Men vilken pärs.
Inte nu på morgonen, utan igår mitt på dagen.
Närmare bestämt klockan: 11.20.
Då befann jag mig på Kvinnokliniken för cellprovstagning.
Jag gick dit utan att veta om personalen skulle vara av manligt eller kvinnligt kön.
Låt mig berätta inledningsvis att jag inte gillar att visa upp min böna för någon
okänd människa. Alls.
Inte i undersökningssammanhang, och inte i sexuella sammanhang.
Jag har gjort både och, och har kommit fram till att jag inte gillar något av det.
I de privata regionerna vill jag bara ha känt folk.
I undersökningssammanhang måste det dock vara en kvinna.
Något alternativ finns inte för mig.
Personalen i det här fallet skulle visa sig vara en mycket trevligt och liksom mjuk
kvinna, som kanske såg på mig att jag kände mig pressad, för hon var väldigt
mild och vänlig.
Vi pratade lite kring det hela, hon ställde frågor och sedan var det dags att lägga upp sig.
Och alla som sett en gynstol förstår att det här inte är den typ av stol som man ligger
och slappar till i.
Och den som har legat i en, vet av erfarenhet, att det inte är någon höjdare att befinna
sig i en sådan.
Just för:
A: Nakenheten. Ja man måste ju liksom vara naken för att de ska gå undersöka grejerna där nere.
B: Utsattheten. Ja det säger sig självt, tänker jag. Att ligga naken, med vitt särade ben
men en främmande människa sittandes i ansiktshöjd mellan ens ben.
C: Att bli rörd där nere av en främmande människa. Det är inte en höjdare alls.
Det finns absolut inget naturligt med att bli rörd i den regionen såvida det inte
handlar om sex. Absolut inget naturligt alls.
Deras händer och instrument är dessutom -15 grader kalla. Jag rycker ofrivilligt till varenda
gång de rör mig.
Jag får ofta ett vansinnigt behov av att kasta mig ur stolen och åtminstone inte ligga så helt
utelämnad. Jag skulle lätt fixa att stå med naken rumpa på golvet bara så där, men tja,
på det viset blir inga undersökningar eller provtagningar utförda.
Nu var det hela över på sisådär 60 sekunder från att jag lade mig ner, tidsaspekten är kort
vid cellprov. Tack och lov.
Det är minimalt med grävande där ner också.
Men känslan av att vara helt oskyddad gör att det känns som en timme.
Och att jag inte ser vad hon gör.
Det får mig att vilja slita av mig huden i panik.
Lite som när jag tar blodprov, jag måste se när sticket kommer. Då är det helt lugnt.
Samma gäller här, om jag bara sluppit ligga så bakåt, om jag hade fått halvsitta istället,
då hade jag nog fått en känsla av att inte vara så enormt utelämnad.
Inte för att jag ändå hade sett ett smack av vad hon gjorde, men känslan hade utan tvekan
varit en annan.
Känslan av kontroll, i det läget, ja det skulle vara mycket bra.
Kvinnan var väldigt duktig, hon gjorde besöket så enkelt som bara möjlig, och jag
kände mig mycket lättad när jag fick hoppa ned från stolen.
Hela jag kändes med ens väldigt glad.
Jag gick med nöjda steg därifrån.
Och var även, i hemlighet, mycket lättad åt att jag inte råkat fisa henne i ansiktet.
Ni som testat att ligga i en sådan stol vet att i den positionen får man liksom känslan av
att behöva släppa väder.
Förmodligen är det bara en känsla, men herregud, det räcker.
För bara tanken om att råka fisa en annan människa rakt i ansiktet får mig att
känna mig hysteriskt obekväm.
Och om jag då skulle råka göra det, ja ni, då lär det gå åt en hel vinflaska innan
jag skulle ens lär komma i närheten av att lugna ned mig.
Men tja, den lilla misshappen blev alltså inte av denna gång heller.
Tack gode gud för det.
Ha en trevlig fredag där ute folket!