Ännu.
Eller?
Tänk om det är någon som faktiskt inte ser hur äckliga de är, och därför inte
heller brytt sig om att ta bort dem? Hemska tanke!
Själv avlägsnar jag mina på toaletten, antingen i handfatet eller i toastolen,
så några förlupna sådana finns inte hos mig.
Eller förresten, det händer att någon rackare sliter sig och återfinns när jag minst
anar det. Vilket inte känns okej fastän de är mina egna.
Jag pratar givetvis om naglar.
Eller rättare sagt; nagelresterna som blir när man klippt sina naglar.
Blä!
Riktigt äckligt är det är när man exempelvis trampar in en i sin sock.
Den fångar ens uppmärksamhet genom att sticka sig fast i socken, och när
man tar tag i det som sticks så inser man att man står med en annan människas
nagel i handen.
Oj så verkligen inte min grej!
Men återigen, det händer mycket, mycket sällan. Tack och lov.
Samt att det oftast finns både tvål och vatten i närheten så jag kan gå och
skrubba mina fingrar en tio minuter eller så.
Med det sagt, naglar kan vara väldigt vackra.
Däremot finns det inget vackert med att hitta dem som avklippta rester i handfat,
på rumsbord eller liggandes på golvet.
Haha, dessa vardagsmärkligheter alltså…
Mitt eget handfat strax efter nagelklippningstajm.
Ögonblicket efter att fotot togs avlägsnades de, för att aldrig kunna återfinnas igen.
