Någon som har lite sunt förnuft över till en Skelleftebo på drift?

Jag dumpar.
För andra gången idag. Och jag hatar livet just nu.
HATAR LIVET!
Exakt nu.

Min mage dödar mig.
Eller, jag äter så att min mage dödar mig.
Eller vad fan, jag dödar mig själv, helt enkelt.
Okej?

I vilket fall.
Jag har ätit för mycket idag.
Jag chansade.
Eller njae, jag hoppades, kanske är mer sanningsenligt sagt om saken.
Och det funkar inte att göra så.
Jag lät andra delar än förnuftet ta rodret för ett tag, och se hur fan det gick.
Japp, flämtande andning, uppsvullen mage, hög puls, kräkillamåendekänslor och magknip.

Yupp, så trevlig är min kväll, hur är er kväll?
Med det sagt, jag är en grinig djävel just nu.

Hade Alice haft en blåsa som kunnat hålla sig så hade jag gjort kwella redan nu.
Men tja, jag gissar att jag borde vara en god matte och faktiskt gå ut och ge henne
möjligheten att kvällstoaletta sig.
Så sova-alternativet föll bort innan det ens blev aktuellt.

Jag skulle förövrigt själv vilja toaletta mig.
Jag skulle mer än gärna skita ut det bowlingklot som intagit min mage.
Det hör inte hemma där inne.

Idag träffade jag, numera Irlandsboende, vännen Anneli.
Precis lika trevligt som alltid.
Att ses med 1 års mellanrum fungerar alldeles finfint för vår relation.
Vi åt surströmming på Ängarna, Anneli, Linda och jag.
Det är en av orsakerna till dumpningen.
Jag och surströmming är en bra kombination. I måttliga mängder.
Däremot är måttliga mängder inte ett alternativ då det gäller surströmming.
Vilket förmodligen varendaste liten surströmmingsälskare är väl medveten om.
Ordet måttlighet är inte kompatibelt med surströmming av någon märklig anledning.

Att jag senare under eftermiddagen och till middagen överåt, tja det gjorde
inte saken bättre.
Alls.

Jag tappade på allvar lusten att leva för ett tag. Alldeles nyss.
Inte så att jag blev sugen på att börja se mig om efter alternativ att lösa den
levande problematiken med, icket, men jag blev less.
Kräkjävlaspyless.

Hopplösheten drog in över mig.
Och jag tappade precis all lust till allt.
Det kan tänka sig att jag borde ringa min mor och prata med henne lite, nu när
det värsta har börjat lätta.
Det var inte en trevlig dotter de hade på middagsbesök i afton.
Jag satt och stirrade, orkade inte svara på tilltal eller på något sätt delta
i konversationen kring middagsbordet.
Jag orkade heller inte berätta vad min tysthet handlade om.
Utan jag var bara satt där och stirrade. Till synes helt ointresserad av allt
som sades omkring mig.
Så ja, ett samtal till henne kan nog vara på sin plats.

Nu har magen dock börjat komma igång.
Det känns mycket lovande.
I skrivande stund har det gått 2.5 timmar sedan avslutad middag, så jag håller
tidsaspekten då det gäller dumpning.
För mig brukar den nämligen hålla i sig någonstans mellan 2-4 timmar.

Förutom att jag inte gillar något med dumpningskänslan alls så har jag
heller faktiskt inte tid med sådana dumheter.

Jag har ett viktigt mejl att skriva ikväll.
Det är därför inget alternativ att lalla omkring med en osamarbetsvillig mage.
Jag behöver vara på topp när jag författar texten i det.
Det är ett avslut på en av mitt livs sista surdegar.
Den ligger där under, gnager och gnager utan att ha blivit åtgärdad under alla år.
Ikväll är kvällen jag bestämt mig för att göra det jag kan göra åt den situationen.
Det får bära eller brista.
Det vill säga, jag kan få respons, och jag kan lika gärna inte få respons.
Jag har faktiskt ingen aning.
Det enda jag vet är att jag, i och med mitt mejl, har gjort det jag kan göra.
Efter det finns inget mer jag kan göra.
Och det är en tröst i sig om det visar sig att jag inte får någon respons.

Jag kommer att berätta mer om den här grejen vid ett senare tillfälle.
Just nu försöker jag bara samla tankar och känslor tillräckligt för att kunna
prestera där jag behöver prestera.
Där jag vill prestera.
Där det känns väldigt viktigt att vara skärpt nog för att kunna formulera mig
där jag inte har möjlighet att göra någon tagning 2.

Jag har en del annat småfix som definitivt också borde få min uppmärksamhet ikväll.
Jag väntar mest på att magen ska komma igång.
Vilket jag tycker mig känna att den faktiskt gör.

En vaniljSkyr kommer jag att satsa på som kvällsmål.
Den borde vara safe för mitt mående.
Att den dessutom är väldigt god gör att den på alla sätt känns rätt som kvällsmål.

Well, nu har jag fått kräkas av mig, och jajamän, det känns fasen bättre.
Kan tänkas att kvällen inte blir så dum i alla fall.