Musklernas klagan som tacksamt uteblev.

God morgon!

Japp, ni läste rätt, jag skrev god morgon.
Vilket innebär att mina muskler inte skriker i kör denna morgon.
För då skulle hälsningen ”god morgon” sannerligen inte smattra fram från mina tangenter.
Det kan jag riktigt försäkra er om.

Med det sagt, mina muskler är ömma från gårdagens timmar på skotern.
Men den befarade, fruktade galna träningsvärken, tja den dök inte upp.

Det kan tänkas att jag har en annan åsikt om detta då jag sätter mig på skotern igen,
och aktiverar samma muskelgrupper som igår.
Men det är en annan femma.
Just nu njuter jag mest av att kunna röra mig utan att gråta.

Annars kan jag stolt berätta att den nya matplanen följs.
Ni vet, det där med att jag inte får i mig tillräckligt med energi, jämfört
vad jag gör mig av med.
Jag har alltså ökat på antalet måltider från 7 st per dag till 8 st per dag,
det känns okej.
Framför allt har jag lyckats hålla det. I hela 3 dagar.
En lovande start, jag är nöjd.

Hur går det med stressen och ångesten?
Det går bra. Det hela är hanterbart.
Jag har greppat att det hänger på mig. Min tydlighet (konturer och gränssättning
återigen) av vad jag behöver.

Det är ett dilemma.
Att visa och säga vad jag behöver, hur jag vill ha det, vad jag mår bra av.
Det är, som jag berättat om vid massvis med tillfällen, det svåraste jag någonsin gör.
För har jag en vilja, då kan jag bli utesluten.
I min värld fungerar det så. I min värld låter det troligt.
Att det rimligtvis inte är sant spelar ingen roll.
I mitt huvud är det en sanning.
Vilket gör mitt sätt att vara starkt påverkat av den sanningen.

Jag tänker mig att det landat hos Jörgen.
När jag berättat mer ingående om hur mitt mående är.
Han känner till min historia, klart och tydligt.
Däremot tror jag att den berör honom. Den gör honom arg. Den gör honom frustrerad.
När jag pratar om den blir han påmind om något han önskar aldrig hade hänt mig.
Kanske är det svårt för honom att hantera att mina barn/ungdomsår inte varit speciellt
vänliga mot mig.

Kanske ger det honom en känsla av maktlöshet.
Vilket han, som är en maktmänniska, gissningsvis inte är ett dugg förtjust i.

Det är givetvis bara mina egena spekulationer.
Jag vet inte vad han tänker kring detta. Han säger inte något om det.
Och jag frågar inte heller.

Men han driver inte lika hårt som tidigare.
En annan typ av vänlighet har smugit sig in i hans sätt att vara sedan vi
kraschlandade i ett samtal om mitt mående, konsekvenserna av mitt förflutna,
härom dagen.

Våra mönster krockar givetvis fortfarande, men jag jobbar på att göra annorlunda,
så annorlunda resultat blir alltså som följd.

Att förändra tar tid, att förankra en förändring tar tid, kanske jag hellre borde skriva.
Jag har bitvis bråttom.
Mot ett normalt liv.
Hur nu ett normalt liv ser ut, vill säga.

Kanske menar jag att jag vill nå ett liv där jag känner mig lycklig.
Jag gissar att det är vad vi alla strävar efter.