… denna värme!
Jag slutar liksom helt fungera.
Sol absolut, men mycket mer än 22 grader i skuggan skapar en känsla hos mig att
jag verkligen inte är gjort för sommarklimat.
Nåväl, snart är det höst (min favoritårstid) och då kan jag äntligen leva igen.
I vilket fall.
Idag har varit en mycket intressant dag.
Gårdagen var en kolsvart kulmen på en allmänt mycket mörk period.
Morgonen inleddes på Kliniken med K från Laget.
Än en gång, vad skulle jag vara utan Laget?
Jag vet inte varför jag förvånas över deras skicklighet fortfarande, jag borde ha
varit med alldeles för länge i Laget för det…
I vilket fall.
K lyckades få mig på i ett helt annat känsloläge.
Vi kartlade.
Det blev tydligt att pappas och min relation är vad som skaver mest för tillfället.
De andra sakerna som ger mig en helvetes känsla av hopplöshet kommer vi också
att ta.
Men inte i nuläge, vi listade dem och kommer att ta dem till hösten.
Pappas och min dåliga relation ligger och stör långt mer än jag varit medveten om.
Prio 1 är alltså att hitta ett sätt för mig att kunna ha precis den relation med mamma
som jag vill ha.
Det i kombination med att jag vill kunna ha stugan som en plats för avkoppling och
tankande av energi.
Båda de sakerna går uselt i nuläge då pappas och min relation är i sitt sämsta skick.
Med det sagt, idag handlade det om att komma fram till vad jag kan förändra
för att få det här att fungera.
K hade givetvis strategier för det.
Bra sådana.
Vi kartlade problemet, vi kartlade min pappa.
Helt plötsligt blev det mycket tydligt vilka förändringar jag kan göra för
att få till den ändring jag är ute efter.
Jag förstod K.
Hon gjorde en klockren bedömning, i mina ögon.
Vi pratade mycket om de förändringar jag kan göra utifrån det kartlagda läget.
Och jag tror det kommer att fungera.
Min mamma och jag har alltid haft en nära relation. Vi blev, vid något tillfälle i min
ungdom, vänner. Såväl som att vi är förälder/barn.
Min mamma är min vän.
Hon är otroligt viktig för mig.
När jag hälsar på mina förändrar hälsar jag i stort sätt på min mamma.
Vi umgås.
Vilket får min pappa att känna sig hyfsat utanför vår gemenskap.
Utanför vår familj.
Vilket leder till att han inte blir någon person jag överhuvudtaget vill umgås med.
Han begår övertramp och fel som får det att skrika inom mig.
Men om jag ser det ur synvinkeln att han känner sig utanför… då blir det
helt plötsligt annorlunda.
Och öppnar definitivt upp för att jag vill göra en förändring som leder till
att hans känsla av utanförskap inte ska späs på.
I syfte att han ska bli vänligare.
Som i sin tur gör att jag kommer att kunna vara i stugan.
Och umgås med mamma. Precis som jag vill.
Jag var tydlig med att strategierna måste innehålla att jag sätter gränser.
Och för att nå dit jag vill, alltså vara sådana som inte leder till aggression
hos honom.
K förstod precis vad jag var ute efter.
Och hon levererade. Som fan.
Hon pratade, frågade, kartlade.
Jag svarade, funderade, följde med och kände att jag förstod precis att det här
är vad jag ska göra. Vad jag vill göra.
Det är absolut värt ett försök.
Jag är förvissad om att K idag gav mig förståelsen och de verktyg jag behöver för
att fixa det här.
Som är så viktig för mitt mående.
Det kommer att innebära en hel del jobb från min sida.
Ett jobb som egentligen inte är mitt. Ansvaret för att min pappa beter sig fördjävligt
är inte mitt att försöka vrida rätt. Egentligen.
Men likafullt, han kommer inte att förändras om hans och min relation ser ut som den
gör nu.
Och jag har så mycket att vinna på att förändra min del i det hela.
För att förhoppningsvis dra med honom i förändringen.
Därav att jag kommer att göra det. Utan tvekan.
Det här blir intressant.
Jag åkte till stugan i afton, för att planera vidare inför 25-årsfesten.
Jag fick testa de nya strategierna. Och jag fick bita mig i tungan för att inte
reagera på samma gamla sätt.
Jag förväntar mig inte att allt ska lösa sig på en kväll. På inget sätt.
Men nu fan gäller det att jag gör min del i det här.
Omän jag kommer att sjabbla och glida tillbaka i gamla mönster.
Välkomnande och medräknande. Gränssättning på ett icke-provokativt sätt.
Det är precis vad det kommer att handla om.
Jag tror på det här.
Utan tvekan.
Det ska bli spännande att se hur det går. Och framför allt inte ge upp om det
skiter sig och urartar.
Det är bara att ta nya tag.
Och hela tiden ha siktet på målet.
Mamma är invigd i vad som kommer att jobbas på.
Jag hade med mig det K ritade och skrev idag.
Jag förklarade, mamma förstod direkt. Och höll med om att den här strategin
kan komma att fungera mycket bra.
Spännande.
Och framför allt; HOPPFULLT.
Jag skrattade och log på Kliniken idag.
Jag kände mig lättad.
Jag åkte dit idag med ett enormt behov av att hitta en lösning.
Ackompanjerat av kolsvart känsla av hopplöshet.
Jag gick därifrån med en helt annan känsla.
Känslan av att det här kommer att ordna sig.
Just för att jag är den som utför, i det här läget.
Jag litar till min egen förmåga att omsätta det vi pratade om på Kliniken,
i praktiken.
Och lyckas jag det, ja då har jag utan tvekan ökat mina chanser att nå mina mål.
Det kändes också mycket hoppfullt när vi kartlade hela problematiken som trasslar med
så oändligt många punkter i mitt liv just nu.
Att veta att vi tar tag i det till hösten känns otroligt tacksamt och lovande.
Och gjorde mycket till att känslan av hopp åter dök upp.
Jag behövde desperat vända en sinnesstämning som varit förlamande.
Och K hjälpte mig med det.
På det där enkla sätt som jag bara möts av just när jag är med Laget.
(L om du läser det här, det går finfint för K, hon håller ställningarna medans
du är borta!)
Jag känner mig lugnare ikväll.
Jag känner mig mer hoppfull ikväll.
Jag känner mig långt mer glad ikväll.
… mitt Lag.
Och till det hade Erika uppfattat min pågående kris.
Och erbjöd sig på sitt självklara och varma sätt.
Genom att erbjuda mig TLC på Casa Hawk.
Som idag stavades Playa Del Hawk.
Japp, när vi sitter på den sidan av väggen kommer det numera att
gå under benämningen Playa Del Hawk.
Vi satt alltså ute på deras tomt och njöt i det vackra vädret.
Er undertecknad i skuggan givetvis, med vinden svalkandes.
Precis det jag desperat längtade efter igår. Som jag trodde var långt borta.
Det levererade mama Skogly redan idag. För mig.
Hon bjöd på en fantastisk smörgåstårtestubbe. Hjälp så god den var.
Och efter det satt vi och mumsade på frukt.
Bara sådär.
Fan så tur jag har.
Det var precis vad jag behövde efter en period av mörker och den urladdning som
blev igår.
Tack Erika.
Och tack K.
Ni gjorde att denna Degerman åter har känslan av hopp.
Och den är liksom den bästa ever.
Det här kommer att ordna sig.
Nu kan jag göra klart jobbet inför semestern helt närvarande.
Nu kan jag fokusera på min 25-årsfest som är upcoming.
(Och helt plötsligt längtar jag som fan till på lördag.
Tänk allt roligt folk som jag ska få umgås med.
Det här blir riktigt bra!)
God natt på oss alla.
Och här ser vi delar av hur omtanke för varandra kan se ut. Playa Del Hawk-style.
Puss!
Puss!
Härligt! Kram!
Mycket. 🙂
Kram.