Följande inlägg kan vara befogat att flagga lite kräkvarning för.
Med det sagt, consider it done.
Förra veckan kände jag något ”stickigt” i mitt högra bröst.
Som om något skavde i bh:n ungefär.
Men inget skavde. Under två dagar kände jag det hela, men hittade inget som skavde.
Till slut kände jag mig såpass irriterad att jag tog en närmare titt på mitt bröst.
Och jajamän, där hade jag en sticka. Mitt på själva bröstvårtan.
(Rent allvarligt, hur i hela friden kan en så vacker kroppsdel ha givits ett så urfult namn?
Jag googlade till och med synonymer på ordet det för att slippa använda det, men kammade noll då alternativen var om möjligt ännu sämre. Herregud, vart kan man lägga in en protest?)
I vilket fall, mitt på bröstvårtan stack en ”sticka” ut.
Liten förstås, men när jag rörde vid den så stacks den rejält.
Så jag tog fram pincetten för att avlägsna den.
Däremot, när jag nu alltså skärskådade en yta på min kropp som jag mycket sällan tittar på (mer än på håll), insåg jag att ”stickan” nog hellre var en liten, liten hudflik. Mer som flagad hud.
Så jag tog bort den. Och insåg att det fanns annat på bröstvårtan som såg skumt ut.
(När fasen tittade jag på mina bröstvårtor senast, och hur länge har det försiggått skumma saker där?!)
Kräkvarningsflaggan höjs härmed! Anse er förvarnade.
Det såg ut som torkad sårvätska. Ni vet sådär gulaktig.
Ledsen att jag måste skriva ut det, men tja det blir liksom lite märkligt att beskriva något om man utelämnar vissa, för ämnet, väldigt viktiga detaljer.
I vilket fall, gula små ploppar modell torkad sårvätska och lite flagad hud fanns att skåda.
Jag tog en handduk och blötte den ordentligt med riktigt varmt vatten för att liksom torka bort det som, utan min vetskap, pågick på min bröstvårta.
Det lossnade med lite övertalning i form av att jag blötte om handduken några gånger samt gnuggade mitt bröst.
De är ju tåliga så det gick finfint.
Sedan smörjde jag in den med hudkräm eftersom jag irriterat området en del.
Efter det stacks det inte något mer när jag tog på mig bh:n igen.
Vilket var tacksamt.
Men jag kände mig inte helt nöjd. Jag kände mig förbryllad.
Vad var det som flagade på min bröstvårta? Och vad var den gula antydan till klumpar? Dåligt utstruken hudlotion eller vad?
Jag är på det stora hela relativt förskonad från hypokondri, och jag googlar mycket sällan ”sjukdoms-symptom”.
Det händer absolut, men som regel är det inte av rädsla utan hellre för att ta reda på hur jag ska gå till väga.
(Vilket Flashbackarna och Familjelivarna alltid har väldigt många åsikter och råd angående. Gärna levererat i väldigt hårda ordalag, särskilt Flashbackarna är rätt… annorlunda? Mycket av det som pågår där inne får mig att lite sådär halvförfärat undra vilka människorna bakom orden är.
För er som aldrig besökt sidan, ni hittar den här.
Det som nu känns i bröstet är dock annorlunda, vilket gjorde att jag faktiskt googlade det hela.
Jag kände (känner) en typ av oro.
En lugn, tyst, obeveklig oro.
För någonstans hade jag i bakhuvudet att ett av bröstcancersymptomen är just sårvätska på bröstvårtorna.
Så jag googlade alltså.
Och blev genast lugnare.
För egentligen ingen av symptomen liknar det som försiggick på mitt bröst.
Jag känner inga knölar, har ingen rodnad och min bröstvårta ser ut precis som vanligt.
Jag lade ned det hela och tänkte att det ju fasen är pinsamt att man då inte ska lyckas stryka ut hudlotion ordentligt.
Nu har det gått några dagar sedan detta inleddes. En helg mellan upptäckt och nu.
Och jag känner mig fortfarande inte riktigt okej med det hela än.
Jag upplever att jag känner en molande värk i bröstet.
Egentligen borde den symptomen i sig inte få mig att känna någon oro. Det står mycket klart och tydligt att vid bröstcancer har man sällan några smärtsamma symptom.
Att värk i brösten som regel har hormonella anledningar beroende på vart i kvinnocykeln man befinner sig.
Och som jag berättade om förra veckan så är min ägglossning här.
Men tja, jag har haft mens sedan jag var 11 år och har inget minne att jag vid något tillfälle under någon kvinnocykel under åren haft den här känslan.
Så jag känner liksom vidare.
Hur jag än stryker och klämmer med fingrarna känner jag ingen tillstymmelse till knöl, alls.
Möjligtvis att kärnan av bröstvårtan känns lite öm och möjligtvis smulans större, men det kan å andra sidan vara för att den är öm och knölad med.
Det kommer ingen som helst vätska ur vårtgården, allt ser helt normalt ut.
Men ändå.
Jag har en mörk och lågmäld känsla att jag likafullt borde kolla upp det här.
Att något faktiskt försiggår i mitt högra bröst.
Trots att precis allt ser bra ut. Att jag inte har någon av de klassiska bröstcancersymptomen.
Vilket gör att jag ju för tusan inte vet vad jag ska säga till Heimdall när jag ringer dit.
”Jo hej, jag skulle vilja komma på mammografi.”
”Nej, jag känner inga knölar och allt ser hur normalt ut som helst.”
Nej ni hör ju själva, det blir ju tokigt.
Jag måste alltså få sköterskan att ta mig på allvar genom att helt enkelt säga att det ser hur normalt ut som helst, men att jag har en öm och smulans ond känsla bakom bröstvårtan. Och att jag förstår att det låter väldigt vagt och kanske inte alls är grund till att få komma på mammografi. Men att jag vill få en chans att komma ändå.
Sägas bör också att jag inte har bröstcancer i familjen varken på mammas eller pappas sida. Ingen i min släkt har haft bröstcancer.
Som jag känner till.
Och jag skulle bli otroligt förvånad om det visade sig att jag har det.
Verkligen.
Men nu är jag i det här läget där jag upplever att något inte stämmer i min kropp.
Jag anser mig, smulans självgott, ha god kroppskännedom, men det tror jag att jag utelämnar när jag pratar med Heimdall.
Gissningsvis pratar och träffar de väldigt många, självutnämnda experter då det gäller ställandet av diagnoser.
Jag är inte helt säker på att de uppskattar det, så just den biten tror jag att jag gör bäst i att tona ned.
Men likafullt. Om känslan inte försvinner inom några dagar, det vill säga att jag kommit över ägglossningsdagarna, så kommer jag att ringa och göra ett försök att få en mammografitid likafullt.
Kanske är det så att jag i år är schemalagd att göra en, det kan vara så, och kanske finns det då möjlighet för mig att tidigarelägga den?
Jag gillar inte det här.
Och jag kommer inte att kunna släppa det om den smulans onda och obehagliga känslan inte ger med sig.
Jag hade tänkt ta en bild av mitt bröst, men jag sansade mig och insåg att det vore dumt att skrämma samtliga läsare både vithåriga och härifrån. 😉
Därför får mattes lillgurka agera fotomodell istället.
Det här är det närmaste ett naket bröst min blogg kommer. I nuläge. 😉
I vilket fall, nu är det snabb middag som gäller sedan film på Skellefteå filmstudio. Där vi i år flyttat ”hem” till Nordanåteatern istället för att hålla till på Biostaden.
En bra tisdagsafton med andra ord, hoppas ni får en härlig sådan också!